Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Bildbyrån
315
Delningar
Lägg i läslista
Debatt / Idrott & samhälle

Idrott för idrottens egen skull

24 jun 2019
Text: Mats Trondman, professor i kultursociologi, Linnéuniversitetet

Barn och unga kommer till idrotten för att idrotta, inte för att stärka demokratin eller öka integrationen. Det är bara om idrottens egenvärde sätts i centrum och uppfylls som idrotten även kan bli till medel för andra mål.
Det skriver Mats Trondman, professor vid Linnéuniversitetet, i ett debattinlägg på Idrottsforskning.se.

Tänk dig följande. Framför dig har du en hög med projektansökningar från olika idrottsföreningar. Deras gemensamma förhoppning är att få in lite extra pengar till barn- och ungdomsverksamheten. Varje förening har därför gett sin mest lämpade medlem uppdraget att skriva en ansökan.

”Nu får du hjälpa till Stina”, har Allan, som är ordförande, sagt, ”för du vet hur sånt går till”. ”Sånt” betyder att veta hur man skriver en ansökan som ger pengar. Stina har, som styrelsen vet, två käpphästar. Först ska man vara noga med vem som ska ha ansökan. ”Alltså”, som hon brukar säga, ”vad dom tänker och hur dom brukar vilja ha det”. Sedan måste man vara extra noga med vad man kan få projektmedel till. För som Stina ofta påpekar, ”man får inte pengar till sånt man inte kan få pengar till”.

Styrelsen är förstås glad över att ha Stina med. ”Hon är klipsk, hon!”, brukar Allan säga och skratta så där som bara han kan. Och hela styrelsen kan inte annat än instämma. Det är som ”Kassör-Bengt” brukar säga: ”Stina är föreningens guldklimp”. Och så ropar sekreterare Berit, som vore det redan årsmöte: ”Årets fruktkorg och handduk går till… Stina Lund!”

En hög med ansökningar

När du nu snabbt går igenom högen med ansökningar finner du följande huvudrubriker. Syftet är förstås att de ska slå an hos den myndighet, förvaltning eller stiftelse som utlyst projektmedel.

• Inkluderande handboll
• Psykosocial hälsa med innebandy
• Fotboll för tjejer: Orten och innerstan
• Ridning för delaktighet
• Friidrott, funktionsvariationer och självförtroende
• Gratis pröva-på-hockey för alla
• Boxning mot våld och droger (i samarbete med skolan)
• Barngymnastik som kroppslig glädje och integritet
• Simning, sömn och matvanor
• Holistisk parkour skapar tillit till samhälleliga institutioner!
• Amerikansk fotboll! Det är aldrig för sent att börja idrotta!
• Nyanlända och lokal samhällsgemenskap genom bandy

Idrottsföreningar som söker projektpengar kan, hävdar jag, känna igen sig i rubriker som dessa. Detsamma gäller dem som bedömer vilka projekt som ska belönas. Rubrikerna synliggör därtill vad projektsökande föreningar tänker och hur de gör. För den förening som vill ha pengar måste bedyra att den vill vad de som sitter på pengarna kräver. Därmed blir varje utlysnings intention ett med varje sökandes intention. Så ser det jag nu kallar ansöknings– och bedömningslogiken ut. Stina Lund har alltså helt rätt: ”Man får inte pengar till ’sånt’ man inte kan få pengar till”.

Idrotten som mål och medel

För att få projektpengar måste den sökande föreningen hävda att dess idrottsverksamhet för barn och unga är bra för något annat än det rent idrottsliga. Oftast något som rör demokrati, integration, värdegrund, samhällstillit, jämlikhet, hållbarhet, sociala relationer, psykosocial hälsa, personlig utveckling eller skolresultat. Därmed förskjuts fokus från idrottens kärna – att utöva idrott – till just ”något annat” som den ska vara bra för.

Förvisso kvarstår en tro på idrotten, men denna tro är inte på idrotten ”i sig själv”, utan på vad den kan åstadkomma.

Så får sådant som kvaliteten i passningsspelet eller glädjen i att hoppa så högt man kan ge vika för samhällspolitiska mål. Förvisso kvarstår en tro på idrotten, men denna tro är inte på idrotten ”i sig själv” utan vad den kan åstadkomma, som inte är idrott. Följaktligen blir idrotten ett medel för att nå mål som inte är idrottsliga, vilka bestäms av de syften som den externa finansiären villkorar. Att få pengar till idrott är alltså att få pengar till något annat än idrott. På så viss förskjuts också idrottens legitimitet – dess försvarbara existensvärde – från idrott till icke idrottsliga resultat.

Idrott som egenvärde och mervärde

Jag föreslår nu att vi skiljer på idrottens egenvärde och idrottens mervärde.

Med ”egenvärde” menar jag ”idrott för idrottens egen skull”, nämligen att barn och unga kommer till, som exempel, en fotbollsförening eller en ridklubb för att de i första hand vill spela boll respektive rida. ”Ingen kan stoppa mig från att spela fotboll”, säger Rehan, ”för jag älskar det mest av allt som finns”. Och Hugo säger att ”det inte finns något bättre än att vara med hästar och rida”. I båda fallen är idrotten ett mål i sig själv. Man spelar fotboll för att man vill spela fotboll. Man rider för att man vill rida. Följaktligen är idrotten mål och inte medel. Den har sitt eget värde.

Med ”mervärde” menar jag ”idrott för något annat än för idrottens egen skull”. Nu säger Rehan att ”det egentligen inte är fotboll som är min grej” men att hon ”vill få kontakt med ’svenskar’ och bidra till integration”. ”Om man typ är med i fotboll”, förklarar hon, ”kan det ju bli integration”. Hugo säger att ”egentligen tycker jag inte om hästar för dom är helt panikdjur”, ”men”, fortsätter han, ”om jag är med och rider så kan jag kanske stärka mitt självförtroende och få en vän”. Nu spelar man fotboll för att bli en del av samhället. Nu rider man för att få en vän.

För Rehan och Hugo ser inte sig själva som idrottare utan som ”dom” som inte hör samhälle och samhörighet till. De är inte subjekt som idrottar, de är objekt konstruerade som problem, också i sin förståelse av sig själva. Här är barn, unga och idrott inte ett mål i sig själv. De är medel för att nå andra mål. Så har idrottens värde blivit de mervärden den förväntas skapa. I alla fall i en ansökan om projektmedel.

Egenvärde kan skapa mervärde

Jag hävdar nu att de flesta barn och unga som är med i föreningsidrotten i huvudsak är det för att de gillar att idrotta. De är idrottare med idrottsidentitet. För de gillar sådant som att spela fotboll eller att rida. Det är alltså idrottens egenvärde och inte dess mervärde som i första hand får barn och unga att komma till, utöva och stanna kvar i idrotten.

Att så är fallet utesluter dock inte att de också kan tänka idrottens mervärde. Så visst kan Rehan säga att idrotten räddade henne från gängkriminalitet. Visst kan Hugo säga att han tack vare ridningen fick bättre självförtroende och en vän. Och visst kan båda kryssa stark samhällstillit i en enkät om föreningsidrott. Men det är inte särskilt troligt att det avgörande skälet till att barn och unga ägnar sig åt föreningsidrott är att de vill stärka tilltron till samhälleliga institutioner. Däremot kan det vara så att deras idrottande i förening kan bidra till sådant.

Vi kan även tänka oss att avhopp från idrotten kan förklaras av både egenvärde och mervärde. Barn och unga kan sluta med föreningsidrott för att det inte längre är roligt att spela fotboll eller rida, vilket jag finner försvarbart. De kan också sluta för att de inte känner sig delaktiga och sedda fast boll och ridning är roligt, vilket inte är försvarbart.

Vi kan därtill tänka oss att idrottslig delaktighet i en idrott man älskar att ägna sig åt ökar möjligheten för att egenvärdet bejakas på ett sådant sätt att det också ger upphov till en rad eftersträvansvärda mervärden. Till exempel lärande, hälsa, vänskap, självförtroende och livsglädje. Något som i sin tur kan öka tilltron till samhälle, demokrati och samhälleliga institutioner.

Vi kan inte börja med mervärdet. Vi måste börja med egenvärdet.

Låt mig sammanfatta vad jag hittills hävdat:

• att det är idrottens egenvärde och inte idrottens mervärde som är det avgörande skälet till att barn och unga idrottar
• att betydelsen av idrottens egenvärde inte utesluter att också mervärdet kan vara ett komplementärt skäl till att idrotta
• att det inte är mervärdet som skapar egenvärdet, det är egenvärdet som skapar mervärdet

Det är alltså inte min avsikt att ifrågasätta värdet av idrottens mervärden. Frågan är hur ett sådant värde kan bli till. Det övergripande svaret är att det är bara om idrottens egenvärde sätts i centrum och uppfylls som idrottens mervärde kan förverkligas! Vi kan således inte börja med mervärdet. Vi måste börja med egenvärdet.

En idrottspolitisk risk

Barn och unga kommer till idrotten för att idrotta. De idrottar för idrottens egen skull. Här är idrotten ett mål i sig själv. Den har sitt egenvärde. Idrottens externa finansiärer, däremot, kräver att idrotten skapar mervärden. Nu är idrotten medel för andra mål än idrotten ”i sig själv”. Dessa olika skäl för att idrotta kan utgöra en idrottspolitisk risk.

För om vi stirrar oss blinda på alla de mervärden vi hoppas att idrotten ska skapa, så missar vi att det är just idrottens egenvärde som är vägen till idrottens mervärde. Ett medlemskap i en idrottsförening garanterar inget mervärde.

En idrottspolitisk möjlighet

Så hur ser det idrottens egenvärde ut som i sin levda och praktiserade form också blir till idrottens mervärde? Jag kallar svaret på frågan för idrottens möjlighetsstruktur, vilken har sin grund i tre elementära former för idrottens egenvärde, nämligen lärande, tillhörighet och erkännande. Med andra ord: att bli bättre på att utöva sin idrott, känna att man hör föreningen till och att man är sedd och uppskattad som individ.

Det är alltså inget fel på föreningar som vill arbeta med ”Inkluderande handboll” eller ”Nyanlända och lokal samhällsgemenskap genom bandy”. Men om handbollen ska vara inkluderande måste den i sin idrottsutövning leva upp till kraven på idrottens möjlighetsstruktur. Och om nyanlända ska uppleva samhällsgemenskap måste detta att spela bandy vara en idrottslig gemenskap av lärande, tillhörighet och erkännande. Det är alltså, endast till synes paradoxalt, idrott för idrottens egen skull som möjliggör idrottens mervärden.

Ge alltså projektpengar till de föreningar som arbetar med att utveckla sin idrottsliga möjlighetsstruktur. Inte till dem som i projektansökningar tvingas lova att fixa mervärde.

Jag var själv ett barn som fick uppleva idrottens möjlighetsstruktur. För detta är jag djupt tacksam. Ja, rent av lycklig.

Forskare

Mats Trondman
Professor
Linnéuniversitetet, Institutionen för kulturvetenskaper

2 kommentarer

  1. Robert G Hernadi 27 juni 2019 / 23:11 2019-06-27 / 23:11

    Mycket bra och välformulerat inlägg i en sedan alltför länge ensidig och alltför politiskt (korrekt) anpassad diskussion. Kärnverksamheten i idrott är att träna och att tävla, oavsett om man är ungdom eller vuxen! Självklart ska det genomföras på ett mycket noggrant, metodiskt och åldersanpassat sätt från lek till uppbyggda, upptrappade nivåer!!
    Detta gäller givetvis inte bara de aktiva, utan också alla ansvarsfulla ledare och tränare!

    Oavsett hur de skilda formuleringarna och argumenten låter, känns det som att samhället – enligt den svenska modellen – nu gör en mycket högre värdering av ”mervärdena” än av vad som här kallas ”egenvärdet”. Det är, särskilt i ett internationellt perspektiv, mycket beklagligt och på sikt rent idrottsligt inte resultatfrämjande.

  2. Jan Björfeldt 25 juni 2019 / 09:33 2019-06-25 / 09:33

    Tangerar den utveckling som skett med ämnet Idrott och Hälsa i skolan där ämnets egenvärde (kunskaper och färdigheter i Idrott, om idrott och genom idrott) fått stå tillbaka för dess mervärde som ”hjälpämne” till övriga teoretiska ämnen och degraderats till att många gånger ha ett existensberättigande för att ”det är bra om ungarna får röra lite på sig… Då kan de koncentrera sig bättre på det teoretiska..”
    Denna utveckling har menligt påverkat kvalité och innehåll i undervisningen, samt statusen och utbildningskraven på lärare i ämnet. Nu sker alltså en liknande utveckling inom den föreningsdrivna idrotten vilket borde mana till eftertanke.

Läs mer om:

barn- och ungdomsidrott
Ekonomi
idrottspolitik
mats trondman

Artikelflöde

Nyhetsbrevswidget (undersidor)