Att som danselev ha en hög perfektionistisk strävan är tveeggat. Det kan å ena sidan bidra till utveckling och framgång inom yrket, men även leda till överarbete, rigiditet och ökad skaderisk. Implicita inlärningstekniker kan minska det perfektionistiska tänkandet och göra balansgången lättare, skriver Sanna Nordin-Bates, Fil Dr. i Idrottsvetenskap vid GIH.
För att fördjupa förståelsen av perfektionism bland elever och lärare inom dans, genomfördes ett forskningsprojekt vid GIH i vilket det ingick enkäter, djupintervjuer samt en intervention.
Projektet visade att perfektionistisk strävan (en önskan om att vara perfekt; samt att ha höga/orealistiska mål) upplevdes bidra till positiva resultat, såsom prestationsutveckling och framgång inom både dansarutbildningen och dansaryrket.
Definitioner av begrepp
Perfektionistisk strävan: önskan om att vara perfekt; mycket höga/orealistiska mål; arbetar hårt.
Perfektionistisk oro: självkritisk; funderar mycket på/ältar misstag eller sådant som kan gå fel; negativa reaktioner på imperfektion.
Autonomi: en upplevelse av att ”vara sin egen” och att man agerar i linje med sina värderingar snarare än känner sig styrd eller manipulerad att göra på ett visst sätt.
Intervention: en studiedesign där man gör en åtgärd/ger en behandling och utvärderar genom att mäta skillnader före och efter.
Implicit inlärning: ett sätt att lära där man inte får förklarat för sig (och inte heller själv kan förklara) precis hur man gör. Kallas också omedveten inlärning och kan inom idrott/dans ske genom att man får en metaforisk beskrivning.
Studierna visade samtidigt tydligt att perfektionistisk strävan är tveeggat, då flera dansare med höga nivåer av sådan strävan hade tendenser till överarbete och rigiditet. I en tidigare fallstudie har vi även sett att perfektionism kan bidra till skador, just på grund av sådana tendenser (3).
Lärare beskrev hur många elever med hög perfektionistisk strävan förvisso var ”lydiga”, men därmed också mindre självständiga och kunde t.o.m. bli mekaniska i sina rörelser istället för att röra sig fritt. Av samma skäl kunde deras kreativitet ibland vara begränsad.
Uppmuntra kreativitet
Det var också märkbart utifrån både kvantitativa och kvalitativa data att hög perfektionistisk strävan hängde samman med höga nivåer av perfektionistisk oro, vilket innebär att vara självkritisk, att tänka mycket på eller älta sina misstag eller sådant som kan tänkas gå fel, samt negativa reaktioner när perfektion inte uppnås (1).
Om forskningsprojektet
I fas ett rekryterades 77 danselever mellan 12 och 19 år för att fylla i standardiserade enkäter gällande bland annat perfektionism.
I fas två användes enkätresultaten för att rekrytera lämpliga intervjupersoner. Åtta dansare med klart skilda perfektionism-profiler, samt fem lärare, intervjuades på djupet (i snitt cirka 1.5 tim/person) gällande deras erfarenheter och upplevelser av perfektionism inom dans. Sofia Kuylser var forskningsassistent för fas 1-2.
I fas tre genomfördes en intervention med en klass om 13 danselever i 14-års åldern. Parallellt med sina vanliga dansklasser fick de fem dagliga workshops av internationellt erkända dans- och dansvetenskapliga experten Janet Karin från Australien. Både enkäter och intervjuer användes före och efter interventionen för att utvärdera möjliga effekter.
Sammantaget drar vi slutsatsen att perfektionistisk strävan bör anses som en sårbarhetsfaktor, och inte något tveklöst positivt – även om det ibland leder till framgång. Detta kontrasterar i viss mån tidigare forskning som främst pekat på perfektionistisk oro som problematiskt (4).
I projektets avslutande fas tog vi tillvara på de resultat som inhämtats via enkäter och intervjuer, och genomförde en intervention bestående av fem workshops. Dessa fokuserade på att uppmuntra kreativitet samt minska perfektionistiskt tänkande genom att använda och uppmuntra till implicita inlärningsstrategier.
Implicit inlärning sker när vi lär oss utan tekniska instruktioner, och kanske inte ens är medvetna om att vi lär oss (5). Ett exempel är hur vi lär oss vårt modersmål: vi ”snappar upp det” även om vi inte får tydlig information om hur eller vad vi ska lära oss. Explicit inlärning, å andra sidan, är när en lärare ger detaljerade instruktioner och fokuserar vår uppmärksamhet på hur vi ska genomföra något (5).
Exempel från bordtennis
Ett tydligt exempel gavs i en studie om bordtennis, där man jämförde implicita och explicita instruktioner i lärandet av topspin (6).
De implicita instruktionerna bestod av en slags tankebild, där tränaren uppmuntrade en novis att föreställa sig en rätvinklig triangel och att de skulle kunna skapa topspin om de träffade bollen medan de rörde sitt racket upp längs triangelns längsta sida. Med andra ord ”gömdes” de tekniska instruktionerna i tankebilden.
Deltagarna i den explicita instruktionsgruppen fick istället beskrivet för sig tydliga men grundläggande tekniker för hur man kan skapa topspin, vilka tagits ur kända manualer för bordtennistränare. Resultaten visade bland annat att grupperna presterade lika bra vid ett test efteråt, men att de som lärt sig via implicita instruktioner bibehöll sin prestation bättre under press.
Inom andra områden har studier visat att explicit inlärning är mindre effektivt och mindre robust under stressade förhållanden (t.ex. uppvisning, tävling) än implicit inlärning (5,6).
Ökad autonomi
Dessvärre sker traditionell baletträning ofta genom explicit inlärning; det vill säga via rikliga tekniska instruktioner om hur man ska göra för att utföra övningarna ”rätt”. Dessutom sker sådan instruktion inte sällan utifrån orealistiska ideal, vilka kan bidra till att dansare söker ”perfekt utförande” (7).
För att åstadkomma implicit inlärning i denna intervention användes bland annat metaforiska tankebilder men också olika övningar i hur man kan använda musik och andning. Till exempel utforskades hur traditionella balettövningar, som de var bekanta med från sina vanliga klasser, kunde utföras med ett implicit fokus, såsom att göra pliéer som om de sjönk, studsade, gled eller smälte. I andra övningar utforskades effekten av att låta musiken leda övningen och dess uttryck.
Det visade sig att eleverna upplevde signifikant färre perfektionistiska tankar under sina balettklasser efter interventionen, jämfört med innan. De upplevde också att de i högre grad kunde vara kreativa och förlitade sig mera på sin egen känsla och upplevelse för att veta om de dansade bra. Det vill säga, de verkade ha ökat sin autonomi.
Gör balansgången lättare
Vi drog slutsatsen att genom att använda implicit inlärning så uppmuntrades ett förutsättningslöst utforskande, och därmed såväl autonomi som kreativitet. Detta står i skarp kontrast till såväl perfektionistisk strävan (t ex vilja nå ett specifikt tekniskt ideal) som perfektionistisk oro (t ex oro över misstag).
Observera att fokus här är på tankemönster i stunden; det är inte sannolikt att personlighetsdraget perfektionism ändrats under en kort intervention som denna. Ändå har fynden potential, då de innebär att lärare och tränare sannolikt kan hjälpa perfektionistiska adepter att hantera sina problematiska tankar – eller, med andra ord, göra balansgången på det tveeggade svärd som perfektionism är något lättare.
Obs!
Denna artikel är några år gammal. Det kan finnas nyare forskning i ämnet. Använd gärna vår sökfunktion. På centrumforidrottsforskning.se finns även en översikt av de studier CIF finansierar.
Referenser
1. Stoeber, J, mfl. Pers Soc Psych Review. 2006. 10(4):295-319.
2. Nordin-Bates, SM, mfl. J Clin Sport Psych. 2011. 5(1):58-76.
3. Nordin-Bates, SM, mfl. I Hill, AP: Perfectionism in Sport, Exercise and Dance. London: Routledge. 2016. 222-244.
4. Hill, AP. Perfectionism in Sport, Exercise and Dance. London: Routledge. 2016.
5. Masters, RSW, mfl. J Motor Beh. 2008. 40(1):71-79.
6. Liao, C-M, mfl. J Sports Sci. 2001. 19(5):307-319.
7. Karin, J. Frontiers Psych. 2016. 7: 431.