Idrottande ungdomar som satsar mot eliten behöver inte mer mental tuffhet eller en högre motivationsnivå. Istället behöver de lära sig mer om hur man tar hand om sig själv på bästa sätt och hittar rätt återhämtning. Det skriver Heidi Haraldsen, docent i pedagogik, som studerat kulturen inom norsk talangutveckling.

Traditionellt har prestationsfokuserade elitidrottsmiljöer definierat framgång i form av normativa prestationer som att vinna ett pris eller en medalj. Även idag ser vi i norska talangutvecklingsmiljöer exempel på att mycket uppmärksamhet ges till de som är “bäst” inom sitt område och till “stjärnorna”.

I ett sådant sammanhang handlar framgång, eller att lyckas, om att utbilda idrottare som utmärker sig och konkurrerar ut andra. Det handlar mindre om vilka människor idrottarna är, vilka egenskaper och attityder de har, om de till exempel kan samarbeta så att de bidrar till att andra blir bra eller om hur de mår i sin vardag eller i sina liv i övrigt.

Inom denna prestationsfokuserade kultur kan vi säga att ett kulturellt betingat narrativ har skapats av lärare och ledare, ofta framgångsrika topputövare själva, samt av media (1). I detta narrativ är idealet en utövare som hanterar stress, press, smärta, utmaningar, och som är mycket motiverad och dedikerad och som inte stoppas av någonting (2). En slags ”superatlet” som bäst när det gäller och som är mer mentalt robust än andra idrottare.

Forskning har visat positiva samband mellan mental tuffhet och koncentrationsförmåga, prestationsnivå, förmåga att prestera under press, positiva känslor, samt lägre nivåer av depression, ångest och utbrändhet (3). Så det råder definitivt ingen tvekan om att det är fördelaktigt att vara mentalt stark och har goda mentala egenskaper för att lyckas inom elitidrott.

Men kan det bli för mycket fokus på att skapa extrem hängivenhet och motivationsnivå, samt på mental tuffhet? Mina forskningsresultat tyder på att elitidrottande ungdomar inte saknar motivation eller mental styrka. Däremot borde de lära sig mer om att hur man tar hand om sig själv på ett bra sätt och hittar återhämtning (4).

Läs också:

Högt pris för stort prestationsfokus

Har du någonsin träffat en elitidrottare som har haft ett konsekvent problem med motivationen? I min egen forskning – både inom balett, klassisk musik och sport – fann jag extremt motiverade individer, alla låg i topp på motivationsskalan (9). Men motivationen kom inte alltid från den positiva inre och autonoma motivationen. Motivationen kunde också utgå från yttre påtryckningar, andras förväntningar, rädsla för att inte vara tillräckligt bra, rädsla för avvisande i händelse av misslyckande, rädsla för skam vid nederlag eller rädsla för att göra andra besvikna (9).

Dessutom fann jag att perfektionism var utbrett drag hos dessa personer. Så många som 80 procent hade perfektionistiska drag och 30 procent hade vad vi skulle kunna karakterisera som en ogynnsam form av perfektionism (5). Det är en form av perfektionism där man ställer väldigt höga krav på sig själv och där prestation används för att kompensera bristande självkänsla och lågt uppfattat självvärde (bara om jag duger har jag ett värde och folk vill ha mig).

Dessa personer kan ha presterat på högsta nivå och vara väldigt duktiga och talangfulla idrottare – men om de även var duktiga på att ta hand om sig själva, ja det är något jag ställer mig frågande till (9, 13, 14). Medaljens baksida är att prestationsfokus leder till riskbeteenden och överansträngning – där bristande återhämtning, dåligt eget omhändertagande och ett obalanserat och stressigt liv bryter ner utövarna och gör dem sjuka över tid (6).

Kostnaderna för en för hög totalbelastning över tid har visat sig vara många. Som exempel kan nämnas minskad kognitiv kapacitet och kontroll, minskad måluppfyllelse, sömnstörningar, utbrändhet, minskad aptit, humörsvängningar, nedsatt självkänsla, ångest och depression, smärta, infektioner och skador (1,7).

Pressen på utövarna kommer både från en prestationsfokuserad kultur men även inifrån idrottarna själva, utifrån ett ohälsosamt prestationsfokus mot att bli bäst. Flera yrkesverksamma inom idrotten har varit kritiska till och uttryckt oro för den prestationsfokuserade kulturen inom elitidrottsmiljöer för unga (6). De hävdar att det är både omänskligt och ohälsosamt, och att dessa kulturer sätter prestation framför utövarnas bästa.

Alternativet – en holistisk och mer hälsosam elitkultur

Under 90-talet växte en motpol till prestationsorienteringen fram, ett nytt paradigm inom talangutveckling kan sägas. Det är den holistiska talangutvecklingsmodellen (6). En modell som även fått bra stöd i forskningen (8). Den försöker se till idrottarens totala situation och totala belastning och här ligger fokus på att utveckla hela människan och inte bara idrottaren, under mottot: “för att prestera bra måste du må bra”, och hypotesen är att dessa två är ömsesidigt förstärkande och inte uteslutande, du kan inte uppnå det ena utan det andra.

I min forskning om kulturer för talangutveckling inom scenkonst och idrott har jag också funnit stöd för fördelarna med denna modell (9). De utövare som rapporterade en högre grad av externt kontrollerade motivationsprocesser rapporterade också en signifikant högre grad av negativa känslor, prestationsångest och fysisk och mental trötthet. Men inte nog med det, de hade också betydligt sämre utvecklingskurva och prestationsnivå. Och omvänt var det de utövare som mådde bäst och var mer trygga i sig själva som även presterade bäst (9).

En holistisk prestationskultur tar ett psykosocialt helhetsperspektiv och sätter en vid vinkel. Då kan vi inte se aktiviteten separat från resten av livet, från utövarnas övergripande situation, utan vi måste se den som en integrerad del av utövarnas liv. Grunden är uppfattningen att excellent utövande innebär och kräver att man växer och utvecklas som person. Vägen till framgång kräver ett förverkligande av både utövaren och människan och en hållbar och hälsofrämjande balans ska eftersträvas i vardagen.

Fokus ska ligga på livskvalitet, välmående, lärande och utveckling. I ett helhetsperspektiv ser man utvecklingen i ett längre perspektiv, inte bara tills målet för nästa tävling eller en topprestation är uppnått, utan man är mån om att utveckla egenskaper för livet, för dubbla karriärer och för tiden efter elitidrottarens karriär avslutas (8).

Tabell 1. Några vanliga kännetecken och viktiga skillnader mellan de två olika synsätten på talangutveckling.

Mentalt smart istället för mentalt tuff

När det kommer till mentala egenskaper hos unga elitidrottare tror jag att vi måste gå från att fokusera på att utveckla mental tuffhet till att istället fokusera på att vara mentalt smart och flexibel. Psykologisk flexibilitet kräver självinsikt och utveckling av bra strategier som kan användas flexibelt i olika situationer. Att vara mentalt smart är kanske inte alltid att pressa sig själv hårt och hålla ut så mycket som möjligt i en evig jakt på prestationer, utan snarare att ta hand om sig själv och hitta en hållbar idrottsvardag?

Det första steget för att utveckla sin inre potential och bli en bra lagspelare är att ta hand om sig själv och må bra med sig själv. Tanken på att vara snäll mot sig själv kan verka banal och klyschig, men det är något vi människor förvånansvärt nog inte är särskilt bra på. Många av oss kämpar med en sträng “inre kritiker” som skäller ut oss när vi inte presterar enligt våra egna förväntningar och normer. Överdriven självkritik är ett överraskande utbrett fenomen förknippat med en rad psykiska problem, inklusive social ångest, depression och ätstörningar (10).

Motsatsen är till detta är bra självkänsla, kreativitet och att ta hand om sig själv. Det handlar om att möta sig själv med den vänlighet man skulle erbjuda en god vän som har det svårt. En sådan självomhändertagande attityd kan ha en positiv inverkan på våra liv eftersom den kan hjälpa till att aktivera kroppens anknytningssystem och frigöra “glädje”-hormonet oxytocin (18).

Behovet av återhämtning bör också lyftas fram. Det finns flera bra sätt och metoder för att få den återhämtning som behövs (11). De första åtgärderna för bra återhämtning är relativt enkla och handlar om att optimera sömn, vila och kost. Vidare handlar proaktiv återhämtning om att ibland kunna koppla av från att bara vara elitidrottare, vare sig det är genom naturen, fysisk aktivitet, ta en fika med goda vänner eller läsa en god bok.

Andra populära artiklar:

Vägen framåt – skapa en bra lärandemiljö

Det är en hårfin balans mellan att sikta mot toppen och lyckas å ena sidan, och överträning och utbrändhet å andra sidan. Lite för många unga verkar balansera på gränsen. Genom mitt eget doktorandarbete har jag identifierat att vi har relativt prestationsfokuserade kulturer inom norsk talangutveckling, som indirekt bidrar till att öka den totala belastningen.

Speciellt för de mer sårbara utövarna innebar detta en klart ökad risk (9). Var särskilt uppmärksam på utövare i motgångar, skador och sjukdomar, de är extra utsatta (13).

Istället för mer prestations- och motivationspress behöver utövare hjälp att sätta gränser för när “nog är nog” och när det bästa valet är återhämtning snarare än ett ytterligare träningspass. Konsekvenserna kan bli stora om vi inte tar detta på allvar.

Tyvärr är det idrottarna själva som står för mycket av pressen och många av dem vill ha det på detta sätt, både inom idrotten och inom scenkonsten. Det är en paradox, idrottare förväntar sig och kräver något som ökar kostnaden för att vara ung elitidrottare. De har, precis som många av tränarna och ledarna, socialiserats in i och normaliserat en krävande prestationskultur.

Därför är detta ofta kulturellt betingade utmaningar, där alla fångas i samma nät. Att förändra kulturer är inte en lätt uppgift, eftersom de ofta representerar socialiserade och införstådda normer, värderingar och praktiker (12). De måste förändras inifrån, och att skapa ett ökat medvetande om situationen och problemen är det första steget i den processen.

Lyckligtvis visar forskning att tränare och lärare i miljöer där talangutveckling sker kan göra mycket för att befrämja välbefinnande och motivation, samt minska risken för försämrad psykisk hälsa. De har viktiga nycklar, om de är villiga att använda dem. Coacher måste komma ihåg att de är människor de arbetar med, inte maskiner. Lärande är inget som kan tvingas eller hotas, utövarnas autonomi och självbestämmande är viktigt för att optimera sitt eget lärande och utveckling.

Dessutom måste lärare och tränare tänka bredare än bara träning, teknik och prestation, och ta in hela utövarens situation. En coach bör förutom att vara idrottsmässigt kunnig även ha pedagogisk och psykologisk kompetens. Men det här är inte nödvändigtvis kompetenser som kommer som en del av att själv vara en god utövare inom idrotten. Lärare och utbildare måste därför uppdateras och ständigt läras ut forskningsbaserad kunskap. På så sätt kan vi kanske lyckas se talangutveckling som ett större livsprojekt där vi inte bara utvecklar utövare för en önskad karriär, utan också som människor för livet.

Texten är ursprungligen skriven på norska. Översättning: Johan Lundberg