Att samtidigt vara förälder och tränare innebär flera utmananingar och det kan vara svårt att skilja på de två rollerna. Men engagemanget som föräldratränare bidrar även till att bygga och stärka sociala band. Det visar en studie där tio pappor som tränar sina egna söner har intervjuats.

I Sverige är upp emot hälften av den vuxna befolkningen engagerade i ideellt arbete i någon form (1). En stor del av detta engagemang sker inom barn och ungdomsidrotten. Varje vecka är det föräldrar som står i föreningskiosken, köper in nytt material, rapporterar närvaro, skickar ut kallelser till matcher, håller i träning och coachar matcher. Dagens svenska idrottsmodell är helt enkelt baserad på föräldrarnas frivilliga arbete och är en förutsättning för att verksamheten ska kunna bedrivas i sin befintliga form (2).

Ett tveeggat svärd

Inom de flesta sektorer av ideellt arbete, såsom inom kultursektorn eller inom ideellt hjälparbete, är en övervägande majoritet kvinnor. Men när det gäller föräldrartränare är det det omvända – här är en övervägande majoritet pappor (2).

Orsakerna till detta är flera och internationellt har forskning lyft fram hur sociala och kulturella förväntningar på pappors deltagande i barnens uppfostran och sociala liv, gjort att idrotten blivit en naturlig plats för ett sådant engagemang (3). Inte minst för pappor som själva är idrottsintresserade eller själva varit aktiva idrottare.

Tidigare forskning har intresserat sig för hur barn upplever föräldrarnas engagemang i deras idrottande och där barnen uttrycker att det både finns många positiva sidor, som att det förenklar möjligheten att idrotta och att det ger utökad tid tillsammans med föräldern (4). Men de betonar också att det kan vara negativt att ha en förälder på plats genom att pressen ökar och att de är under konstant föräldrakontroll (5).

Tre viktiga utmaningar

Färre studier har dock intresserat sig för hur föräldrartränarna själva upplever och tänker kring sin roll. I en nyligen avslutad studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Education Sciences, har jag intervjuat tio pappor som tränar sina egna söner och visat hur det finns flera utmaningar kopplat till denna position (6). Denna studie, i likhet med andra studier, lyfter fram flera utmaningar med föräldratränarrollen och jag tänkte här beskriva tre återkommande utmaningar i rollen som föräldratränare:

1. Den dubbla rollen – svårt att separera rollerna förälder och tränare

Många papporna lyfter fram att denna dubbla roll innebär att det blir en gråzon mellan föräldraskapet och tränarskapet som kan vara svår att separera för både barn och färälder. De upplever därför att det är svårt att släppa tränarrollen hemma och att konflikter hemma kan påverka deras relation i tränings- och matchsituationer.

2. Balans mellan omsorg och prestationen – omvårdande föräldraroll och fokus på idrottslig prestationsutveckling.

En återkommande utmaning handlar om att ”bara vara förälder hemma” och att ”bara vara tränare på träningen”. Flera pappor uttryck en ambivalens kring det egna barnets behov av föräldraomsorg under träning ibland kan försvåras i relation till tränarens roll att fokusera lika mycket på alla barn.

3. Nära relation och behov av en självständig fritid – tränaruppdraget innebär mer tid tillsammans med barnet, samtidigt har barnet behov av självständighet.

Den tredje utmaningen handlar om att ge barnet möjlighet att ha en självständig fritid. Här beskriver papporna hur händelser på träningar och matcher spiller över på det sociala livet och påverkar föräldra/barn relationen. De beskriver hur olika situationer inom idrotten inverkar på familjens sociala liv utanför idrotten. Föräldratränaren har en så omfattande insyn i barnets fritid att det kan vara svårt för barnet att vara ”ledig från tränarens blick”, men också svårt för föräldern att släppa sin ”tränarblick” på barnet.

Svårt att hålla isär roller

Sammanfattningsvis kan den dubbla rollen som förälder och tränare påverka föräldra/barnrelationen på olika sätt och vara både en tillgång och ett problem i relationen.

Tränarrollen och förädrarollen kan vara svåra att hålla isär och tenderar ofta att ”flyta ihop” (6, 7). En annan återkommande utmaning berör frågor om rättvisa och innefattar till exempel en oro för att favorisera sitt eget barn och att den oron kan vara svårt att hantera. Det gör att många föräldratränare uppger att det är lättare att vara ”hård” mot sitt egna barn och att de (medvetet eller omedvetet) försöker undvika att ge för mycket beröm för sitt eget barns prestationer. Genom att agera på detta sätt kan det antas att flera av dessa barn snarare blir negativt särbehandlade än favoriserade.

Samtidigt betonas att föräldratränarrollen kan vara positiv för relationen. Genom att vara tränare för sitt eget barn kan föräldern bygga och stärka sociala band och samtidigt tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. Flera tränare menar också att de egna barnen är positiva till att ha en förälder som tränare – både av praktiska skäl (då det till exempel blir enkelt att ta sig till och från träning och match) och att de uppskattar förälderns egenskaper som tränare.

Utmaning för föreningsidrotten

Studier visar även att ideella föräldraledaruppdrag hänger nära ihop med det egna barnets deltagande, snarare än att utgå ifrån ett intresse för en särskild idrott (1, 6). Det innebär att om det egna barnet inte längre vill fortsätta idrotta i föreningen, fortsätter inte heller föräldern som tränare. Föräldratränare är därför ofta tillfälliga och deras engagemang är kopplat till ett specifikt lag under en begränsad tid.

Detta faktum ställer särskilda och delvis nya krav på idrottsföreningar i deras rekrytering av ledare, men det ställer också nya krav på idrottsrörelsen i stort. Att kunna rekrytera och behålla ideella ledare är en av de avgörande frågorna för den organiserade föreningsidrotten inte minst i ljuset av den allt mer kommersialiserade barn och ungdomsidrotten som inte baseras på ideellt föräldraengagemang.