Alla är välkomna. Det är en retorik som används flitigt inom idrotten. Däremot bemöts transpersoner ofta med tveksamhet eller direkt motstånd i idrotts- och träningssamanhang. De tvingas då till olika strategier för att bli en av alla.
Idrott ska vara för alla. Det är bland annat Riksidrottsförbundets ambition. Men vilka är då ”alla”? Frågan kanske ter sig märklig, men inte om man tar del av berättelser från vår studie om transpersoners erfarenhet av idrott och träning.
Vi har intervjuat tio transpersoner i åldrarna 20 till 60 år. Samtliga ägnade sig åt idrott eller träning i olika former. Så här säger exempelvis intervjupersonen Gray om sitt möte med idrottskulturen: ”Du måste hela tiden bevisa dig som människa, och det slipper man som cis-passerande.”
Att uppfattas som obegriplig av andra i idrotts- och träningssammanhang, är en upplevelse som Gray delar med många transpersoner. Flera i studien vittnar om att de tvingas ge upp en del av sig själva för att bevisa att de är ”en av alla” i till exempel laget, gymmet eller simhallen för att inte exkluderas. Särskilt transkvinnor, som upplevs som obegripliga, utesluts snabbare.
Utmanar idrottskulturen
Att transpersoners deltagande utmanar idrottskulturen är inte förvånande. Den är i stor utsträckning uppbyggd kring antagandet att det finns två kön, varken fler eller färre. En människa är antingen det ena eller det andra.
Tvåkönsnormen är starkast inom tävlingsidrott, eftersom den rymmer två tävlingsklasser: män och kvinnor. Men den är även tydlig i bredd- och motionsidrott. Exempelvis finns det oftast två omklädningsrum – för män respektive kvinnor.
Många gånger finns även informella uppdelningar i kvinno- eller mansdominerade idrotter. Att tolkas som cisperson, trots att man egentligen är transperson, blir då den mest avgörande faktorn för om personen inkluderas eller ej
”Passera” som cisperson
Deltagarna i studien har olika erfarenheter, olika sätt och olika förutsättningar att hantera sin situation. Men alla beskriver hur starka föreställningar om kön är och hur betydelsefulla de är för hur, när och var personerna idrottar respektive inte idrottar.
Det blev tydligt att möjligheten till inkludering berodde på deras förmåga att normaliseras, alltså att förstås som cispersoner och inte som de transpersoner de är. Detta brukar kallas för att passera som cisperson.
Fakta
Transperson: Innefattar alla vars könsidentitet och/eller könsuttryck helt eller delvis inte matchar det kön man blev tilldelad vid födseln.
Cisperson: Har en könsidentitet som matchar det kön man blev tilldelad vid födseln.
Ickebinär: En person vars könsidentitet inte är kvinna eller man. Personen kan till exempel identifiera sig ett tredje kön, som både man och kvinna, ha en flytande könsidentitet eller inte någon könsidentitet alls.
Källa: RFSL
Många av deltagarna använde, mer eller mindre avsiktligt, denna strategi för att inte exkluderas. Man kan också beskriva den som att ”flyga under radarn”. Arden, som identifierar sig som icke-binär, beskriver hur hen gör för att få tillgång till gymmet och simhallen:
”Jag blir mer läst som cistjej när jag idrottar. Jag har simmat en del också och i vuxen ålder har jag motionssimmat. Det bidrar också till hur jag blir läst, att jag har baddräkt på mig och inte badbyxor. Men man blir osynlig i dom sammanhangen om man inte ser tillräckligt queer ut.”
Även om strategin ger Arden tillgång till aktiviteten så sker det på bekostnad av hen själv. Hen upplever sig inte kunna delta som öppet trans. Av citatet framgår också att sammanhanget, i det här fallet simhallen, bidrar till att normalisera Arden. Där kan man vara antingen kvinna eller man, men inte trans. Arden kan inte existera som icke-binär i dessa rum, som enbart tillåter två kön. Därmed måste hen ge avkall på sig själv för att kunna träna där.
Olika kroppar verkar ha olika lätt eller svårt att passera som cis. Medan vissa kroppar inte har möjlighet att komma bort från cisnormativa förväntningar – de är för annorlunda/avvikande – kan andra personer ha kroppar som bidrar till att de kan flyga under radarn. För de som inte kan det blir alternativen antingen att avlägsna sig eller att försöka stå upp för sig själva.
Att göra sig begriplig som transperson
Billie och Dylan är de enda transkvinnorna i studien. Deras queera närvaro verkar ha väckt mer uppmärksamhet och stött på mer motstånd än de övriga intervjudeltagarnas queerhet. Ingen av dem beskriver heller strategin att flyga under radarn. De är alltid i strålkastarljuset i sin annorlundahet. I stället använder de andra tillvägagångssätt.
Läs också:
Billie beskriver hur flickvännen, som är en cistjej, blir ett stöd: ”För det känns mycket lättare att gå in i ett omklädningsrum när hon är med. Det blir på något sätt som att hon går i god för att jag inte är något konstigt avvikande.”
I Billies strategi ingår att försöka bevisa för omgivningen att man inte är ”något konstigt”, utan en människa som vem som helst. Strävan efter att göra sig själv mer begriplig för en normativ omgivning återkommer i alla intervjuerna.
Förbereda idrottsföreningen
Eddie är den som tydligast använder den här strategin, till exempel i kontakten med en idrottsförening:
”För mitt problem, eller vad man ska säga, är att jag blir osynlig. Jag måste själv verka för att jag ska bli synlig så att folk använder rätt pronomen och så. För mig är behovet att inte osynliggöras i min transidentitet. … Jag vill inte bli osynlig.”
Eddie beskriver att hen hela tiden behöver arbeta för att bli bekräftad för den hen är, som att bli tilltalad med rätt pronomen.
Om studien
Studien Trans och könsordningen inom idrott och träning baseras på digitala intervjuer med tio transpersoner i åldrarna 20 till 60 år. Samtliga sysslande regelbundet med någon typ av idrott eller träning.
En deltagare identifierade sig som transkvinna, en som kvinna med transerfarenhet, fyra som transmän och tre som icke-binära (det vill säga på något sätt utanför eller bortom kategorierna man och kvinna). En deltagare svarade ”det gör jag inte” på frågan om hur hen identifierade sig. Alla namn i artikeln är pseudonymer.
Intervjuaren frågar sedan Eddie: ”Är det som att du har en aktiv plan för att vara väldigt tydlig från början?”
I sitt svar beskriver Eddie en strategi som bygger på att förbereda föreningen på att hen kommer att dyka upp och att hen är trans:
”Verkligen! Alltså jag tänker att jag gör en push, och den måste ske i början, eller den måste inte, men jag tänker att det är lättare om den sker i början. För då får jag några som kan hjälpa mig.”
Eddies strategi handlar om att undvika att sätta sig själv i en obehaglig och potentiellt farlig position. Men den handlar även om att ge idrottsföreningen tid att ”processa” hens ankomst.
De intervjupersoner som har haft framgång i att delta som trans har lyckats delge informationen om sig själva på ett pedagogiskt och tillmötesgående sätt. Eller annorlunda uttryckt, de har inte krävt så mycket av idrotten de deltagit i. De har framställt sig själva för omgivningen på ett så icke hotfullt och lättsmält sätt som möjligt. I detta ingår att undvika att komma ut, att göra sig osynlig, att anpassa kroppen för att passera som cis (så gott det går), att tillåta andra att felköna en/använda fel namn, eller att enbart komma ut som trans för särskilt betrodda personer.
Ta lärararrollen
Falcon beskriver hur han träder in i en sorts lärarroll inför sina medmänniskor. Rollen innebär ofta att ge människor möjlighet att få ställa frågor för att öka deras förståelse. Detta kan vara självutlämnande. Det kan också innebära att främlingar tillåter sig att ställa privata frågor, och till och med fundera över transpersonens legitimitet och existens.
Falcon: ”Ja, alltså jag känner alltid så att jag vill utbilda folk lite grann, och prata om det. Men då gör det ont ändå. Men den ena killen, han ställde verkligen alla frågor som står på listan över frågor man inte ska ställa till en transperson. Han klickade verkligen i varje box. Och då sa jag sa till honom: ´Du ställer verkligen väldigt privata frågor och jag svarar på det eftersom jag tycker att du som bög verkligen borde veta det här. Men du måste vara medveten om att det här är inte ok, så tänk efter lite.´”
Skapa egna queera rum
Under det senaste decenniet har svenska staten gjort insatser för att stärka transpersoners situation i samhället. Sedan 2020 har idrottsrörelsen följt upp statens intentioner genom att verka för en mer transinkluderande verksamhet (1).
Studien visar dock att transpersoner fortsatt behöver ta ett stort ansvar för sin egen inkludering i idrott och träning. Det innebär ofta att de behöver ge upp lite av sig själva på vägen. Det kan vara nedbrytande och leda till frustration och ilska, vilket i sin tur kan skapa nya hinder. Tar man för mycket plats riskerar det reta upp majoritetskulturen och bidra negativt för transpersoners möjligheter till inkludering.
En del av studiens deltagare har fått tillgång till idrott och träning genom att själva skapa egna queera rum. Det kan handla om att starta egna träningsgrupper eller att delta i uttalat queera idrottssammanhang. Det handlar om rum där de inte behöver bevisa sig själva.
Andra populära artiklar:
Referenser
- rf.se “Jämställdhet”.
- Larsson, H. & Auran, I. (2023). Trans* inclusion and gender equality in sport and exercise–an (im)possible equation? Sport in Society, 1-16.
- RFSL (n.d.). Trans och idrott. Ingen ska lämnas utanför.
1 kommentar
Intressant och lättläst, men välskrivet och begripligt. Påminner mig om en dokumentär om unga idrottande transungdomar i USA som jag såg på TV4 play.