Återkoppling är viktigt för att barn ska lära sig saker på träningarna. När tränaren ropar ”bra”, vad betyder det egentligen? Det visar sig vara ett ord med många innebörder. Bra kan till och med vara dåligt.

Ett barn som tränar idrott vill ha någon form av återkoppling på det han eller hon gör. Den som i första hand kan ge det är tränaren. Eftersom idrott är en i huvudsak verbal kultur levereras återkopplingen i ord – hur den uttrycks är alltså viktigt.

Ett litet men väldigt ofta använt uttryck som det tränande barnet får höra av tränaren är bra. Men hur och i vilka kontexter bra används som återkoppling är inte alldeles självklart. En analys av ljud- och videoinspelningar från träningar i friidrott, jujutsu och gymnastik visar att det är mycket viktigt att tränare och barn har samma kod för återkopplingen – det vill säga hur begreppet bra ska förstås – för att en progression och en utveckling ska vara möjlig.

Ett ord med många innebörder

Det framgår tydligt att återkopplingen bra visar sig innehålla många olika betydelser och innebörder i olika träningssammanhang. Uttrycket används när en övning är väl utförd, men bra används också när ett barn inte har lyckats utföra övningen.

Tränarna undviker att säga att något är dåligt, och därför får bra även täcka det dåliga. Valet är ganska naturligt – man kan inte ha ett ordval som direkt uttalar en kritisk mening, utan tränarna väljer att använda ett bra som så att säga följs av ett tyst men.

Men de olika innebörderna i bra ställer krav på att tränaren och barnet är överens om vad återkopplingen faktiskt betyder. Eftersom det finns en kod för återkoppling måste den vara lika välbekant för den tränande som hanterlig för tränaren – tränaren ska kunna använda den i en mängd olika situationer som barnen ställer honom eller henne i och barnen ska förstå vad tränaren vill förmedla. På samma sätt är det viktigt att tränaren förmår förmedla sin återkoppling om den ska få önskad effekt i form av progression.

Ett träningspass för barn har oavsett idrott en förhållandevis fast och given struktur – uppvärmning, (teknik)träning, nedvarvning – även om innehållet i momenten varierar. Gemensamt är även att mittblocket, med olika teknik- och färdighetsövningar, är tydligt uppbyggt kring instruktioner från tränarna till de tränande barnen. Även instruktionerna skiljer sig åt.^1,2

Den återkoppling som ges i de idrotter som ingår i undersökningen – jujutsu, friidrott och gymnastik – och de resonemang som förs i artikeln behöver givetvis inte vara utmärkande för de respektive idrotterna generellt. De resonemang som förs om metoderna för återkoppling och vikten av att alla kan koden kan däremot göras generaliserbara.

Återkoppling med skilda syften

Det vanligaste uttrycket för återkoppling, egentligen oavsett verksamhet, är bra. Uttrycket används frekvent vid alla träningstillfällen i samtliga tre idrotter och visar sig ha två generella funktioner.

Dels används bra för att hålla tempot uppe under övningarna, när de tränande inväntar sin tur och ska ta sig an en övning. Dels används bra som avslut när barnen ska övergå från en övning till en annan – bra får då en summerande funktion och markerar slutet på en sekvens i träningspasset. En variant av det senare är när tränarna har instruerat färdigt och avslutar sin egen instruktion med bra för att visa de tränande barnen att de ska sätta igång.

Barnen får alltså återkopplingen bra även om prestationen inte håller måttet.

Men huvudfunktionen är ändå att ge återkoppling efter en övning. Vid en analys av användningen av uttrycket bra framgår det intressant nog att tränarna i de olika idrotterna använder bra på olika sätt och i olika syften. I jujutsu används ordet generellt, men de tränande barnen får bra som återkoppling även om de inte har klarat av att genomföra övningen väl. Barnen får alltså återkopplingen bra även om prestationen inte håller måttet. Detta skulle kunna beskrivas som ett så kallat salutogent förhållningssätt – man är generellt positiv i sina omdömen i den direkta återkopplingen.³

Om barnen däremot har lyckats genomföra övningen uttrycks återkopplingen annorlunda: uttrycken mycket bra eller perfekt talar om att de faktiskt klarat av att utföra övningen som planerat. För att undvika att säga att något är dåligt använder man alltså istället bra, och för att kunna uttrycka att något är väl genomfört måste man alltså språkligt förstärka bra.

Även i gymnastik används bra, men egentligen med motsatt betydelse jämfört med jujutsu: bra är i gymnastiken ett uttryck för att en övning i realiteten är mycket väl genomförd. Om en övning inte är perfekt genomförd men ändå passabel får gymnasterna bra försök som återkoppling.

Om en övning är helt misslyckad i genomförandet ger tränaren en kommentar i stil med bra att du försökte och fokuserar alltså på försöket istället för resultatet/själva prestationen. Även detta skulle kunna räknas som ett salutogent förhållningssätt, men i så fall av ett annat slag: det tränande barnet får en positiv återkoppling, men den gäller ändå inte själva prestationen.

I friidrotten används bra på ett sätt som kan beskrivas som någonstans mitt emellan jujutsun och gymnastiken. Här använder tränarna bra för att markera att det är bra att barnet försökte genomföra övningen, liksom i jujutsu. Men det kompletteras ofta med en kommentar om vad som inte var bra: bra, glöm inte armarna! eller bra, men högre med knät och bra, lite längre ner med rumpan kan ni gå. Det verbala yttrandet är fortsatt positivt, men det positiva bra får en tydlig modifiering som ska vägleda barnen i deras utveckling.

När något inte är ”bra”

Generellt framgår det att tränarna ofta vill markera att något är fel men också att de inte vill påpeka felet genom att säga att något är just ”fel”. Man vill inte ha ett ordval som tydligt uttrycker en kritisk mening. Även detta kan beskrivas som en variant av det salutogena förhållningssättet – man vill utveckla och förbättra utan att verbalt påpeka att något är just fel.

Men under gymnastikträningen blir det ändå tydligt för det tränande barnet om den aktuella övningen inte är väl genomförd. När en gymnast fått omdömet bra försök eller bra att du försökte ger tränaren dessutom genomgående tydliga kommentarer till genomförandet:

Tränaren: [TILL BARN VID AXELTRYCKSTATION, BARNET GÖR ÖVNINGEN] “Tryck, tryck, tryck… Bra försök, man måste verkligen vara jättestark här [STRÄCKER UPP ARMARNA FÖR ATT VISA], så fort man tappar ut här [FLYTTAR UT ARMARNA] då blir det tungt och hålla emot, göm, göm, göm… Ja, fixar du sista också… Och, tryck, tryck… Bra försök…”

Här kombineras återkopplingen med en utförlig kommentar om hur genomförandet av övningen kan förbättras till nästa gång. I materialet verkar gymnasterna försöka utföra övningarna annorlunda vid sitt nästa försök.

Ett vanligt sätt att tala om att något inte är bra är även att upprepa instruktionen till övningen efter att ett barn försökt utföra den. De två första som försöker får kommentarerna Jo nästan… Högt knä och så direkt bakåtkick på andra… nästan respektive Högt knä, bakåtkick. Barnen får på så sätt inte en kommentar till hur de själva utförde övningen utan informeras istället åter om hur de borde ha gjort.

Tränaren: “Okej, lyssnar ni? Nu ska vi göra högt knä på ena benet, bakåtkick på andra. Högt knä, bakåtkick [VISAR] Så det kommer se ut så här [VISAR] Jag gör det tillbaka… det kommer vara… Högt knä, bakåtkick, högt knä, bakåtkick [VISAR] Så SAMMA knä hela tiden… okej, vi testar… bra, och så glöm inte armarna! Bra, kör på!”

Ytterligare en variant är att tränarna yttrar något i stil med såja, nu blev det rätt till ett tränande barn som genomför en övning för andra eller tredje gången – även om de inte tidigare låtit barnet veta att övningen inte var väl genomförd. Att inte kommentera barnets försök över huvud taget blir också ett sätt för tränarna att markera att en övning inte genomförts tillfredsställande.

I jujutsu ger tränarna ofta återkoppling genom att visa hur en övning ska gå till – de använder följaktligen kroppsspråk snarare än verbalspråk. Jujutsu som idrott skiljer sig från friidrott och gymnastik bland annat på så sätt att barnen oftast arbetar två och två i par och att här finns fler tränare på plats som rör sig bland dem och aktivt går in och deltar i övningarna. Att gå in och arbeta med ett av barnen i paret blir därmed en markering för att något inte fungerat när de genomfört en övning i exempelvis fallteknik. Här behöver tränarna inte använda verbalspråkets ”fel” utan kan ge sin återkoppling med hjälp av kroppsspråk.

Återkopplingens kod svår att knäcka

Sammanfattningsvis kan man föra två diskussioner utifrån materialet. Det handlar å ena sidan om olika effekter av ett salutogent förhållningssätt, å andra sidan om vikten av att barnen känner till koden för återkoppling i den idrott de utövar. Dessa båda spår är tätt förknippade med varandra. Om man utgår från att idrottsträning även i ganska tidiga år syftar till progression är det viktigt att tränarna och de tränande barnen delar kod och ”talar samma språk” när det gäller återkoppling.

Det verbala rummet är fullt av återkopplingsmöjligheter – bra kan betyda just att något är bra, men det bär även sin egen motsats inom sig och kan spegla många olika betydelser och innebörder. Om ett tränande barn får höra att något är bra är barnets första tolkning rimligen att prestationen är i sin ordning. Det är inte rimligt att anta att barnen känner till ett salutogent eller till och med ett översalutogent förhållningssätt, där bra egentligen betyder dåligt.

Ett salutogent förhållningssätt vid direkt verbal återkoppling verkar vara gängse och kanske nödvändigt. Samtidigt kan det resultera i att barnet gärna gör ett nytt försök men med konsekvensen att man inte ser någon förbättring i utförandet. Om bra inte får konkret innebörd eller motiveras och problematiseras kommer progressionen och utvecklingen troligen att hämmas.