Psykiskt mående och prestation går hand i hand och för en långsiktig och hållbar elitidrottskarriär är båda delarna centrala och ofta sammanflätade. Det finns idag ett ökat intresse från idrotten att fördjupa sin kunskap kring psykisk hälsa, samtidigt tycker många att det är ett svårt ämne att få grepp om.

Psykisk hälsa och ohälsa bland elitidrottare är en fråga som fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i media.

Under senare år har också många studier gjorts inom området vilket gjort att kunskapen om både risk- och skyddsfaktorer för elitidrottares psykiska hälsa och prestation ökat.

I denna artikel försöker vi sammanfatta viktig grundläggande kunskap inom området, för dig som jobbar med eller kommer i kontakt med elitidrottare.

De frågor vi går in på är bland annat:

– Vilka är de vanligaste symtomen på psykisk ohälsa bland elitidrottare?
– Vad räknas som riskfaktorer?
– Vilka behandlingsalternativ finns och vad kan idrottare själva göra för att hantera och förebygga psykisk ohälsa?

Normala reaktioner i extrema miljöer

Det är vanligt att elitidrottare upplever stressrelaterade obehagskänslor och andra symtom vid utmanande idrottssituationer. Att självvalt ställa sig inför exempelvis ett viktigt mästerskap innebär att elitidrottaren försätter sig i en situation som är extrem i förhållande till livets vanliga utmaningar.

I sammanhanget är höga nivåer av stress- och ångestsymtom normala eftersom de speglar adekvata reaktioner när idrottaren går utanför sin egen bekvämlighetszon i sin strävan efter idrottsutveckling och framgång.

Förutsatt att symtomen naturligt sjunker undan när prestationen väl är genomförd speglar de inte heller psykisk ohälsa utan snarare ”nervositet”. Det är också känt sedan länge att exempelvis tunga träningsperioder som idrottare utsätter sig för kan vara förknippade med en sänkt sinnesstämning. Om idrottaren efter träningsperioden får adekvat återhämtning så återgår sinnesstämningen också vanligtvis till normala nivåer.

Svår gränsdragning

Gränsdragningen mellan psykisk ohälsa och normala reaktioner i prestationsorienterade sammanhang är komplex. Normalitetsgränserna i elitorienterade miljöer, där idrottaren upprepat möter en hög andel stressorer och utsätter sig för belastande situationer, blir ofta än mer diffusa.

Naturliga, tillfälliga och adekvata reaktioner på utmaningar inom elitmiljöer ska inte klassas som psykisk ohälsa. Symtom som utgör tecken på psykiatriska syndrom ska samtidigt inte heller negligeras.

Att avgöra vad som är vad kan vara utmanande och kräver att stödresurser runt elitidrottare både har lämplig utbildning och erfarenhet av elitidrottsmiljön. I bedömningsverktyget DSM-5 framgår att gränsdragningen mellan normala reaktioner och psykiatrisk problematik ska göras med omsorg (5).

Idag förordar också de flesta stora internationella idrottsorganisationerna, exempelvis Internationella Olympiska Kommittén (6), att det ska finnas stöd runt elitidrottare även för den psykiska hälsan.

Det är också känt att det kan finnas stigma kring psykisk ohälsa i elitorienterade miljöer och att idrottare kan tveka att söka hjälp. Tecken på psykiatrisk problematik kan komma att negligeras, normaliseras eller misstolkas i elitidrottsmiljön som något som hör elitidrottandet till där elitidrottaren förväntas vara ”mentalt stark”.

Depression och ångest vanligast

Långvariga och mer ihållande symtom, till exempel nedstämdhet, ångest, trötthet, signalerar ofta någon form av obalans i elitidrottarens livssituation. På så sätt kan dessa symtom utgöra en ganska sund varningssignal att idrottaren behöver stanna upp, reflektera över sin situation, öka olika hälsorelaterade beteenden och kanske söka stöd eller behandling i olika former.

Andra populära artiklar:

Studier, publicerade under senare år, vilka främst genomförts med självskattningsformulär, visar att de vanligast förekommande symtomen som rapporteras bland elitidrottare är depressions- och ångestsymtom (7). Symtomen associeras ofta till specifika händelser i elitidrottslivet, exempelvis skador, karriärövergångar, relationsproblem eller missnöje med sin situation under elitidrottskarriären.

Olika behandlingsalternativ

Den ökade kunskapen som senare års forskning bidragit med, kring både risk- och skyddsfaktorer för elitidrottares psykiska hälsa och prestation, ökar också möjligheterna för elitidrottare att få tillgång till anpassade stödinsatser för de unika behov och den livssituation de lever i.

Idag finns det ett stort utbud av evidensbaserade psykologiska behandlingar som ofta rekommenderas som förstahandsval, exempelvis vid mild till medelsvår depressions- och ångestproblematik, och som även är tillämpbara på elitidrottare (8).

Medicinsk behandling kan behövas i allvarligare fall och vid akuta behov. Medicinska åtgärder hjälper däremot inte idrottaren att hantera grundorsaken om den handlar om händelser i elitidrottslivet. Studier inom vården visar också att medicinska åtgärder ibland överanvänds vid psykiatrisk problematik även där psykologisk behandling rekommenderas i första hand (9).

Att hjälpa idrottaren med funktionell beteendeförändring och främja elitidrottens psykosociala resurser är ofta mer långsiktigt hållbart än att medicinera olika uppkomna symtom.

Förebyggande insatser

Forskning ökar nu kring förebyggande åtgärder och tidiga insatser för att öka idrottares välbefinnande (10). Att ha en god så kallad hälsolitteracitet innebär att en person har kunskap och förmåga att inhämta, förstå, utvärdera och använda sig av hälsoinformation (11).

Mental hälsolitteracitet (MHL) är en vidareutveckling och lägger fokus på kunskap om förebyggande strategier för psykisk ohälsa, förmågan att känna igen varningssignaler, kunskap om alternativ för att söka hjälp och färdigheter för att stödja andra som utvecklar ett psykiatriskt behandlingskrävande tillstånd. Att ha låga nivåer av MHL är relaterat till en mindre benägenhet att söka hjälp för psykisk ohälsa (12).

Frågor som idrottaren kan behöva ställa till sig själv är: Vad behöver jag lära mig hantera och vad innebär livet som elitidrottare? Är det viktigt för mig att utsätta mig för det här och hur kan jag i så fall träna upp mina färdigheter att hantera det på ett hållbart sätt?

Interventioner som inriktas mot MHL omfattar vanligen flera nivåer, exempelvis tränare, föräldrar och ungdomar (13). Interventionerna kan utformas för att nå hela populationer i en idrott, specifika grupper i en idrottsmiljö eller enskilda idrottare. Studier visar att interventioner kan förbättra MHL och ge positiva attityder till att söka hjälp om behov skulle uppstå (14, 15).

Det är idag också känt att många riskfaktorer inom elitidrott, exempelvis organisatoriska stressorer, osunda tränarbeteenden, maladaptiva hälsobeteenden, och bristande copingstrategier att hantera elitidrottslivet (10), går att påverka. Det är därför troligt att vi framöver kommer att se en ökande mängd studier kring mental hälsolitteracitet och olika former av förebyggande insatser.