Ridlärarens roll har förändrats i takt med att färre barn och ungdomar söker sig till ridskolorna. Verksamheten har fått anpassa sig mer till elevernas önskemål. Samtidigt lever den gamla stallbackskulturen kvar.

Svensk barn- och ungdomsidrott är i ett skede av förändring och idrottsrörelsen har tappat många unga till aktiviteter utanför idrotten. Detta berör även ridsporten, främst genom sjunkande medlemstal.^1-3 Det har också skett en ökad kommersialisering och fler privata aktörer konkurrerar i dag med den traditionella föreningsidrotten.^4-5

Mot bakgrund av detta fanns det en brist på kunskap om hur verksamma ridlärare påverkas av förändringarna och hur de upplever sin roll som ridlärare över tid. Jag har därför intervjuat tio ridlärare med mer än tio års erfarenhet i yrket.

Ridlärarna började med att beskriva hur ridskoleverksamheten under 1990-talet blomstrade och att kölistor var vanligt förekommande, samtidigt som det fanns en åldersgräns på sju år för att få börja rida.

Framför allt var ridskoleverksamheten populär bland unga flickor som, förutom att rida, också tillbringade mycket av sin fritid i stallet för gemenskapens och det stora hästintressets skull.

Men under 2000-talet skedde en förändring, berättade ridlärarna. I takt med lågkonjunktur och ökad andel konkurrerande verksamheter för barn och ungdomar minskade köerna. Det var en tuff period där ekonomiska åtstramningar kom att bli avgörande för ridskoleverksamhetens överlevnad.

Mer dialog och service

Det uppstod utmaningar som genererade i nya förhållningssätt gentemot elever och sättet att bedriva ridskoleverksamhet. Det medförde att lärarna utvecklade sin pedagogiska förmåga, till att bli mer analytisk och individuellt fokuserad.

I intervjuerna lyftes reflektion fram som en nyckel till att utvecklas som ridlärare. Att föra en dialog med eleverna och att ha ett mer coachande förhållningssätt, istället för enbart ett instruerande, betonades också som viktigt för lärandet.

”Ja, det har förändrats. Tidigare så var det att: Passar inte galoscherna så är dörren där. Då var det mer att om man undrade över något så var det att ifrågasätta. I dag är jag som ridlärare jätteglad om eleven frågar. Det är en förutsättning att om eleven inte förstår vad jag säger så måste jag säga det med andra ord och på ett annat sätt så jag får fram mitt budskap.” (Ridlärare)

Generellt sett kan den här förändringen kopplas till ett marknadsperspektiv, där ridlärarna ser sig själva som aktörer på en marknad och eleverna som kunder. Ridlärarna vittnade om hur de har blivit mer serviceinriktade och lösningsfokuserade för att anpassa sig efter elevernas önskemål.

”Nu är vi verkligen en serviceklubb. Säger de: ´Jamen Lisa vill rida onsdag kl.18.00.´ Det löser vi. Och det är väl för att det har blivit mindre elevantal. Förut så var det mer ´de här tiderna har vi, är det något som passar? Nehej, nej, då ringer jag till nästa.´ Ja, så att man har ju blivit väldigt serviceinriktad.” (Ridlärare)

Stallbackskulturen lever kvar

Men en ny och mer attraktiv ridverksamhet fick inte äventyra grundutbildningen i ridning, säkerheten och hästarnas välfärd. Trots att ridlärarna upplevde sig styrda av ekonomiska utmaningar kände de ändå stark påverkan av den stallbackskultur som de tog till sig under deras utbildningsperiod och som härstammar från militära traditioner.

Den bygger på normer och regler om att ta ansvar och agera med fokus på hästarnas välbefinnande. Likväl om vikten av punktlighet, hålla ordning och att vara förutseende. Förhållningssättet förmedlades också till eleverna.

Ridlärarna underströk hur viktigt det var att eleverna också fick träna sig i ansvarstagande och känna samhörighet för att de skulle vilja fortsätta på ridskolan. Ridlärarna var medvetna om att stallbackskulturens disciplinerande normer styr och påverkar deras förhållningssätt, men upplevde att de hade utvecklat denna till en mer positiv prägel av fostran.

”Så klart att man är präglad av den (stallbackskulturen) och att det är viktigt med disciplinen. Inte för disciplinens skull, utan att det finns ett syfte med den. Hästarna ska må bra, inga olyckor ska hända, det ska finnas rutiner hela tiden och det fungerar på människor också.” (Ridlärare)

Ridlärarrollen skiljer sig en hel del jämfört med andra idrottsledares roller, då ridläraren inte enbart ska fokusera på eleven utan även på hästen. Det medför en komplex ledar- och lärandesituation.^6-8

Ett system präglat av stallbackskultur ger trygghet och riktlinjer för arbetet.

Undervisning på ridskola härstammar från det militära, där fokus låg på att föra en grupp från en plats till en annan på ett så säkert och kontrollerat sätt som möjligt.

Tidigare forskning visar att den här formen av undervisning bygger på envägskommunikation som vare sig har utvecklats eller förändrats särskilt mycket under de senaste trettio åren.⁹ Trots att ridsporten genomgått en rad förändringar, särskilt efter övergången till civil utövning.

Det militära förhållningssättet, stallbackskulturen, har visat sig prägla stallmiljöer (10-15). Det har bidragit till att unga som vistas i stallmiljö lär sig att ta ansvar tidigt och utvecklar goda ledaregenskaper.¹⁰ Ridlärare, som formar regler och rutiner kring hästskötseln och ridningen på ridskola, har en stark roll i reproduktionen och upprätthållandet av denna stallbackskultur.

Efterlyser nya undervisningsmetoder

För ridlärarna i denna studie är det viktigt att man, kollegialt på ridskolan, delar synsätt och värderingar. Trots att de utbildats under olika tidsperioder och gått olika utbildningar, framkom det tydligt hur viktigt det är med en gemensam samsyn på respektive ridskola. Ett system präglat av stallbackskultur ger trygghet och riktlinjer för arbetet. De upplever att de, tillsammans med sina kollegor, utvecklar verksamheten och ständigt värnar om kvalitén och den sociala miljön på ridskolan – en förutsättning för att få eleverna att trivas och vilja stanna kvar inom verksamheten.

Sammantaget kan kritisk granskning av den dagliga verksamheten, fokus på individen och omvärldsbevakning ses som nyckelord för den utveckling som har skett på ridskolorna. Ett minskat elevantal har drivit ridlärarna till ökad medvetenhet om sin pedagogiska roll.

Den här utvecklingen av ridlärarrollen, till ett nytt och mer anpassat sätt att undervisa och skapa verksamhet, kan också relateras till hur den sociala kontexten har förändrats. Den här studien visar att idrotten är nära integrerad med samhällets utveckling och påverkas av de förändringar som sker.

För att utvecklas vidare i sin roll som ridlärare och möta dagens och framtida elevers behov, efterlyser ridlärarna mer pedagogisk kunskap. För att arbeta med individuell utveckling hos varje elev önskar de nya metoder för undervisning. Det kräver dock ett annat förhållningssätt än vad den traditionella ridundervisningen ger utrymme för, enligt ridlärarna. Här finns därmed ett behov av didaktisk utveckling, där nya former för lärande utvecklas, testas och utvärderas.