Min läslista

Din läslista är tom.

Foto:ANNA-LENA BERGQVIST, Bildbyrån

605
Delningar
Lägg i läslista
Ridsport / Samhälle & Historia

Dressyr och den osynliga kommunikationen

3 aug 2016
Text: Charlotte Lundgren, Linköpings universitet

Dressyr handlar om avancerad kommunikation mellan ryttare och häst. Med små signaler i olika kombinationer söker ryttaren en känsla av flow, att sväva fram i fullständig harmoni.

Dressyrryttaren Tinne Vilhelmson Silfvén hör till den exklusiva skara som tagits ut till sju OS. Tillsammans med sin häst Don Auriello, Anton kallad, startar hon i lag-dressyren som börjar den 10 augusti i Rio. De har många tävlingar bakom sig, men också en nära relation. De träffas varje dag, oavsett om Tinne rider honom eller inte.

Dressyr är en bedömningssport med bakgrund i militärens behov av välutbildade hästar. Kommunikationen mellan ryttare och häst, och kvaliteten på de rörelser som hästen kan utföra, är avgörande för resultatet. Detta samspel har jag och min forskarkollega Mari Zetterqvist Blokhuis studerat.

Hästen är ingen bil

När Tinne Vilhelmson Silfvén och Anton startar i Rio följs deras ritt av mängder av andra dressyrryttare hemma i Sverige, från hobbyryttaren som tränar för nöjes skulle till den ambitiösa tävlingsryttaren med siktet inställt på dressyrlandslaget. Alla dessa ryttare rider minst en, ibland flera, hästar regelbundet. Och alla har de precis som Tinne en relation till de hästar de rider, en relation som bygger på sampel och kommunikation.

Fakta

Projektet Ridträningens didaktik finansieras av Centrum för idrottsforskning och Stiftelsen Hästforskning. Mer information om projektet hittar du bland annat på www.talkatwork.se. Den här artikeln är baserad på en artikel som publiceras i kommande nummer av den vetenskapliga tidskriften Society & Animals.1

Ridsportens adelsmärke är att människan inte utövar sin idrott i ensamt majestät, utan i samarbete med en annan individ, av en annan art. I motsats till vad som ibland påståtts av okunniga sportjournalister och andra, kan en ryttare och en häst inte jämföras med en bilförare och en bil. Hästen är, till skillnad från bilen, en individ med en egen vilja, egna erfarenheter och egna kunskaper. Hästen kan också kommunicera med andra varelser, med hästar likväl som människor.

Att hästar är kompetenta varelser och inte själlösa automater är en självklarhet för de flesta ryttare, som vet att de måste samarbeta med hästen för att nå sina mål. Hur detta ska gå till är inte någon självklarhet, och det finns olika idéer om hur man bäst uppnår den goda och närmast omärkliga kommunikation mellan häst och ryttare som premieras i dressyrsporten.

Komplex kommunikation

I vår undersökning har 15 dressyrryttare intervjuats om hur de ser på sin och hästens kommunikation. Syftet med intervjuerna har varit att kartlägga bland annat hur ryttarna beskriver hästarnas respons (eller brist på respons) på ryttarens kommunikation, och hur ryttarna gör när hästen inte responderar så som de vill att den ska göra.

Resultaten visar att ryttare tar mycket stort ansvar för sin och hästens kommunikation. Många beskriver konsekvent att det är de själva som har ansvaret om någonting går fel, eller om hästen inte förstår vad ryttaren vill. En ryttare säger:

”Om hästen inte svarar på mina hjälper (signaler), då går jag tillbaka till mig själv. Jag försöker vara tydligare, för det hjälper inte att lägga skulden på henne.”

150712 Tinne Vilhelmson SilfvŽn, Sverige med hŠsten Don Auriello under dressyrmoment i klass 09 - CDIO5* GP FS Grand Prix under dag nio av Falsterbo Horse Show den 12 juli 2015 i Falsterbo. Foto: Petter Arvidson / BILDBYRN / kod PA / 91168
Tinne Vilhelmson Silfvén och Don Auriello i aktion. Foto: Petter Arvidson, Bildbyrån

Ryttarna beskriver också hur inte bara de själva, utan också hästarna, har en skiftande dagsform. De berättar att det finns dagar när hästarna är pigga, ambitiösa och fokuserade på de uppgifter ryttaren förelägger dem. Andra dagar är hästarna trötta. De kanske rent av har träningsvärk efter tidigare träning eller bara är mer sugna på att tänka på annat än dressyrövningar.

Precis som människor har hästar alltså en varierande dagsform. Det gäller naturligtvis även toppatleter som Tinnes Anton, även om superhästar som Anton inte påverkas tillnärmelsevis lika mycket av att till exempel resa långt som många andra hästar gör. Många av ryttarna beskriver hur de inleder varje träningspass med att känna in hästens dagsform, till exempel genom att göra en serie enkla övningar som uppvärmning. En ryttare säger:

”Innan den egentliga träningen börjar brukar jag värma upp honom med lite start- och stopp-övningar, skritt och halter, bara för att se hur det går. Sen lite trav, för att se om han är mellan hand och skänkel och om han söker sig neråt framåt redan från början. Gör han det tänker jag ”okej, i dag kommer det att gå lätt”, för då vet jag att han har en bra dag.”

Signaler i olika former

När en häst rids in som ung och sedan utbildas vidare – en process som hos hästar med ambitiösa ryttare pågår under hela hästens aktiva liv – får den lära sig vissa grundläggande signaler för att förstå vad ryttaren vill att den ska göra. De flesta av dessa signaler har att göra med tryck, det vill säga att hästen ska flytta sig undan för tryck. Detta är även hästarnas eget främsta sätt att kommunicera med varandra. Det kan till exempel innebära att hästen ska flytta sig åt sidan, om ryttaren ökar trycket från sitt ben mot hästens sida. Vilken del av hästens sida som trycket appliceras mot bestämmer om hästen ska flytta på framdelen eller bakdelen.

Det finns också andra tryckbaserade signaler, eller ”hjälper” som det kallas på ryttarspråk. En är tryck från ryttarens säte (lite förenklat rumpans kontaktyta mot sadeln) i form av förskjutningar av balanspunkten. En annan signal är tryck respektive eftergift (frånvaro av tryck) i hästens mun, förmedlat från ryttarens hand genom tygeln och fram till bettet. En tredje signal är tryck mot hästens fram- eller bakdel förmedlat genom det långa dressyrspöet, som i dressyr inte används som piska utan som en förlängd arm.

Ryttaren kan också använda sin röst för att mana på, lugna, berömma eller banna hästen. Hästar är, precis som hundar, domesticerade djur som i många generationsled levt tillsammans med människor och som delvis lärt sig att förstå vår kommunikation i form av till exempel röstläge och röststyrka.

Alla dessa signaler kan kombineras. Till exempel betyder ökat tryck från ryttarens vänstra ben en smula framför den normala benpositionen, en liten förskjutning av balanspunkter till vänster, tryck mot vänster mungipa och lätt eftergift mot höger mungipa att hästen ska flytta framdelen något åt höger samtidigt som den böjer sig lite grann i vänster sida. Denna övning ingår i all ridning, från den mest grundläggande – att lära hästen att balansera det mesta av sin vikt på bakbenen för att så småningom kunna samla sig och ”gå på tygeln” – till den olympiska dressyrtävlingens galopp-piruetter, där hästen i korta galoppsprång med perfekt balans vänder runt sin egen bakdel ett eller flera varv.

Tjata inte på hästen

En annan viktig aspekt av signalgivningen är att signalerna är snabba, korta och väl synkroniserade. Detta låter lätt, men det är svårt. Målet är att du ska ge en eller flera signaler samtidigt och sluta upp direkt när du fått önskad respons. Tryck lätt med benet, på rätt punkt, sitt i exakt rätt balans och gör rätt med händerna – och var samtidigt uppmärksam på hästen, så att du känner när hen gör det du bett om. Lätta då på trycket omedelbart, så att du inte sitter och ”nöter” med benet, det vill säga tjatar på hästen.

Hästar är, precis som hundar, domesticerade djur som i många generationsled levt tillsammans med människor och som delvis lärt sig att förstå vår kommunikation i form av till exempel röstläge och röststyrka.

Hästar är som alla andra intelligenta varelser. Tjatar man på dem för mycket kan de både tappa lusten och bli avtrubbade. Då är det lätt att komma in i en ond cirkel, med mer och mer tjat som följs av mer och mer ohörsamhet. De intervjuade ryttarna beskriver att den absolut svåraste utmaningen i ridningen är samordningen av signalerna (den egna kroppskontrollen) och tajmingen (både snabbheten i att anlägga/lätta på tryck och samspelet mellan de egna handlingarna och hästens respons).

Den goda cirkeln innebär istället att du kan ge signaler som går fram till hästen samtidigt som de är knappt märkbara för publik och domare. Dessa ”lätta hjälper” gör att det ser ut som att ryttare och häst dansar fram över ridbanan utan ansträngning, vilket är målet för ryttarens egen utveckling.

En lustfylld samvaro

Men ridning handlar inte bara om att överföra, samordna och tajma signaler. Det handlar också om att hitta en lustfylld samvaro med hästen på ridbanan. Ryttarna berättar om olika sätt att visa hästen sin uppskattning, och tacka hästen för att hen samarbetar med ryttaren och låter sig ridas. Det kan till exempel handla om att ge en liten eftergift med handen (släppa lite på trycket), att stryka hästen över halsen eller berömma hästen med rösten. Men det kan också handla om att ta initiativ till lite bus, om ryttaren vet att hästen gillar det.

”Om han gör någonting riktigt bra, då kan jag rida i lätt sits ett tag (lyfta rumpan från sadeln) och liksom säga ”kom igen, nu busar vi lite” och så galopperar vi något varv och har lite kul som en sorts belöning.”

När båda dessa sidor av ridningen fungerar, när häst och ryttare är lyhörda för varandra, kan det uppstå en känsla av ”flow”. Den här känslan är något som alla ryttare söker, och målet är att kunna befinna sig i flow med hästen man rider under så lång tid som möjligt. En ryttare berättar:

”Det är som att sitta i ett moln, du känner det som att du är i rytm med hästen och du tänker samma tankar som hästen. När du ger en hjälp så reagerar hästen direkt, eller till och med medan du bara tänker att du ska ge hjälpen.”

Hitta rätt ridkänsla

I ridning i allmänhet, och inom dressyren i synnerhet, talar man mycket om begreppet ridkänsla. De intervjuade ryttarna menar att ridkänsla handlar om att vara bra på att komma till ett tillstånd av flow, och att få tillståndet att vara länge. För att prestera på högsta nivå måste ridkänslan vara på absolut topp under ganska långa perioder, åtminstone de ungefär fem minuter som ett dressyrprogram varar.

Några som har lärt sig att vara i flow tillsammans under ett helt program är Tinne Vilhelmson Silfvén och hennes Anton. När du tittar på dem på tv, tänk då på den ständiga kommunikationen dem emellan, och tänk på hur Tinne tackar Anton efter ritten för att hon fått rida honom i den finaste av alla dressyrtävlingar. Hon tackar honom under ritten också, men det kommer du nog inte att se – en lätt eftergift på tygeln är inget som du kan se med blotta ögat. Det enda du ser är ett ekipage som svävar fram i fullständig harmoni.

Referenser

  1. Blokhuis Zetterqvist, M. & Lundgren, C. Riders’ perception of equestrian communication in sports dressage. Society & Animals, 23 (under utgivning). 2016.

Forskare

Charlotte Lundgren

Fil. dr. Lektor i svenska
Linköpings universitet
Institutionen för kultur och kommunikation

Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se