De senaste årens forskning visar att sexuella övergrepp förekommer inom idrotten i Sverige. Det kan skada utsattas liv, hälsa, utveckling och idrottsprestation och strider mot idrottens värdegrund. Här följer sju rekommendationer som kan hjälpa ledare och ansvariga att göra idrotten tryggare för alla, oavsett ålder, kön och sexualitet.

Sexuella övergrepp, trakasserier och utnyttjande (här förkortat SÖTU) är ett samhällsproblem, men också ett idrottsproblem på grund av frekvent förekomst med idrottsspecifika förtecken.

Risker och skadeverkningar påverkas bland annat av frekvens, benägenheten att rapportera och av vilken hjälp utsatta får (1). Det är därför problematiskt att det i mångt och mycket saknas forskning, utbildning och rutiner för att förebygga och hantera SÖTU inom idrotten.

Rekommendationer för idrotten

Idrotten står inför angelägna utmaningar för att slå vakt om rättigheter, trygghet och välbefinnande för alla, oavsett ålder, kön och sexualitet. Mot bakgrund av min och andras forskning om sexuella övergrepp, trakasserier och utnyttjande följer här sju rekommendationer som kan hjälpa ledare och ansvariga att gå från policy till praktik mot sexuella övergrepp inom idrotten.

1. Bryt tystnaden

SÖTU möjliggörs av en tystnadskultur som bidrar till osynliggörande, isolering, underrapportering och fördröjd rapportering. Steget att anmäla SÖTU upplevs så stort att många avstår eller väntar i åratal. Samtidigt bygger de flesta av idrottens insatser på att utsatta rapporterar SÖTU snarare än förebyggande insatser.

#metoo visade uttryck för en normbrytande motkultur, men ansvaret att bryta tystnaden och skapa strukturell förändring är inte främst de utsattas utan alla andras. Det krävs systematiskt arbete med kollektivt ansvar att skapa och bevara en ”berättarkultur”, samt adekvat mottagande, i och utanför idrotten.

2. Helhetsperspektiv och inkludering

Idag ligger fokus på SÖTU mot barn av vuxna personer (manliga idrottsledare) inom idrotten. Grova övergrepp mot barn i termer av pedofili tenderar att uppmärksammas särskilt.

Den faktiska förekomsten inkluderar däremot ett brett spektrum av SÖTU och åldrar (se figur) (1, 3). Även lagliga sexuella tränar-aktivrelationer tenderar att vara problematiska och hålls ofta hemliga av rädsla för negativa reaktioner.

Isoleringen skapar ytterligare marginalisering, sårbarhet och psykisk ohälsa (8). Det dominerande och begränsade barn- och sexualbrottsperspektivet behöver därför kompletteras så att det utgör delar av ett större helhetsperspektiv som visas i figuren nedan (6, 9).

3. Kunskap och utbildning

Okunskap är en riskfaktor för SÖTU (9). Myter om förövare, utsatta och om SÖTU bidrar till att egna och andras upplevelser ifrågasätts och misstankar avfärdas. Till exempel föreställningar om ”typiska förövare”, om utsatta som svaga, naiva offer och om sexuella trakasserier som skämtsamma pojkstreck.

Kunskapshöjning och utbildning är A och O för att förebygga och hantera SÖTU. Utbildning kring detta bör ingå bland andra relevanta utbildningsämnen för ledare, tränare och medlemmar. För att utveckla beprövad kunskap behövs vetenskapliga studier. Kopplingen mellan forskning, utbildning och praktik behöver därför stärkas (3,6).

4. Tydlig policy

Policys är viktiga ställningstaganden och utgångspunkter att basera vidare insatser på. Gränser genom policy samt regler, riktlinjer och uppförandekoder behöver formuleras tydligt (vilket till exempel gjort kring dopning). I Riksidrottsförbundets stadgar adresseras inte SÖTU och Sveriges Olympiska kommitté hänvisar till internationella dokument. Otydlighet och otillgänglighet bidrar till synen på SÖTU som obegripligt, onämnbart och försvårar praktiska insatser.

Riksidrottsförbundet har däremot policys mot sexuella trakasserier och övergrepp, inriktade på oönskade sexuella handlingar av vuxna mot barn inom idrotten. Utifrån ett helhetsperspektiv behöver SÖTU mellan jämnåriga, idrottsaktiva och mot personer över 18 år inkluderas mer. Så även sexuellt umgänge i gråzonen för att begränsa ohälsosamma sexuella relationer och manipulerat samtycke. Vidare bör riktlinjer uppmuntra gränsdragning och tydliggöra allas rätt till kroppslig integritet.

5. Initiera, tillämpa och utvärdera rutiner

Rutiner behöver initieras och etableras i föreningar, distrikt och förbund kring: utbildning och kunskapshöjning; råd, hjälp, stöd och samtal i och utanför den direkta idrottsmiljön; hantering av oro och misstanke (”visselblåsning”); rapportering av SÖTU till förening, distrikt respektive förbund, samt anmälan till polis, socialtjänst och riksidrottsnämnd.

Rutiner ska även finnas kring tävling, läger, resor och boende; kring vuxen- och ledarnärvaro; alkoholkonsumtion; beteenden i omklädningsrum; samt för krav på regelbundna begränsade utdrag ur belastningsregister för samtliga i kontakt med idrottsaktiva.

Kontrollera att rutinerna tillämpas och utvärdera effekterna. Effektiva rutiner utvecklas över tid genom kontinuerlig utvärdering. Systematisera rutinerna i verksamheten så de inte är beroende av enskilda individers engagemang eller måste ske via en enstaka individ (som kanske själv är iblandad eller berörd). Länka interna med externa stödfunktioner (i respektive utanför idrottsmiljön). Synliggör rutinerna och uppmärksamma, belöna och sprid goda exempel på praktik.

6. Agera vid misstanke, anmälningsskyldighet

SÖTU bevittnas sällan och bevisning saknas ofta. Därtill finns en påtaglig rädsla för att sprida falska anklagelser. Så trots att det oftast har funnits personer i omgivningen som misstänkt att något inte står rätt till när SÖTU uppdagas, avstår många från att göra något åt sina misstankar av rädsla för att anklaga någon oskyldig. Vid gråzonsfall där gränserna är otydligare minskar benägenheten att agera ytterligare. Dessa omständigheter poängterar vikten av funktionell och tillförlitlig rapportering.

Anmälningsplikt till polis vid brott och orosanmälan till socialstyrelsen bör implementeras för ledare inom idrotten. Åtgärder inom idrotten ska komplettera – aldrig ersätta – polisanmälan.

7. Förändra perspektiven

Hittills har SÖTU inom idrotten främst setts som ett individuellt problem: Enstaka fall orsakade av enskilda (avvikande) individer som ett fåtal eldsjälar agerat emot, snarare än ett erkänt, strukturellt problem där många har ansvar att agera (2, 5). Idrottsorganisationer har i regel agerat först när SÖTU orsakat skandaler skildrade i medierna (2,4,5). Det perspektivet behöver förändras. Individuella, kulturella och systematiska insatser enligt ovanstående rekommendationer krävs.

SÖTU förekommer utan att det syns eller rapporteras. Tystnadskulturen göds genom att rapportering av SÖTU har negativa associationer (t.ex. risk för skandal och rädsla att förlora medlemmar, anseende och inkomster). Det kräver också en perspektivförändring enligt: Rapportering och synliggörande är en framgång – underrapportering och osynliggörande är problemet.

Dessutom bör initiativ att undersöka och utvärdera idrottsverksamheter (särskilt externt) förordas och premieras – inte minst när brister, missförhållanden och problem uppdagas. För det är först när dessa synliggörs som de kan hanteras.