Att barn väljs ut, grupperas och selekteras förekommer i svensk föreningsidrott. I en del idrotter är det relativt vanligt, till exempel i fotboll och tennis. Förutom att omfattande forskning visar att det inte går att prognosticera vilka barn som blir framgångsrika, är tidig selektion problematisk av flera andra skäl.

Selektion, att välja ut vissa individer framför andra, är en naturlig del av elitidrotten. Att vuxna elitidrottare inte blir uttagna till mästerskap, ställs utanför lag, sorteras bort eller petas ingår i spelet. Våra landslag består av selekterade idrottare som har valts ut därför att de anses vara bäst, och alla är överens om att landslagsledare ska välja några framför andra. När urvalen diskuteras, och det händer, handlar diskussionen om det verkligen är rätt idrottare som valts ut, inte om urvalen borde göras.

Ett urval som är betydligt mer problematiskt är det av idrottande barn. Trots att forskningen länge varit kritisk till att barn väljs ut och sorteras efter hur bra de är, och ges olika förutsättningar för sitt idrottande, är urvalen relativt vanliga (1). Att de är vanliga betyder dock inte att de är allmänt accepterade. Frågan engagerar ungdomstränare, väcker starka känslor och det finns motstridiga uppfattningar om tidiga urval av barn ska ske eller inte (2).

Vad är då problemet med att välja ut vissa idrottande barn framför andra? I den här texten ger jag några svar på den frågan.

1. Selektering av barn leder inte till optimal idrottsutveckling

Bland de som förespråkar tidig selektering förs ofta argumentet fram att de behövs för att få fram duktiga idrottare på sikt. Selekteringen ses om ett instrument för talangutveckling, genom denna kan de barn med mest ”talang” ges förutsättningar att bli så bra som möjligt.

Den omfattande forskning som finns om talangidentifikation visar dock att det inte går att förutsäga vilka barn som kommer att bli de bästa som seniorer. Är det långsiktiga målet att få fram idrottare som kan nå yppersta eliten, finns det andra vägar som leder dit. Att skapa en trygg miljö där unga kan utvecklas som idrottare är ett framgångsrecept, istället för att ’leta efter talanger’.

De kortsiktiga framgångarna ses som intäkt för att metoden fungerar

Studier av svenska landslagsutövare visar att vägarna till toppen är varierande liksom att den svenska idrottsmodellen i stor utsträckning karaktäriseras av sen specialisering och elitsatsning (5).

Men denna kunskap verkar tyvärr många tränare inte känna till eller bry sig om. De kortsiktiga framgångarna, som toppning av lag och ökad träningsmängd för några utvalda kan ge, ses som intäkt för att metoden fungerar.

2. Selektering av barn görs på oklara grunder

Tidiga urval innebär i grunden ett etiskt ställningstagande. Etik och moral handlar om att ta ställning till vad som är rätt eller fel, gott eller ont eller, som i fallet med urval, vad som är en bra eller dålig prestation samt rätt eller fel inställning till idrott (3).

Tidiga urval innebär även en tydlig maktutövning: selekteringar görs i regel av vuxna som har en överordnade ställning, men de berör barn som är underordnade och utsatta. Den typen av bedömningar måste göras med stor försiktighet.

Det framgår inte minst av den definition som ges i Nationalencyklopedin (NE): Selektera betyder ”att noggrant välja ut enligt vissa förutsättningar för visst syfte”. För att kunna göra det krävs alltså att urvalet sker med stor omsorg, enligt givna premisser och av specifika skäl.

Så är sällan fallet med de urval som sker i barnidrotten. Studier visar istället att de görs på oklara grunder och att bedömningar av barns idrottsprestationer baseras på tränares godtycke. Begrepp som talang, vilja och inställning används för att rättfärdiga urvalen (2,6,7).

Att tränare förväxlar ”talang” med fysisk och social mognad visar mängder av såväl nationella som internationella studier

För jämförelsens skull går det att dra paralleller till skolan och de bedömningar som lärare gör av barns prestationer innan de sätter betyg. För att betyg ska bli så rättvisa som möjligt och verkligen spegla elevens kunskapsnivå, finns lagar och förordningar. Lärare är skyldiga att sätta sig in i och följa givna riktlinjer eftersom betyg kan ha betydelse för ungdomars framtidsutsikter.

Inom föreningsidrotten är barn ännu mer utsatta än i skolan. Där finns inga liknande styrdokument som tränare kan ha som stöd när de bedömer vilka barn som ska placeras i vilket lag eller vilken grupp. De riktlinjer som finns i form av policydokument och centrala anvisningar är sällan allmänt kända bland tränare (2), och de är inte heller föreskrivande på samma sätt som skolans läroplan.

Många tränare tror sig ändå kunna skilja mellan bättre och sämre, korrekta och felaktiga rörelser – mellan talangfulla och talanglösa barn. Men att det inte är så enkelt utan att tränare förväxlar ”talang” med fysisk och social mognad visar mängder av såväl nationella som internationella studier (8,9).

Den relativa åldereffekten, som fenomenet kallas, att barn födda tidigt på året är överrepresenterade när urval görs, är ett tydligt tecken på denna förväxling mellan talang och mognad. Bedömningarnas validitet – dess relevans liksom dess tillförlitlighet – kan starkt ifrågasättas. En given slutsats är att urval inte bör ske tidigt.

3. Selektering lär barn om de ”duger eller suger”

De bedömningar som görs i samband med urval har även en pedagogisk dimension. Pedagogik handlar om fostran, lärande och påverkan.

Att idrotten fostrar är en gammal sentens. Det låter nästan som om denna fostran går av sig själv – som om föreningsidrott per automatik leder till att unga deltagare får en fin skolning i demokrati och delaktighet, som om de lär sig goda ting såsom samarbete och fair play, bara av att spela i ett lag. Så är det förstås inte.

Vad idrotten fostrar till och vad barn och ungdomar lär sig av att idrotta beror på hur den är utformad och organiserad, liksom på hur tränare agerar i specifika situationer. Frågan är hur barn påverkas av att vara med om selektionsprocesser – vad de lär sig om idrott och om sig själva och sin förmåga.

Utfallet, att bli vald eller inte, kan ses som en indikator på vad som premieras i ett visst sammanhang. Idrottande barn kan med andra ord lära sig något om vad föreningsidrott handlar om, och om sin förmåga i relation till vad som värdesätts när urvalen görs.

Urvalsprocessen blir ett kvitto på om de är duktiga och kapabla eller inte – med barnens egna ord, om de ”duger eller suger” (1). Vad detta lärande har för konsekvenser för barns vilja att delta i idrott och träning på längre sikt kan vi bara sia om. Mer studier behövs, men de som finns på området visar att det kan ha mycket negativ inverkan på en ung människas självkänsla att ställas utanför ett lag eller en träningsgrupp (10).

4. Selektering av barn är tveksamt enligt barnkonventionen

Att barn kan påverkas negativt kan bero på att selektering är nära relaterat till ett i andra sammanhang så omhuldat begrepp, nämligen inkludering. De barn som inte blir selekterade blir exkluderade – inte alltid från att tillhöra ett lag, men ofta från extra träningar, fler tävlingssituationer och tillgång till utbildade ledare. Att vara inkluderad, att passa in, att känna sig omtyckt och kompetent är något vi alla strävar efter. Vi vill ha och söker bekräftelse på att vi duger. Därför kan många dra sig till minnes de tillfällen då de kände sig exkluderade och ”inte fick vara med”.

Från exkludering är steget inte långt till ytterligare ett begrepp – diskriminering. Enligt NE betyder diskriminering ’göra skillnad, särbehandla’. I FN:s barnkonvention lyder en av de första artiklarna: ”Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras”.

Var gränsen går för vilken särbehandling som är rätt och rimlig och vilken som är orättfärdig, är svår att avgöra, vilket är ytterligare en problematik med selektion av barn. Inte minst mot bakgrund av att barnkonventionens innehåll nu blivit en del av den svenska lagstiftningen är frågan aktuell.

Media har redan rapporterat att det i och med detta är ”olagligt” med selektion inom barnidrott (11). Hur lagen kommer att tillämpas och vilken effekt den får på utformningen av barn- och ungdomsidrott återstår att se. Inom forskning har det dock länge uppmärksammats att såväl tidiga urval som tidig specialisering är tveksamma ur ett barnrättsperspektiv (12).

Slutsats: Tidig selektering bör undvikas

Avslutningsvis, tidig selektering har inget stöd i forskningen som en metod som leder till optimal idrottsutveckling. Att tidigt välja ut barn är problematiskt även av andra skäl eftersom selektering rör frågor om etik och moral (vem kan avgöra vad som är en bra/dålig prestation), makt (barn är underordnade och utsatta), pedagogik (vad lär sig barn av att bli eller inte bli utvalda) samt barns rättigheter (är alla lika mycket värda). Slutsatsen är att selektering av idrottande barn är olämpligt och bör undvikas.