Stallet beskrivs ibland som en fristad. En plats där tjejer slipper alla krav på att se bra ut. Men det stämmer inte, enligt forskning från Göteborgs universitet. Bilden är snarare den motsatta.

Inom internationell forskning om kroppsuppfattning (Kroppsuppfattning är här definierat som människors tankar, känslor, attityder och beteenden som relaterar till kropp och utseende.) har kvinnliga idrottare varit en grupp som man intresserat sig särskilt för. Det finns å ena sidan bevis på att idrottande har positiva effekter för flickor och kvinnors kroppsuppfattning.¹ Kanske kan det förklaras med att flickor genom att faktiskt använda sin kropp erbjuds ett alternativ till att se på kroppen utifrån en strikt utseendefokuserat lins. Å andra sidan finns flera studier som visar på en ökad förekomst av problematiska  ätbeteenden och ätstörningar inom vissa idrotter.

Särskilt utsatta att utveckla problem som relaterar till kroppsuppfattningen är unga kvinnor inom idrotter där smalhet är en prestationsmässig fördel (till exempel uthållighetsidrotter), idrotter som använder sig av viktklasser, samt idrotter där estetiska aspekter av idrottsutövningen bedöms (till exempel konståkning och gymnastik).^2,3 Inom denna typ av idrotter finns det risk för att ett överdrivet och ohälsosamt fokus på kroppens utseende och dess betydelse för idrottsliga prestationer växer fram. De som ägnar sig åt ”riskidrotter” kan uppleva att det finns ett socialt tryck att se ut på ett visst sätt, och som en konsekvens känna sig pressade att försöka förändra sin kropp.

En annan förklaring är att flickor som redan har problem med kroppsuppfattningen aktivt söker sig till idrotter där deras förhållande till kroppen legitimeras.² Oavsett vilken riktning sambanden mellan idrott och kroppsuppfattning har, så är tecken på att flickor skär ned på sitt kaloriintag, undviker matsituationer, eller överdriver sitt tränande exempel på beteenden som man bör vara vaksam inför. Inte minst eftersom sådana beteenden ofta ingår i symptombilden kring ätstörningar.⁴

Fristad från utseendefixering?

En av de mest populära idrotterna bland unga tjejer i Sverige är ridning.⁵ För många av de som rider blir stallet ett viktigt sammanhang där de tillbringar
mycket tid och där de möter såväl vuxna som andra jämnåriga. Utan tvekan blir ridsporten en viktig socialisationsagent, minst lika viktig som andra idrotter är för sina respektive utövare. Trots detta har extremt få studier undersökt hur tjejer som rider upplever sin idrott och hur de påverkas av den idrottsmiljö de befinner sig i.

Ett undantag är Lena Forsbergs studier, som med utgångspunkt i intervjuer med ett mindre antal ryttare undersökte identitetsskapande i stallet.⁶ Forsberg pekade på att det finns många positiva förhållanden inom ridsporten. Hon fann bland annat att stallmiljön och arbetet med hästar hjälper tjejer att överträda traditionella könsnormer, att utveckla ledaregenskaper, initiativförmåga och handlingskraft. Forsberg gav också en bild av stallet som kanske ”det enda stället där man inte behöver bry sig om hur man ser ut”, och av hästtjejer som annorlunda andra tjejer eftersom de verkade tillskriva kropp och utseende mindre betydelse.

Stallet beskrivs alltså här som ett slags fristad – fri från de krav som i samhället i övrigt ställs på flickor. Tanken på att det skulle kunna finnas en miljö där tjejer känner sig befriade från kroppshetsen är onekligen intressant, särskilt i en tid då många upplever att det finns överväldigande krav på att anpassa sig till snäva utseendenormer och orimliga kroppsideal.

Ser uppenbara risker

Men, inga studier har på ett mer systematiskt sätt närmat sig hur det verkligen förhåller sig inom ridningen. Utan att explicit undersöka frågan har dock ett fåtal forskare kommenterat ridsportens förhållanden. Jorunn Sundgot-Borgen klassificerade ridning som en ”teknisk sport”, vilket innebär ett samtidigt antagande om att kropp och utseende ges mycket liten betydelse inom ridsporten.⁷

Jon A. Thompson och Roberta Sherman däremot, lyfter ett varningens finger för att ridning kan vara en riskmiljö för kroppsuppfattningsproblematik.³ De argumenterar för att det finns uppenbara riskfaktorer inom ridning, som att man bär åtsittande kläder och att estetiska aspekter blir bedömda inom exempelvis dressyr. Det finns alltså argument både för och emot beskrivningen av ridning som ett slags utseendemässig fristad – men inget underlag att dra ordentliga slutsatser ifrån.

Med detta som bakgrund, och med tanke på ridsportens popularitet i Sverige, initierades år 2010 ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet med namnet TJEJ:ISKT – tjejers idrottande, självbild och kroppsuppfattning. Projektet finansierades av Stiftelsen hästforskning och hade som sitt syfte att undersöka hur flickor som rider upplever utseendekulturen inom ridsporten. Ett annat viktigt syfte var att undersöka hur flickor som rider förhåller sig till sin egen kropp, och om det finns skillnader mellan ryttare jämfört med tjejer inom andra typer av idrotter.

I projektet ingick 800 flickor i åldrarna 14 till 20 år. Ungefär 260 av dessa var ryttare, 260 var aktiva inom andra vanliga svenska idrotter, som till exempel fotboll, handboll och innebandy. Resterande deltog inte i föreningsidrott. För att kunna studera förändring över tid fick deltagarna i projektet besvara frågeformulär vid två tillfällen, separerade med ett tidsintervall på knappt två år. Därutöver har ryttarna i projektet fått svara på ytterligare fördjupande frågor, och en mindre grupp har även intervjuats.

Mer missnöje bland ryttare

Ett av de tydligaste fynden i TJEJ:ISKT är att tjejer som rider, i jämförelse med andra idrottande tjejer, rapporterar mer problematiska förhållningssätt till den egna kroppen.⁸ Ryttare uttryckte exempelvis den högsta graden av kroppsmissnöje. Mellan ryttare, riskidrottare och de som utövade icke-riskidrotter fanns också skillnader vad gäller internalisering av kroppsideal. Det här innebär att ryttare och riskidrottare i lika hög grad eftersträvar en extremt smal kropp.

För att sätta dessa fynd i ett större sammanhang så är såväl kroppsmissnöje som internalisering av smalhetsidealet kända riskfaktorer för att flickor börjar laborera med mat, ätande och träning.⁴ Det stod även klart att ryttarna ägnade sig åt problematiska viktminskningsbeteenden i högre grad än andra. Dubbelt så många av ryttarna uppgav till exempel att de ofta eller alltid hoppar över måltider, begränsar sitt matintag eller tar olika preparat för att minska i vikt. Här bör poängteras att ryttarna inte skiljde sig från andra deltagare vad gällde kroppsmasseindex (BMI).

Ja, vad skulle det annars vara (om inte en idrott)? Hade det varit en majoritet av killar inom ridsporten hade detta inte hänt. Ridningen ses kanske i dag som tjejig och tjejer är inte lika sportiga som killar?

Det var alltså inte så att ryttarna vägde mer än andra deltagare och av denna anledning kände sig manade att gå ner i vikt. Utöver det som handlar om hur tjejerna i projektet förhöll sig till kroppens yttre fanns det andra viktiga skillnader mellan grupperna. En sådan skillnad var att tjejer som rider upplever sin fysiska hälsa på ett mer negativt sätt. Detta yttrade sig bland annat i att de upplevde att de inte har kontroll över sin hälsa. Ryttarna hade också en starkare känsla av att inte riktigt känna sin kropp. I jämförelse med flickor inom andra idrotter var ryttarna också de som var minst intresserade av frågor som rör hälsa och fitness. Att på olika sätt investera i sin kropp och fysiska hälsa, till exempel genom aktiva beslut att leva hälsosamt, var något som ryttarna prioriterade lägre än andra.

Hästens välbefinnande går först

Utan tvivel är resultaten ovan både nedslående och oroväckande. Hur är det möjligt att förstå dem? En tänkbar förklaring till varför tjejer som rider verkar mindre hälsoorienterade, och har mer negativa upplevelser av sin hälsa, kan ligga i det stora fokus som läggs på hästen inom ridsporten.⁹ “Alla vi  hästmänniskor värnar mest om hästen och så tänker man inte på den som sitter på.”

Så sammanfattades denna norm av en av deltagarna i TJEJ:ISKT. Man kan dock fundera över om en sådan norm riskerar överskugga att det även är angeläget att fundera över ryttaren och hennes behov – till exempel när det gäller tränings- och kostvanor. Många andra delade erfarenheten av att sätta hästen i första rummet. Det avspeglas vidare i att medan 70 procent angav att de ”fått lära sig om hästens kost och hälsa i stallet”, så hade endast 10 procent erfarenhet av motsvarande när det gäller ryttaren.

Här finns ett tydligt glapp i vad som verkar erbjudas inom ridsporten – och vad som tjejer som rider efterfrågar. Majoriteten tyckte nämligen att det är mycket viktigt att få kunskaper om kost, hälsa och träning när man håller på med ridning. Det är också möjligt att självbilden hos de som rider kompliceras av ett synsätt
utanför ridsporten om att ridning är något slags kvasisport.

Detta synsätt aktualiserades i svenska medier då Rolf-Göran Bengtsson – en av de tävlingsryttare som rankas högst i världen – med stor segermarginal tilldelades 2011 års Jerringpris. Journalisten Lasse Anrell ställde sig kritisk till att Rolf-Göran Bengtsson fått priset och skrev i en uppmärksammad krönika att det var hästen som borde fått priset eftersom ”det ju är den som hoppar”.¹⁰ Därefter följde en debatt om hur kvinnodominansen påverkar synen på ridning.¹¹

Ryttarna i TJEJ:ISKT verkar också vara medvetna om att tjejers idrottande ibland ses som mindre värd. En tjej resonerade så här då hon fick frågan om hur hon tror att andra ser på ridning: “Ja, vad skulle det annars vara (om inte en idrott)? Hade det varit en majoritet av killar inom ridsporten hade detta inte hänt. Ridningen ses kanske i dag som tjejig och tjejer är inte lika sportiga som killar?”

Frågan är hur tjejer som ägnar en stor del av sin tid åt hästar och ridning påverkas av att deras idrott inte tas på allvar? Om det inte finns en tradition, vare sig inom ridsporten eller utanför den, av att betrakta ryttare som riktiga idrottare kanske inte heller tjejer som rider identifierar sig som det. Kanske kan det delvis förklara varför ryttarna verkade mindre intresserade än andra av en livsstil som tar hänsyn till den tränande kroppens behov.

Utseendekrav och märkeshets

En annan tänkbar förklaring till varför tjejer som rider har mer negativa förhållningssätt till sin kropp är att ridsporten och stallmiljön faktiskt inte alls är någon
fristad från utseendefixering. Tvärtemot bilden av att hästtjejer är ”obrydda” när det gäller utseende,¹² var ryttare lika upptagna av sitt utseende som alla andra tjejer i projektet. En tredjedel uppgav att det var mycket viktigt för dem personligen att se så bra ut som möjligt när de är i stallet. Ryttarna utmärkte sig också eftersom de i hög grad upplevde sin idrott som kravfylld i relation till kropp och utseende.

När vi närmare undersökte vad dessa krav bestod i framkom att en av fyra kände sig starkt pressad att se bra ut och att vara smal. Sådana krav var till och med något starkare hos ryttarna än inom gruppen tjejer som utövar riskidrotter. Utseendekraven inom ridsporten hade också med själva ridningen att göra. Ryttarna talade till exempel om uttalade viktgränser för vilka hästar man får lov att rida, att man inte får vara för lång, eller att man på något annat sätt ser oproportionerlig ut på hästen.

I synnerhet vittnade ryttarna om en ”märkeshets” inom ridsporten. En slående majoritet, över 80 procent, rapporterade att det finns ett starkt socialt tryck att ha ”rätt” kläder och utrustning. Det är dubbelt så många i jämförelse med deltagarna inom andra idrotter. I intervjuer delgavs flera anekdotiska exempel på hur märkeshetsen kommer till uttryck: Populära hästbloggar där man postar bilder på ”dagens outfit” och där det är viktigt att beskriva vilka märken som visas upp. Kommentarer i stallet om att  ryttarens och hästens utrustning ”inte matchar”. Dressyrtävlingar och stilhoppningar där man menar att de som tävlar med loggor på kläder och utrustning fått högre poäng. Ordvalet ”materialistisk sport” återkom flera gånger när ryttarna beskrev ridsporten, och många ställde sig kritiska till den märkeshysteri de såg runtomkring sig.

Inte högre risker över tid

För att nyansera ovanstående fynd är det viktigt att lyfta fram de övergripande mönster som vi observerat över tid. Longitudinella analyser visar nämligen att kroppsuppfattningen hos dem som idrottar blir mer positiv över tid, oavsett typ av idrott.¹³ Det verkar alltså bättre för kroppsuppfattningen att hålla på med
idrott än att inte göra det alls. En anledning till detta kan alltså vara att tjejer som idrottar blir bättre rustade att stå emot orimliga kroppsideal eftersom de lär sig att se på kroppen på ett lite annat sätt.

En av ryttarna kommenterade sin kropp så här: “Min kropp är inte perfekt och kanske inget skönhetsideal, men den tillåter och hjälper mig att hålla på med det jag älskar, hästarna.”

Hennes beskrivning illustrerar på ett fint sätt en hållning som vi vet utmärker positiv kroppsuppfattning, nämligen förmågan att se kroppen utifrån ett funktionellt perspektiv.¹⁴ Men, longitudinella analyser visar också att det är viktigt att ta tjejers upplevelser av utseendefixering inom idrotten på allvar. De som kände att det fanns starka krav på kropp och utseende inom sin idrott löpte högre risk att problem med mat och ätande eskalerade. Vid uppföljningen av studien var det också en större andel av dem som hade slutat idrotta. Dessa fynd understryker vikten av att motverka att en utseendefixerad, och potentiellt smittsam,² subkultur uppkommer inom såväl ridklubbar som andra idrottsföreningar.

Stort behov av mer kunskap

TJEJ:ISKT är det första projektet som närmat sig denna typ av frågor bland tjejer som rider. Vad som är viktigt att betona är att ryttarna i projektet framför
allt rekryterats från större ridklubbar i Sveriges storstadsregioner. Det är möjligt att tjejer som rider på stall och ridskolor på mindre orter kan ha andra  upplevelser och erfarenheter av ridsporten. Med detta sagt är det också viktigt att poängtera att ryttarna i detta projekt inte skiljer ut sig när det gäller resurser och bakgrund – de hade exempelvis inte en högre socioekonomisk status än andra deltagare.

De fynd som rapporterats i denna artikel ger en tydlig fingervisning om att bilden av stallet som en fristad från utseendefixering – och hästtjejer som obrydda om sitt utseende – behöver revideras. Ett nödvändigt fortsatt arbete är att fördjupa förståelsen av det som delgetts oss i detta projekt. På vilka sätt förmedlas till exempel den utseendepress som många tjejer som rider känner av, och av vem? Särskilt angeläget är förstås att hitta effektiva sätt att arbeta för att främja att tjejer som rider utvecklar mer positiva förhållningssätt till kropp och hälsa.