Traditionen med föräldrar som tränare leder till ständig kompetensförlust i barn- och ungdomsidrotten. Idrottens utbildningssystem reproducerar också strukturella problem och skapar svaga incitament.
En tränares resa inom den svenska föreningsidrotten börjar med att hen antingen blir tillfrågad eller uppmuntrad av någon inom föreningen. De absolut vanligaste motiven till att bli tränare är det egna intresset för sporten och viljan att stötta och hjälpa sitt eget barn att utvecklas.
Vanligtvis är tränaren engagerad i det lag eller den grupp som det egna barnet är med i. Som förälder och tränare följer man som regel barnets resa upp genom åldrar och sportsliga nivåer. När föräldern av någon anledning inte längre kan följa barnet slutar de flesta som tränare. Möjligen väljer de att engagera sig igen när det är dags för nästa barn i familjen.
Oerfarna tränare på lägre nivåer
Med tiden som tränare är verksamma ökar deras kunskaper och färdigheter. De anser också att deras personliga egenskaper blir allt mer kvalificerade. Detta för med sig att tränare som verkar på lägre sportsliga nivåer, eller tränar yngre barn, upplever att de har betydligt lägre kunskaps- och färdighetsnivåer (se tabell). De har också mindre kvalificerade personliga egenskaper (så som engagerad, ansvarstagande och inspirerande) än de tränare som verkar på högre sportsliga nivåer eller har aktiva som är äldre.
Tabell. Andelar (procent) av tränarna som anser sig ha stor kunskap inom olika kunskapsområden, fördelat på åldern hos de aktiva de tränar.
Kunskapsområde | Barn (-12 år) n=1897 |
Ungdomar (13-20 år) n=1505 |
Vuxna (21- år) n=786 |
Teknik i utförande* | 57 | 71 | 80 |
Taktik* | 50 | 65 | 68 |
Fysiologi/anatomi/biomekanik | 31 | 37 | 42 |
Psykologi | 38 | 45 | 49 |
Ledarskap | 67 | 76 | 77 |
Pedagogik | 51 | 59 | 65 |
Kommunikation | 67 | 71 | 74 |
Organisationsteori | 35 | 39 | 43 |
Etik och moral | 71 | 75 | 77 |
*Inom den specifika idrotten
Förlorad kompetens och låg utbildningsnivå
Inom idrotten är tränaren central eftersom det är hen som bestämmer både innehåll och form.1 Tränaren ansvarar även för barnets utveckling inom idrotten. De aktivas möjlighet att utvecklas och nå sina mål är med andra ord ytterst beroende av tränarens kompetens.2 Varje barn förtjänar därför en kompetent tränare.3
Fakta
Artikel bygger på en enkätundersökning riktad till tränare i svenska idrottsföreningar. Studien undersöker hur tränarna upplever sina arbetsuppgifter, utbildningsbakgrund, kunskap, färdigheter och personliga egenskaper. Drygt 3 000 tränare besvarade enkäten.
Frågan är vilka konsekvenser ovan givna beskrivning av en tränares resa får för barn och ungdomars förutsättningar att få delta i en utvecklande verksamhet med möjlighet att nå sina mål. Konsekvenserna är sannolikt flera, men vi kommer att lyfta två i denna artikel.
Den första konsekvensen är att den erfarenhet, kunskap och de färdigheter tränarna får av att träna en viss åldersgrupp, på en specifik sportslig nivå, går förlorad när de följer med sitt barn till högre åldersmässiga och sportsliga nivåer. Där behövs sannolikt annan kunskap och andra färdigheter, varför tränaren på nytt blir en nybörjare.
Den andra konsekvensen är att yngre utövare generellt sett har tränare med lägre tränarutbildningsnivå. I takt med att föräldratränarna med tiden försvinner uppåt i systemet ökar sannolikheten att de skaffar sig kvalificerade tränarutbildningar. Detta innebär alltså att unga utövare på lägre nivåer ständigt har relativt outbildade tränare för ändamålet.
Ett strukturellt problem
Förklaringen går att finna i idrottsrörelsens organisatoriska struktur. Den allra flesta ledare är ideella och rekryteringen sker i samband med att barn och ungdomar börjar idrotta.
Utbildningssystemet inom idrotten är också konstruerat så att strukturen reproduceras. Ofta startar utbildningsstegen med en utbildning för att leda barn. Nästa steg är en utbildning för att träna ungdomar och därefter för juniorer.4 Systemet bygger i stort på att man går från att träna yngre till äldre utövare, istället för att gå på djupet inom en åldersgrupp.
Vad skulle hända om idrotten kunde utbilda experttränare för barn och ungdomar?
Det innebär i förlängningen att tränarna kontinuerligt skaffar sig kompetens och utbildning som relativt snart blir irrelevant. Den avkastningen tränarna har möjlighet att få på den investering de gör genom att skaffa sig en tränarutbildning riskerar att bli låg. Därmed är incitamenten till sådana investeringar också låga.
Som systemet för rekrytering, ersättning, kompetensutveckling och utbildning av idrottstränare ser ut i dag finns det små till inga möjligheter för idrotten att hålla sig med kunniga, kompetenta och välutbildade barn- och ungdomstränare på lägre sportsliga nivåer.
Omvänd logik i skolan
Likt skolan är idrotten en miljö för lärande, som handlar om att utveckla idrottsliga och sociala förmågor.5 En lärares resa ser dock märkbart annorlunda ut än en idrottstränares. En lärare går en utbildning som är specifikt inriktad mot en viss grupp elever, exempelvis förskoleklass till årskurs 3. Läraren arbetar sedan (idealiskt sett) med de elever utbildningen är avsedd för. När läraren följt en klass till årskurs 3, börjar hen om med en ny förskoleklass. Läraren får på detta sätt använda sin erfarenhet och kontinuerligt bygga upp ny.
Avkastningen av lärarens utbildning blir också hög eftersom arbetet hör samman med utbildningens innehåll.
Måluppfyllnad kräver rätt strategi
Riksidrottsförbundets mål är att så många som möjligt ska idrotta så länge som möjligt i en så bra verksamhet som möjligt.6 För att uppnå detta krävs utvecklingsinsatser för att höja tränares kompetens.
Det finns flera sätt att göra detta på. Att ställa krav på utbildning kan vara ett sätt. Att ändra utbildningssystemet kan vara ett annat. Att skapa ett utbildningssystem där tränaren kan fördjupa sig på en nivå, som inte bygger på en progression utifrån åldern på de aktiva, kan vara ytterligare ett.
En viss organisatorisk struktur leder till vissa resultat.7 Vill man uppnå andra resultat behöver organisationen sannolikt förändras. Kanske är det dags att utveckla eller revidera strukturerna för rekrytering av idrottstränare samt karriärvägar och utbildningssystem? Vad skulle hända om idrotten kunde utbilda experttränare för barn och ungdomar, och dessutom skapa incitament för dem att fortsätta att verka på sin nivå – exempelvis genom erkännanden och arvoden?
Vi befarar att landets idrottsföreningar har en illa anpassad resursfördelningsstrategi.
Ett intressant tankeexperiment är också att skapa tränarpooler inom specifika åldersgrupper och arbeta likt ett arbetslag i skolan. Inom en förening finns det kanske 4-5 tränare som tränar barn mellan 7 och 10 år. Genom att återkommande arbeta med en viss åldersgrupp skulle tränarna kunna bygga upp en erfarenhet och expertis och så småningom bli experttränare.
Det kan jämföras med de 10 000 timmar av ”deliberate practice” som enligt vissa idrottsforskare krävs för att prestera på toppen av sin förmåga som idrottare.8 Om du ska bli riktigt bra på något måste du träna hårt och länge på saker som direkt har inverkan på din uppgift.
Felriktade resurser?
Det finns också anledningar för idrottsföreningar att fundera över relationen mellan verksamhetens huvudsyfte och organisationens resursfördelningsstrategi. Som illustrativt exempel är det intressant att reflektera över frågan: Hur stor andel av landets idrottsföreningar har som huvudsyfte att bedriva meningsfull och utvecklande idrottsverksamhet för barn och ungdomar, och hur många av dem spenderar merparten av sina tillgängliga resurser för arvoden till ledare och tränare inom barn- och ungdomsverksamheten?
Vi befarar att svaret på frågan leder till slutsatsen att landets idrottsföreningar har en illa anpassad resursfördelningsstrategi och en låg grad av kostnadseffektivitet.9 Det vill säga att en stor andel av de tillgängliga resurserna används till annat än att förädla själva huvudprodukten.
Viktigt vägval för RF
Riksidrottsförbundet har satt som mål att fler ska idrotta längre upp i åren i en verksamhet som håller hög kvalitet. Målsättningen kräver en organisation och struktur som leder dit.
Man måste således våga ifrågasätta hur den ser ut i dag. Ifrågasättandet inbegriper såväl organisationen kring tränarna som utbildning, möjligheten till kontinuerlig kompetensutveckling och ekonomiska resurser.
Obs!
Denna artikel är några år gammal. Det kan finnas nyare forskning i ämnet. Använd gärna vår sökfunktion. På centrumforidrottsforskning.se finns även en översikt av de studier CIF finansierar.
Referenser
- Stoszkowski, J. m.fl. Sport, education and Society. 2014:9.
- International Council for Coaching Excellence. The importance of the coach. 2013.
- Armour, K. Why every child deserves ”professional” teachers and coaches. 2013.
- Riksidrottsförbundet. Idrottens tränarutbildningar. 2016.
- SISU Idrottsutbildarna. Idrottens tränarutbildningar.
- Jones, R. L. How can educational concepts inform sports coaching?. 2006.
- Riksidrottsförbundet, Fokus på det viktigaste i barn- och ungdomsidrotten. 2016.
- Bruzelius, L. m.fl. Integrerad organisationslära. 2011:61, 358.
- Ericsson, K. m.fl. Harvard Business Review. july-august, 2007.
- Bruzelius, L. m.fl. Integrerad organisationslära. 2011.
2 kommentarer
Tack så mycket. Jätteintressant! Jag tror mycket på arbetslag i föreningar. Varför ska en tränare träna ett lag. Genom att rotera skulle lagen också få ta del av flera olika förmågor och samtidigt få instruktioner på olika sätt som gynnar flera – vi är ju olika. Jobba mer med lagledare som står för kontinuiteten i lagen som inte kräver utbildning på samma sätt.
Satsa mer på utbildning av de nya tränarna. Alla måste börja någonstans. Utmaningen ligger i att få de nya tränarna att fortsätta även när deras barn slutar.
Jag tror också mycket på att ha team av tränare i klubben där mer erfarna kan kunskapsöverföra till nya tränare, något jag själv introducerat i min roll som ledare för tränarorgsnisationen i min bågskytteklubb.