Många barn och ungdomar med adhd har negativa erfarenheter av idrott. Men rätt ledarskap kan göra träningen både meningsfull och rolig. I den här studien berättar unga med adhd själva om vad som är utmanande, vad som får dem att trivas – och varför relationen till tränaren ofta är avgörande.

Unga med adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar idrottar ofta mindre än andra. De kan uppleva idrotten som tråkig, kravfylld eller socialt utmanande. Men när idrotten fungerar kan den bidra med mycket positivt: stärkt motorik, ökat självförtroendet och nya vänskapsband (1). Tränaren har här en särskilt viktig roll för att idrotten ska kännas meningsfull och rolig (2).

I tidigare forskning om barn och ungdomar med funktionsnedsättning och deras deltagande i idrott är det oftast vuxna, snarare än de berörda, som får komma till tals (1). I den här studien har de själva fått berätta – för de sitter på erfarenheter som ingen annan kan beskriva åt dem.

Tränarens avgörande roll

Upplevelsen av att idrotta med en funktionsnedsättning påverkas av den fysiska miljön, hur idrotten är organiserad och de sociala normer som råder.

Tränaren är en nyckelperson i det sociala samspelet. Hur hen pratar och agerar har stor betydelse för hur idrotten upplevs (6,7). Men många tränare känner sig osäkra på hur de ska agera. De saknar också ofta rätt utbildning eller erfarenhet av att leda ungdomar med adhd (3,4). Dessutom visar studier att ungdomar med hyperaktiva drag oftare möter negativa och dominanta tränarbeteenden (5).

När det sociala blir svårt

För unga med adhd kan samspelet i gruppen ibland vara en utmaning.

Deltagarna i studien berättar att det kan handla om störande beteenden från andra barn, vilket gör det svårt att koncentrera sig. Eller om krav och kritik från lagkompisar, som leder till frustration.

Lagkamrater som inte agerar som man förväntar sig kan också riva upp känslor. Vincent, som är en av de intervjuade, beskriver det så här:

”Jag blir lite arg, då har vi sprungit och kämpat och kört och så står han bara där och så tappar han bollen det första han gör.”

Tränaren har här en viktig roll att balansera kompisrelationerna. Tränaren behöver tolka situationen, lugna känslor och skapa trygghet i gruppen.

Tränarbeteenden som skapar utmaningar

För vissa ungdomar blir idrotten också jobbig när vuxna inte håller vad de lovar, eller upplevs som orättvisa. Det kan handla om att en utlovad övning aldrig blir av – eller att tränaren tänjer på reglerna.

Andra känner press när tränaren ställer höga krav. Och när tränaren tillrättavisar inför andra kan det kännas pinsamt och sänka självkänslan. Ida beskriver:

”Man kan känna lite press ibland […] det är ju bra att dom sätter press och så men det är lite jobbigt ibland.”

För andra handlar svårigheterna om kommunikationen. Linus, som har svårt att uttrycka sig verbalt, blir besviken när tränaren inte förstår vad han säger.

Viktigt med stöd och gemenskap

Ungdomarna återkommer ofta till två saker som får idrotten att fungera: en känsla av tillhörighet och ett tydligt stöd från personerna runt omkring dem.

Tillhörighet kan handla om att ha kompisar i laget, eller åtminstone känna sig som en del av gruppen. Eller att känna att föreningen är inkluderande. Även här har tränaren en nyckelroll – genom att vara inbjudande och se till att ingen hamnar utanför. Små handlingar, som att justera lagindelningar så att alla får vara med, gör stor skillnad.

Socialt stöd från tränaren kan vara uppmuntran som ”Bra jobbat!”, praktisk hjälp med utrustning eller tydliga instruktioner. Ungdomarna betonar att de vill ha både tydlighet och omtänksamhet. Som Kalle uttrycker det: ”Sträng när man löjlar sig och snäll när man lyssnar.”

Niko, som gillar hästar, förklarar att det är viktigt att tränaren säger ifrån när de pratar för mycket och rider för lite ”för annars missar vi ju all ridning. Och då blir det ju inte roligt”. Kärnan verkar ligga i att de inte vill missa det roliga – det vill säga själva idrottandet.

Film: Här berättar Karin Grahn mer om sin forskning