Flickor med utomeuropeisk bakgrund är kraftigt underrepresenterade i föreningsidrotten. Svagt stöd hemifrån är en förklaring, visar en rapport som studerat hur föräldrar tänker om idrott och kön. Forskarna fann samtidigt en väldigt svensk idrottsrörelse.
– Om tjejerna ska komma till idrottsrörelsen behöver de gå mot strömmen. Då krävs det aktiva föräldrar, säger Anders Kassman docent i sociologi.

Visserligen saknas bra statistik över idrottsdeltagande och bakgrund. Men forskning visar att färre unga med utländsk bakgrund idrottar i en förening. Könsskillnaderna inom gruppen är stor. Pojkarna deltar minst lika mycket som de med svensk bakgrund. Men bland flickorna är deltagandet betydligt lägre.

Det gäller inte minst flickor med föräldrar födda utanför Europa. De är kraftigt underrepresenterade i idrottsrörelsen, enligt en rapport från Delegationen för migrationsstudier (Delmi), som undersökt föräldrars inställning till sina döttrars idrottande. Rapporten bygger på intervjuer med drygt 60 mammor och pappor födda i Syrien, Somalia, Eritrea och Sverige.

Kulturella skillnader är en viktig orsak till flickornas frånvaro, enligt sociologen Anders Kassman som är en av rapportförfattarna.

– Det är i stor utsträckning föräldrarna som ser till att barn i Sverige börjar med idrott. De utomeuropeiskt födda föräldrarna i studien gör inte det på ett aktivt sätt, säger han.

Tjej- och killidrotter

Flickorna har många hinder att ta sig över innan de når träningsplanen. För killar tycks det vara ett mer naturligt steg in i en manlig värld, enligt Anders Kassman.

– Om tjejerna ska komma till idrottsrörelsen behöver de gå mot strömmen. Då krävs det aktiva föräldrar, säger han.

Andra populära artiklar:

En stereotyp syn på idrott kan vara en förklaring till flickornas låga medverkan. Föräldrarna i studien hade till exempel tydliga uppfattningar om tjej- och killidrotter.

Fotboll passar pojkar bäst, ansåg man. Det är den dominerande och mest tillgängliga idrotten i Sverige. Basket och volleyboll ansågs mer lämpliga för flickor. Det är samtidigt idrotter med betydligt färre utövare och där avståndet till träningar ofta är längre.

Saknar social kontroll

Pojkar och flickor har också olika egenskaper och behov, enligt de utomeuropeiskt födda föräldrarna. Pojkar anses ha mer överskottsenergi som de kan få utlopp för i idrotten. Idrott kan dessutom förhindra att pojkar hamnar i olämpligt umgänge och motverka dåliga vanor. Flickor förväntas i sin tur ta större ansvar i hemmet och fokusera mer på skolan.

Ytterligare en delförklaring kan vara en mer beskyddande attityd gentemot flickor. Föräldrarna känner en otrygghet och saknar den starkare sociala kontroll som de är vana vid från deras hemländer, där betydligt fler vuxna tar ansvar för barnen.

– Föräldrarna är mer rädda för att låta tjejerna gå ut själva. Killar kan gå till träningen utan en vuxen. Tjejer behöver ha någon som följer dem dit, säger Anders Kassman.

Främmande livsstil

En majoritet av svenska barn är aktiva i en förening. Det finns en slags förväntan i samhället om att barn ska delta i idrotten – både pojkar och flickor. Inom idrottsrörelsen finns också en förväntan om att föräldrar ska vara närvarande i sina barns idrottsliv. De ska skjutsa, sälja fika och hjälpa till vid cuper. Eller till och med träna ett eget lag.

Så beskrivs föreningsidrottens viktiga position hos svenska barnfamiljer i Delmis rapport. Men för många föräldrar födda utanför Europa är den här livsstilen främmande.

– Föräldrarna i studien hade inget emot att barnen idrottade. Men det fanns inte i deras värld att de själva skulle vara med och engagera sig i en idrottsförening, säger Anders Kassman.

En väldigt svensk idrottsrörelse

Sättet som idrott fungerar i Sverige uppfattas som udda, svårbegriplig, alltför inrutad och en konkurrent till familjens gemensamma begränsade fritid, vilket alltså främst påverkar döttrarnas idrottsdeltagande negativt.

I intervjuerna framkommer också att föräldrarna både saknar erfarenhet av breddidrott och den typ av föräldraengagemang som är så viktig för verksamheten, konstaterar Anders Kassman.

– Mest slående är att idrottsrörelsen är väldigt svensk. Det är en tydligt svensk institution som har utvecklats under hundra år. Idrott organiseras helt annorlunda i de länder de kommer ifrån, där organiserad idrott främst är något för utvalda talanger, säger han.

Om idrottsrörelsen vill få fler flickor med utomeuropeisk bakgrund i verksamheten behöver den hitta nya sätt att möta den målgruppen, anser Anders Kassman.

– De vi intervjuade var engagerade föräldrar, men inte just inom föreningsidrotten. Det kanske är upp till idrottsrörelsen att ändra sig om man vill öka deltagandet bland dessa flickor, snarare än föräldrarna. Det är fråga om ett växelspel.