Den dominerande bilden av sexuella övergrepp inom idrotten idag är snedvriden och därmed kontraproduktiv för att skapa systematisk förändring. Med en tydligare, evidensbaserad problembild skapas bättre förutsättningar att utveckla effektiva proaktiva och reaktiva åtgärder, och i sin tur en tryggare idrott, skriver Susanne Johansson, GIH.

Att sexuella övergrepp förekommer inom idrotten liksom i samhället i stort har bekräftats i ett flertal studier vid det här laget (1). Forskningen visar också att det är ett problem som präglas av underrapportering, komplexitet och heterogenitet.

För att motverka detta mångfacetterade problem behövs ökad kunskap om sexuella övergrepp, men också om de relaterade gråzoner som komplicerar detta arbete. Det inkluderar tydliga definitioner av vad det kan inbegripa för olika beteenden, hur dessa möjliggörs inom idrotten och var idrottsrörelsens ansvar för trygga miljöer börjar och slutar.

se även vårt seminarie om osunda idrottsmiljöer:

Rötägget och pedofilen

En stor orsak till komplexiteten handlar om gränsdragning. Trots spännvidden är det framförallt vissa övergrepp som väcker störst uppmärksamhet. Nämligen de mest uppenbara och integritetskränkande i form av vuxnas sexuella övergrepp mot barn i beroendeställning.

Den dominerande bilden av sexuella övergrepp inom idrotten är associerad till få, enstaka ”rötägg”, drivna av avvikande sexuella tändningsmönster mot barn, som söker sig till idrotten med avsikt att utnyttja barn sexuellt.

Ordalagen kring fördömanden och åtgärder liknar ofta de från exempelvis Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson om att ”pedofiler ska jagas och då ska vi naturligtvis se till att de inte håller på med barn inom idrott” (SVT-nyheter 20 januari 2020). Den sortens fall förekommer inom idrotten och behöver förhindras, men det är inte den vanligaste formen av sexuella övergrepp (2, 3).

Den dominerande problembilden kritiseras av forskare på området som missvisande och kontraproduktivt. De menar att när sexuella övergrepp betraktas som ett individproblem handlar åtgärder följaktligen om att identifiera dessa enskilda syndabockar och avlägsna dem från idrotten. Föreställningar att förövare har en personlighetstyp att likna vid ”monster” riskerar också att kamouflera övergrepp eftersom förövare om något brukar uppfattas som raka motsatsen av omgivningen.

Istället förordar forskningen ett större fokus på normalitet än avvikelse vad gäller sexuella övergrepp. Det vill säga mer av kollektivt ansvar och strukturella åtgärder inom idrotten för att förebygga de processer där beteenden succesivt normaliseras och skapar risksituationer i idrottens relationer och kultur, vilket på så vis möjliggör och kamouflerar övergrepp (2, 4, 5, 6).

Hur ser problembilden ut?

Om problemet med sexuella övergrepp inom idrotten är mer mångfacetterat vad gäller former av övergrepp, förövare och utsatta – hur ser det då ut?

Idrottens mervärde beror bland annat på att den byggs upp av sociala relationer mellan människor. Flera relationer inom idrotten är så kallade kritiska relationer, där unga är beroende av vuxna för att tillgodose mänskliga behov, men också för att utöva och nå framgång i sitt idrottande. Barn och unga i sådan beroendeställning är särskilt sårbara för emotionellt och sexuellt utnyttjande (7). Det kan exempelvis påverka förutsättningarna och giltigheten av sexuellt samtycke (8).

Idrottens många förtroenderelationer, sociala hierarkier, lojaliteter och starka emotionella band bidrar till gråzoner. I sådana gråzoner blir gränser för vad som är tillåtet och lämpligt otydliga och komplicerade. Det kan röra sig om både etiska, professionella, personliga och regelmässiga gråzoner. Det kan även handla om huruvida olika handlingar är sexuella eller inte och beroende på det vara antingen olämpliga eller rentav positiva mellanmänskliga uttryck för omtanke. Som till exempel kroppskontakt.

Fall i gråzoner hamnar mellan stolarna i idrottens styrdokument och dess tillämpning, sällan adresseras dem överhuvudtaget. Samtidigt är gråzonsfall som olika lags ”olämpliga beteenden” relativt vanligt förekommande inom idrotten (8, 9).

Kombinationen av inflytelserika förtroenderelationer, otydliga gränser och få etablerade, praktiska åtgärder bidrar till gråzoner inom idrotten. Det gör också den tystnadskultur som osynliggör övergrepp och skapar barriärer att adressera känsliga frågor – särskilt när de har sexuella associationer. Det bidrar till motsättningar mellan att lyfta fram allvarliga problem inom idrotten i ljuset och samtidigt vilja upprätthålla idrottens goda anseende, popularitet och varumärke. Kontentan är en situation där tystnadskulturen lönar sig och gråzonerna är omfattande (9).

Gråzoner – två verklighetsbaserade exempel

Nedan följer två exempel på verklighetsbaserade situationer som tangerar flera gråzoner: etiskt och moraliskt, professionellt, lagligt samt regelmässigt. Syftet är att illustrera några av de många, svåra gränsdragningar som tenderar att uppstå i gråzoner, ofta utan givna rätt och fel, offer och förövare eller lösningar på situationer. Jag uppmuntrar dig som läser att resonera kring hur dessa fall borde hanteras, kanske i en idrottsverksamhet du själv är inbegripen i.

Fall 1: Våldtäktsanklagelsen mot klubbkamraten
21-åriga tävlingsidrottaren Pål anklagar en annan aktiv i samma idrottsförening för våldtäkt. Det ska ha ägt rum på en efterfest när ett gäng från klubben firade efter SM flera månader tidigare. Det hela uppdagades via privata konversationer på nätet som sedan spreds sig bland kompisgrupperingarna i föreningen. Den anklagade är Nikolas 19 år, föreningens mest framgångsrika junior på herrsidan. När det kom ut gjorde Påls föräldrar en polisanmälan, men förundersökningen lades snart ned i brist på bevis.

I samband med polisanmälan nådde anklagelsen föreningens styrelse, vilka försökte reda ut vad som hänt. Det hela komplicerades av att Nikolas pappa var styrelseledamot och bestämt hävdade att hans son var oskyldigt anklagad. Därtill saknar föreningen, liksom distrikts- och specialidrottsförbundet, riktlinjer kring hur en sån här situation ska hanteras.

Ord står mot ord mellan de båda killarna och deras vänner i föreningen ställer sig bakom var och en av dem. Konflikten är således ett faktum och situationen blir allt mer infekterad och ohållbar då den påverkar träningen för många i föreningen. Pål vägrar helt att träna om den anklagade vistas på klubben. Han kräver tillsammans med sina föräldrar att Nikolas ska stängas av, helst kastas ut ur föreningen för alltid. Nikolas å sin sida anklagar Pål för falska anklagelser och för att ha skapat ett rykte om att hans sexualitet. Det upplever han som integritetskränkande i paritet med trakasserier.

Trycket på föreningens styrelse att agera och fatta beslut ökar. De har kontaktat specialidrottsförbundet som i brist på riktlinjer med bäring i det aktuella fallet bollar tillbaka ärendet till föreningen att råda över. Det hela slutar med att Pål själv väljer att sluta både i föreningen och med idrottandet för att han mår för dåligt för att fortsätta. Med tiden lugnar sig då stämningen och föreningsverksamheten fortsätter som om ingenting har hänt.

Fall 2: Kärleksrelationen med landslagscoachen
Elitidrottaren Inez 25 år är i hemlighet tillsammans med Ben som är 33 år och coach för damlandslaget sedan flera år. Inez har ingen fast position i landslaget, utan tillhör den större truppen som till och från blir uttagna. Båda är oroliga för vad som kommer hända om deras relation avslöjas, samtidigt mår de dåligt över att försöka hålla sin ömsesidiga kärlek och seriösa relation hemlig.

Efter ett års tid är spekulationerna om deras relation i full gång. Snart har snacket spridits i sociala medier och landslaget är i uppror. Några är mest arga på Ben som de tycker agerar oprofessionellt. Andra är oroliga för att Ben nu ska få sparken vilket är det sista de vill då han coachat dem till storslagna prestationer de senaste åren. Inez känner sig utfryst av sina klubbkamrater och får ta emot anonyma meddelanden om att hon borde skämmas och kliva åt sidan i landslaget.

Förbundsstyrelsens första respons när situationen delges dem är att prata med både Ben och Inez. De bekräftar att de har en seriös parrelation sedan ett år tillbaka. Förbundsstyrelsen väljer att avvakta i förhoppning om att situationen ska lugnar ner sig. De vet heller inte hur de ska agera eftersom de saknar stöd i några styrdokument när det rör sig om myndiga personer och en vuxen, privat relation.

Men situationen lugnar inte ner sig utan problemen eskalerar istället. Halva landslagstruppen hotar att bojkotta nästa internationella mästerskap om förbundet inte sparkar tränaren. Flera medier har fångat upp problemen och skrivit om dem. I det läget känner sig förbundsstyrelsen nödgade att avskeda landslagscoachen. Ben tycker beslutet är grundlöst och dåligt hanterat, dels för att det saknar stöd i idrottens regelverk och stadgar, dels att någon dialog aldrig fördes med honom inför beslutet. Han svarar därför med att stämma förbundet av arbetsrättsliga skäl.

Det hela slutar med förluster för alla inblandade. Inez avslutar idrottskarriären för att själv bli tränare istället. Ben blir sjukskriven för depression, men börjar senare coacha i en annan idrott. Förbundet döms att betala skadestånd till Ben, men några ytterligare åtgärder vidtas inte. Relationerna mellan flera av de andra landslagsaktiva förblir dåliga och prestationerna påverkas negativt under flera år framöver.

Vad kan idrotten göra bättre?

För att skapa en tryggare idrott behövs en konkret problembild som korresponderar med idrottsrörelsens faktiska utmaningar. Först då kan adekvata, effektiva åtgärder initieras och utvecklas. Denna problembild behöver i större utsträckning än idag inkludera de gråzoner som förekommer inom idrotten med koppling till sexuella övergrepp, trakasserier, emotionellt utnyttjande och intima relationer. Dels för att den sortens fall är relativt vanliga, dels för att sådana fall brukar vara särskilt komplicerade för idrottsrörelsen att hantera.

För att bättre förebygga och hantera gråzonsfall behövs delvis andra tillvägagångssätt än vid åtgärder mot sexuella övergrepp som strider mot befintlig idrottspolicy och många gånger mot lagen. Det kan till exempel vara nödvändigt att frångå dikotomier som rätt – fel samt offer – förövare då dessa kategorier sällan är adekvata vid gråzonsfall. Åtgärder bör i stället inriktas på dialog, öppenhet, vägledning och rutiner med nyanserade handlingsalternativ. I stället för riktlinjer i form av kategoriska förbud, exempelvis mot lagliga sexuella relationer mellan idrottsledare och aktiva, bör prioriteringen vara att försöka motverka dysfunktionella, ohälsosamma relationer och att reducera skada.