Min läslista

Din läslista är tom.

5
Delningar
Lägg i läslista
Stadsplanering / Idrott & samhälle

Vad dåtidens anläggningar kan lära oss om planering för idrott och motion

21 Dec 2023
Text: Amalia Engström, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)

Sverige kryllar av äldre idrottsplatser, motionsslingor, friluftsområden och promenadstråk. Lyckade exempel från ett stort nationellt engagemang för fritidsplanering på 1960- och 70-talen. I dag tycks helhetstänkandet vara bortglömt. Vad kan de kreativa rekordåren lära oss?

Vi lever i en tid när stadsutveckling ofta sker genom förtätning. Konkurrensen om mark är hård. I planeringen av städer och bostadsområden är det en utmaning att integrera frågor om fritid, rekreation och idrott.

På Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har vi undersökt hur statliga myndigheter och kommuner tänkte och agerade under 1960- och 70-talen, och hur arvet därifrån kan vara till hjälp för dagens planering.

Rekordåren – en guldålder

Under mitten på 1900-talet skedde en snabb urban utveckling i Sverige. Diskussioner om rekordårens byggande, och framför allt miljonprogrammets utmaningar, har gått varma sedan dess.

Betydligt mindre uppmärksamhet har riktats mot de mångfacetterade landskap för fritid, rekreation och idrott som planerades under samma tid. Denna ”guldålder” (1) för rekreationsplanering var resultatet av en mängd olika aktörers engagemang. Fortfarande är dessa landskap centrala för tillgången till allt från friluftsområden till idrotts- och lekplatser.

För att teckna en bild av hur detta engagemang såg ut kan vi titta närmare på exempel från både statlig och kommunal nivå.

Statlig vision om idrott och motion till alla

År 1965 tillsattes en idrottsutredning om det statliga stödet till idrotten. Utredningen kom att bli känd under titeln Idrott åt alla. Tanken var att staten skulle stötta idrotten ekonomiskt för att på så vis väga upp för det moderna samhällets stillasittande livsstil.

Det handlar inte bara om avgränsade anläggningar. Även backar, öppna fält och grönstråk finns inkluderade och hur de kan användas för friluftsliv.

Utredningen definierar idrott som ”en skala av aktiviteter från motionsidrott och friluftsverksamhet […] till de yppersta prestationer inom elitidrotten” (2). Den slår också fast en ambition om rättvis och jämlik tillgång till idrott: ”Idrotten bör vara varje människas egendom och samhällsstödet till idrotten bör ges en sådan utformning att idrottsliga aktiviteter erbjuds människorna över ett så brett och differentierat fält som möjligt” (3).

Idrott åt alla satte i mångt och mycket tonen för den offentliga debatten kring idrottens roll och nytta i samhället för lång tid framöver (4).

Myndigheterna gav detaljerade råd

År 1971 utkommer skriften Planering för friluftsliv (5), ett samarbete mellan Naturvårdsverket och dåvarande Statens institut för byggnadsforskning. Titeln till trots visar myndigheterna en ambition att hantera en vidd av aktiviteter inom samma planeringsram. I likhet med definitionerna i Idrott åt alla finns inget särskiljande mellan friluftsliv, idrott och spontanidrott. Eller för den delen aktiva transporter, som till exempel möjligheten att cykla till skolan.

Läs också:

Även om myndigheterna inte ställde några krav på kommunerna lade skriften fram ett normbaserat tänkande, med målet att underlätta kommunernas planering. I bilder, diagram och kartor redogörs tydligt för olika aktiviteters ytbehov, men även principskisser för hur idrottsplatser, skolgårdar och lekplatser kan utformas.

Skriften innehåller kostnadsberäkningar för investeringar och förslag på samutnyttjningar. Det handlar inte bara om avgränsade anläggningar. Även backar, öppna fält och grönstråk finns inkluderade och hur de kan användas för friluftsliv.

Snabb kommunal expansion

Planering för friluftsliv är ett exempel av många på hur intresset för idrottens samhällsnytta influerar även stadsbyggandet, planeringen och arkitekturen i svenska kommuner. Upplands Väsby är ett bra exempel. Där hade den nybildade fritidsförvaltningen ett intresse av att strategiskt planera idrottens platser, vilket sammanföll med samhällsbyggandets intresse av att möjliggöra rekreation.

Under samma period som idrott och friluftsliv på allvar lyftes i den nationella debatten expanderade kommunen snabbt. Utvecklingen följde ett mönster som vi känner igen från flera städer och tätorter, där en glest befolkad ort snabbt exploateras med ny infrastruktur, service och bostäder.

Mer om forskningen

Artikeln bygger på resultat från projektet Välfärdens landskap och den täta staden, som pågick 2017–2023. Mer information om aktiviteter och publikationer finns på projektets webbplats och blogg.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) jobbar vidare med ett nytt projekt: Fritidens landskap: en studie av landskapets roll och potential i fritidsförvaltningarnas strategiska arbete.
Projektet genomförs i samverkan med Gävle, Köping, Täby och Vallentuna kommun.

I de tidiga planerna för Upplands Väsby från 1950- och 60-talen argumenterar kommunen för behovet av anläggningar för diverse fritidssysslor, däribland idrott. Men även för behovet av tillgängliga och öppna offentliga platser för rekreation, lek och utevistelse. Konkreta planstandarder för avstånd och omfattning av olika friytor och lekplatser presenteras. Till exempel skulle en lekplats för små barn finnas inom 50 meter från bostadens entré, tjäna max 30 lägenheter och vara 100–200 kvadratmeter stor (6).

Tio år efter fritidsförvaltningens tillkomst presenteras den första sammanhållna fritidsplanen (7). Planen, som ska täcka åren 1976–1980, bygger på noggranna inventeringar av det kommunala och icke-kommunala fritidsutbudet.

Där återfinns 6 badanläggningar, 3 idrottsplatser med fullstora fotbollsplaner, friidrottsanläggningar och en ishall, 20 mindre fotbollsplaner, 5 tennisbanor, 3 skidbackar, 3 skjutbanor, en bågskyttebana och ett stall. Till detta kommer flera rekreationsområden, motionsspår, en ambulerande parklek, 5 fritidsgårdar och 14 gympasalar. Majoriteten av dessa anläggningar byggdes mellan 1950 och 1976.

Allt detta i en kommun med 30 000 invånare, som 25 år tidigare varit knappt 10 000. Takten i utbyggnaden av idrotts- och fritidsinfrastrukturen vad minst sagt hög. Upplands Väsby är inget ensamt exempel. Liknande processer går att hitta i många kommuner vid samma tid.

Organisatoriska stuprör

I dag är verkligheten en annan. Mycket skiljer sig från 1960- och 70-talen. Utbyggnadstakten, mängden tillgänglig mark, ekonomiska incitament och det offentligas roll har förändrats, och mycket annat. Rapporter pekar också på stora underhållsbehov av befintliga anläggningar (8).

I dag har en planering baserad på förutbestämda normer och riktlinjer inte ett särskilt gott rykte.

I planeringen av städer och bostadsområden är det viktigt att integrera fritid, rekreation och idrott tidigt in i samhällsplaneringsprocessen, visar allt mer forskning (9). Men dagens kommunala organisation är splittrad (10). Den stora bredden av aktiviteter hanteras inte längre som en sammanhållen fråga. Olika förvaltningar täcker in de bitar som faller under just deras kunskaps- och ansvarsområde. Trots att själva utövandet av rekreation och idrott i dag sker i ett mycket mer komplext landskap, som inte tar hänsyn till organisatoriska stuprör.

Ny syn på idrott och anläggningar

Men många idrottsplatser, tennisbanor, motionsspår och lekplatser från förr består. Hur kan det arvet utgöra en resurs, och inspirera till debatt om arbetsmetoder och tekniker för dagens planering? Arvet består alltså av mer än specialiserade anläggningar. I stället kopplar det an till den breda förståelsen av idrott – i princip all form av fysisk rörelse i rekreativt syfte.

Om vi tänker i andra begrepp än snäva definitioner av idrott eller idrottsanläggning, öppnar det för nya sätt att se på geografin och landskapet. En nyligen gjord studie har undersökt var svenskarna motionerar i dag (11). En stor andel nämner där anläggningar, men många svarar även ”i hemmet”, ”på väg till jobbet” eller ”i parken”. Detta pekar återigen på hur fritid, rekreation och idrott måste förstås som något betydligt bredare än förvaltning av enskilda anläggningar.

Återuppliva rekordårens engagemang

I dag har en planering baserad på förutbestämda normer och riktlinjer inte ett särskilt gott rykte. Modellen upplevs stelbent och toppstyrd. I den offentliga debatten om planering diskuteras ofta behovet av en flexibel och kontextberoende planering för att kunna anpassa förslag och utformningar till lokala förutsättningar (12).

Om Center för idrott- och friluftsanläggningar

Centrum för idrottsforskning har regeringens uppdrag att upprätta och driva en kunskapsplattform, för att stödja planering och byggande av anläggningar för idrott och friluftsliv. Läs mer om nystartade Center för idrott- och friluftsanläggningar (CIFA).

Det är bra med anpassningsbarhet, men frågor om idrottens och rekreationens roll i ett sådant flexibelt system kvarstår. Med vilka medel kan kommuner och föreningar i dag arbeta för en rättvis tillgång till idrott och rekreation? På flera kommunala fritidsförvaltningar och stadsbyggnadskontor vittnar medarbetare om svårigheter att hävda mjuka värden i planeringen, framför allt när tekniska, mätbara eller ekonomiska frågor får större inflytande.

Det forskningsprojekt vi genomfört på SLU pekar på behovet av att lyfta de kommunala fritidsförvaltningarnas kompetens som möjlighet i den rumsliga planeringen och behovet av att få fram en diskussion mellan expertkunskaper. I stället för att fokusera på en liten del av en komplex verklighet, måste vi våga möta komplexiteten med innovativa idéer. Detta kräver engagemang. Inte bara från lokala tjänstepersoner utan, om vi ska lära av historien, från en mängd aktörer både lokalt och nationellt.

Andra populära artiklar:

Referenser

  1. Stenseke, M., & Hansen, A. S. (2014). From rhetoric to knowledge based actions–Challenges for outdoor recreation management in Sweden. Journal of Outdoor Recreation and Tourism, 7, 26–34.
  2. (1969). Idrott åt alla: betänkande SOU 1969:29, s. 9.
  3. (1969). Idrott åt alla: betänkande SOU 1969:29, s. 23.
  4. Norberg, J. R. (2004). Idrottens väg till folkhemmet: studier i statlig idrottspolitik 1913–1970. SISU idrottsböcker.
  5. Statens naturvårdsverk, Statens institut för byggnadsforskning (1971) Planering för friluftsliv.
  6. Curman Arkitektkontor (1969) Smedby, Upplands-Väsby dispositionsplan. Pries, J., & Qviström, M. (2021). The patchwork planning of a welfare landscape: reappraising the role of leisure planning in the Swedish welfare state. Planning Perspectives, 36(5), 923–948.
  7. Upplands Väsby kommun. (1976). Fritidsplan 1976–1980. Upplands Väsby: Planeringsnämnden för social- och fritidsverksamhet.
  8. Faskunger, J., & Sjöblom, P. (2017). Anläggningar och andra miljöer för idrott – när, hur och varför är de samhällsnyttiga? Idrottens samhällsnytta En vetenskaplig översikt av idrottsrörelsens mervärden för individ och samhälle. FoU-rapport 2017:1.
  9. Faskunger, J., & Tobiasson, H. (2023). FASiS Genomlysning av styrande dokument… eller konsten att lyfta frågan, undvika stuprör och långsiktigt bygga kedjan starkare för ökad hållbarhet, attraktiva livsmiljöer och utveckling. Region Sörmland.
  10. Engström, A. (2023). Planning for an urban recreational landscape: tracing geographies of outdoor recreation in the compact city. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae (2023: 59).
  11. European commission (2022) Special Eurobarometer 525: Sport and physical activity.
  12. Se bland annat: “Remissinstanser oeniga kring krav på skolgårdar” & ”´Den nya strategin för översikts­planering är ett misslyckande´”.

Forskare

Amalia Engström
Doktor i landskapsplanering
Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för stad och land

Läs mer om:

Fysisk aktivitet
idrottsanläggningar

Artikelflöde

Nyhetsbrevswidget (undersidor)