Idrott är en trendig lösning på sociala problem. Inte för att det just har stöd i forskningen. Istället finns en idé om att idrott skapar aktiva, ansvarstagande individer och i förlängningen ett livaktigt och fostrande civilsamhälle.

De senaste åren har idrott alltmer kommit att betraktas som ett socialpolitiskt verktyg med förväntningar om att åstadkomma social förändring och bidra till att lösa sociala problem.¹ Det är en internationell trend som också avspeglas i Sverige.

I detta sammanhang har det vuxit fram en rad olika verksamheter där idrott uttryckligen används som ett medel för att svara mot, eller till och med lösa, sociala problem.² Den här artikeln lyfter fram hur den här typen av verksamheter och tanken på att använda idrott som ett verktyg för social förändring bygger på idéer om moralisk aktivering av individer, vilka betraktas som socialt problematiska. Vikten av insatser riktade mot samhället som en helhet tonas ned till förmån för selektiva insatser riktade mot avgränsade individer och platser.

Innebörden av social förändring

Dagens socialpolitik betonar, till följd av omstruktureringar och nedskärningar i offentlig sektor, ofta nya innovativa sätt att möta problem som segregation, utanförskap och ungdomsbrottslighet.³ Sådana problem utgör utmaningar för välfärdsstaten och för det sociala arbetet, som på olika sätt utformar åtgärder för att möta problemen och åstadkomma någon form av förändring.⁴

Det illustrerar att idrott knappast tar sig an mer strukturella faktorer som kan ligga bakom problem som segregation och utanförskap.

Men vad är det då som betraktas som problematiskt, i de fall då idrott ses som lösningen? Hur kan den sociala förändringen genom deltagande i idrott gå till? Vad är det för uppförande som ska fostras och färdigheter som ska utvecklas hos de ungdomar som deltar i den samhällsnyttiga idrotten?

För att närmare utforska dessa frågor har jag undersökt dels den vetenskapliga kunskapen om idrottens roll som verktyg för social förändring. Och dels beskrivningar från ledare och politiker involverade i en praktisk verksamhet som använder idrott som ett sådant verktyg, som här kallas för Idrottsprojektet.

Idrottsprojektet bedrivs i en större svensk stad i samverkan mellan kommun, föreningsliv och en social entreprenör med avsikt att komma tillrätta med brottslighet och utanförskap i ett utsatt bostadsområde.

Idrott förändrar individen

I forskningen diskuteras ämnet från flera olika perspektiv. Viss forskning lyfter fram att det är svårt att utvärdera effekter, att det saknas evidens eller att idrott till och med kan skapa sociala problem.⁵

Samtidigt lyfter betydande forskning fram idrottens potential för att möta och åtgärda sociala problem. Den uppehåller sig då kring två centrala teman: individuell förändring samt överförbarhet av kapaciteter.

Det innebär att barn och ungdomar genom deltagande i idrott kan rustas med egenmakt i form av självkänsla och självförtroende och att dessa krafter kan överföras till och användas i andra sociala sammanhang. Ibland beskrivs detta som lärande av life-skills, viktiga för att kunna spela the game of life.

Genom användande av idrott identifieras barnen och ungdomarna själva som förändringsbara. Det illustrerar att idrott knappast tar sig an mer strukturella faktorer som kan ligga bakom problem som segregation och utanförskap.

Idrottsprojektet för förändring

Detta sätt att se på idrott och social förändring, med betoning på individuell förändring, gör sig gällande även i hur politiker och idrottsledare beskriver verksamheten Idrottsprojektet. Projektet startades av kommunen som ett svar på upplevda problem av social oro i form av skadegörelse, gängbildningar och brottslighet i ett specifikt område präglat av så kallat utanförskap.

Där finns risk för skolmisslyckanden, kontakt med droger, dåliga förebilder, gäng och i förlängningen både kriminalitet och död.

En social entreprenör engagerades för att organisera verksamheten, rekrytera ledare och för att vara spindeln i nätet mellan kommunen, samverkande idrottsföreningar och områdets skola och fritidshem. Den grundläggande tanken med idrottsverksamheten var att nå ut till ungdomar som betraktades vara inaktiva och i riskzonen för utanförskap. Syftet var att stärka dem och guida dem till en bättre framtid – något som kopplades till samhälleliga mål som brottsprevention och integration.

Ledarnas beskrivningar

Den syn på social förändring som lyfts fram av idrottsledarna och den sociala entreprenören tar fasta just på hur idrott kan bidra till just självförtroende och självkänsla. Sådana förmågor beskrivs som viktiga för att kunna ”välja rätt väg i livet” och för att våga säga nej till droger, gäng och kriminalitet – problem som lokaliseras specifikt till platsen där utanförskapet är förlagt.

Att undkomma sociala problem framställs som en fråga om individuella vägval. Det är som att samhällsordningen är given och oproblematiserad, men barnen och ungdomarnas uppförande är det som kan underkastas förändring. För att sådana strategier ska bli rimliga, ramas de in av en samhällsbeskrivning som betonar att samhället och specifikt platsen är fyllt av risker. Där finns risk för skolmisslyckanden, kontakt med droger, dåliga förebilder, gäng och i förlängningen både kriminalitet och död.

Att beskriva detta som risker innebär inte bara att det är faror som lurar, utan också att det finns möjligheter att rustad med rätt kapaciteter, navigera bland och undkomma problem. I det äventyret framställs entreprenören och ledarna själva som viktiga förebilder, då dessa kommer från platsen eller liknade områden och själva har lyckats aktivera sig, välja rätt väg och undkomma de sociala problem som är givna i samhället.

Ungdomarna kan identifiera sig med och följa i förebildernas fotspår och själva bli aktiva entreprenörer av sina möjligheter i livet. Och själva bli aktiva i att ansvara för sin egen välfärd och för att hantera de risker som samhället föreskriver.

Politikernas beskrivning

Möjligheten till identifikation med positiva förebilder återkommer i politikernas beskrivningar av Idrottsprojektet. Ledarna som förebilder blir i beskrivningarna representanter för en autentisk och platsspecifik gemenskap.

I politikernas beskrivningar ger samhällets segregation upphov till spänningar mellan människor, social oro och sociala problem. I deras berättelse blir idrotten ett verktyg för att överkomma spänningarna och skapa gemenskap och sammanhållning. Mot bakgrund av resonemang hur de kommunala insatserna i form av fritidsgårdar, socialt arbete, tjänstemän och skola är alltför låsta i sina former, med begränsade arbetstider, och därmed oförmögna att nå fram till ungdomar med behov av social förändring, blir det viktigt att involvera föreningsliv och andra samhällsaktörer såsom den sociala entreprenören.

Viss forskning lyfter fram att det är svårt att utvärdera effekter, att det saknas evidens eller att idrott till och med kan skapa sociala problem.

Bland dessa aktörer antas det finnas autentiska och genuina förebilder som delar barnen och ungdomarnas erfarenheter, historia och identitet – som ingår i samma moraliska gemenskap – och som därför kan nå ut till ungdomarna i utanförskap. Här är det förebildernas personliga egenskaper som värderas, inte professionella färdigheter.

Att involvera en mängd olika aktörer från den kommunala sektorn, föreningslivet, entreprenören och från marknadsorienterade företag blir en strategi för att bygga gemenskap och partnerskap över hela samhället. Det är hela samhället – inte bara kommunen – som ska delta i att åtgärda sociala problem.

Kommunens insats blir här att selektera vilken grupp i samhället som är i behov av förändring, det vill säga vem som utgör ett problem, och att understödja civilsamhälleliga insatser för att bedriva åtgärden. Att stat och kommun har en understödjande roll för föreningslivet är vanligt avseende organiseringen av idrott; men när idrott formaliseras som ett verktyg för socialpolitiken blir en understödjandet (utöver selekteringen) också socialpolitik.

Problem i en frisk samhällskropp

Dessa olika framställningar har flera gemensamma drag och de pekar tillsammans ut de målpunkter som är möjliga att underkasta förändring. Till att börja med blir självet problematiserat och en målpunkt för förändring. Genom idrott kan enskilda individer rustas med krafter för att klara sig i samhället som de annars antas sakna.

För det andra blir gemenskapen en målpunkt för förändring. Oro, spänningar och brist på sammanhållning kan åtgärdas genom att idrott antas skapa moraliska band och relationer mellan människor och samhällsaktörer.

För det tredje förläggs samhällsproblemen geografiskt till platsen, vilken avgränsas från övriga samhället med särskilda behov av förändring. Idrott kan vara en insats med geografiskt avgränsad upptagning som bedrivs på en specifik geografisk plats. Den sociala förändringens idé bygger på aktivering och ansvarsgörande av självet, gemenskapen och platsen.

För det fjärde betonas idrottens pedagogiska betydelse i att det är i framtiden som förändringen kan ske. Idrott som socialpolitisk åtgärd innebär inte ett omedelbart tillrättaläggande av problem eller brister i samhället, istället är det det framtida uppförandet hos individer och bildandet av sammanhållning som kan styras.

Genom det här sättet att se på social förändring är det avgränsade målpunkter som pekas ut som problem i en annars frisk samhällskropp. Det är dessa och inga andra – eller samhället som en helhet – som ska selekteras för socialpolitiska åtgärder och utsättas för förändring.

En tidstypisk socialpolitik

I det här avseendet kan idrott framställas som en lösning på sociala problem, inte för att det finns substantiell empirisk forskning som stödjer just dessa idéer om social förändring. Det sker snarare eftersom själva idén om idrott associeras med föreställningar om och behovet av moraliskt aktiva, ansvarstagande individer som kan tillhandahålla sin egen välfärd samt ett livaktigt civilsamhälle som representerar moralisk gemenskap.

En sådan inriktning är knappast unik för fenomenet ”idrott som en lösning på sociala problem”, utan snarast ett uttryck för en socialpolitisk trend.⁶ Med några empiriska exempel har jag här illustrerat hur sådana tendenser i socialpolitikens och det sociala arbetets utveckling iscensätts genom användandet av idrott som en lösning på sociala problem, särskilt med avseende på ansvarsgörandet av enskilda individer och deras direkt personliga gemenskaper.