För att förtjäna ekonomiskt stöd från samhället förväntas idrottsföreningar bedriva allt från integrationsarbete till kultursatsningar. Men föreningar är mycket olika. Är förväntningarna rimliga och kan alla typer av föreningar ta alla sorters ansvar?

Frågan om idrottsföreningars samhällsengagemang är aktuell och relevant mot bakgrund av de senaste årtiondenas successivt ökande tilltro till organiserad idrott som en lösning på icke-idrottsliga problem.^4-6

I Sverige har den här utvecklingen inneburit att det är vanligare att se den ideella sektorn, i vilken idrottsrörelsen är den överlägset största aktören, som ett instrument för politiska mål. Det vill säga att staten och kommunerna – som är två av föreningsidrottens stora bidragsgivare – i större utsträckning än tidigare har kommit att värdera föreningsidrotten utifrån de positiva effekter som den anses ge upphov till.

Attraktiv för fler

För idrottsrörelsen har utvecklingen tagit sig två huvudsakliga uttryck. För det första har regeringen försökt förmå idrottsföreningar att utveckla sina aktiviteter för att göra dem mer attraktiva för underrepresenterade grupper och för att minska avhoppen från föreningsidrotten.

Exempel på sådana statliga försök att styra idrotten är de två stora satsningarna Handslaget och Idrottslyftet. Ett annat exempel är den nuvarande regeringens anslag av extra medel för att intensifiera föreningsidrottens arbete med integrationen av nyanlända invandrare.

Ett framträdande drag hos föreningstypen är dess inåtvända hållning och dess fokus på tävlingsidrott som ett mål i sig.

För det andra har idrottsföreningar i större utsträckning getts rollen som arrangörer av icke-idrottsliga aktiviteter. Uppdraget till Kulturrådet att stimulera läskunnighet genom ett program som involverar ”samarbete mellan idrottsföreningar och bibliotek för att göra litteratur mer tillgänglig för idrottsaktiva pojkar och flickor”, är ett exempel på den utvecklingen.⁷

Olika vilja och förmåga

Den här typen av initiativ bygger på ett antagande som allt oftare görs av staten på olika nivåer i allt fler länder: att idrottsföreningar har beredskap, vilja och förmåga att bidra till utförandet av externt formulerade mål.

Vi utgick istället från argumentet att idrottsföreningars benägenhet att agera utförare av politiskt formulerade initiativ är beroende av en överensstämmelse mellan föreningars organisatoriska identitet och initiativets mål och medel.² Hur föreningar tolkar och agerar när de möter olika politiska krav är kopplad till den identitetstyp som de anser sig tillhöra och den handlingslogik som finns inom föreningarna. Denna handlingslogik är avgörande för vad föreningar kan föreställa sig att göra.^3,8,9

Den utgångspunkten är viktig för den här studien. Man kan anta att en grundläggande förutsättning för att ett politiskt initiativ över huvud taget ska dyka upp på en förenings radar är att det faller inom ramen för vad föreningen kan föreställa sig att göra.

Många sorters föreningar

Vi intervjuade företrädare för 218 svenska idrottsföreningar. Utifrån intervjumaterialet konstruerade vi tio idealtyper, som indikerar vad den ”sortens” förening kan föreställa sig att göra i termer av politiskt formulerade initiativ (se bild).

Resultatet visar en mycket heterogen idrottsrörelse, som vi menar har stor betydelse för föreningarnas beredskap, vilja och förmåga att vara politiska verktyg.

Tabellen visar att föreningar som tillhör föreningstyp 1-6 var och en skulle kunna vara villiga att utföra ett enskilt icke-idrottsligt mål, till exempel regional utveckling, breddning av föreningsidrottsutbudet, demokratisk skolning, brottsförebyggande arbete och social integration, höjda deltagandenivåer i underrepresenterade grupper, höja svensk elitidrotts internationella konkurrenskraft eller mål relaterade till funktionshindrades inkludering i samhället.

De föreningar som ingår i föreningstyp 1-6 uppgår dock endast till cirka en tredjedel av vårt urval. Och än viktigare, varje enskild föreningstyp representerar en ännu mindre del av svenska idrottsföreningar som grupp. Förväntningarna på föreningarna bör därför anpassas därefter. Med andra ord, föreningstypen Föreningar för social integration kan mycket väl vara ivriga att svara mot socialpolitiska initiativ, men de representerar faktiskt bara sju procent av urvalet.

Hälften vill bara idrotta

Föreningstyperna 8-10 kallar vi för ofrivilligt frivilliga föreningar. Förutom att få tillgång till de tävlingssystem som specialidrottsförbunden har ensamrätt på, eller till kommunala anläggningar, ser dessa föreningar litet värde i föreningsformen som sådan. Att politiskt formulerade initiativ skulle dyka upp på dessa föreningars radar är därför inte särskilt sannolikt.

Föreningar av den återstående typen Idrottskoleföreningen (föreningstyp 7) utgör hela hälften av urvalet. Detta är förmodligen den föreningstyp som gemene man ser framför sig när hen tänker på ”en vanlig idrottsförening”. Ett framträdande drag hos den här föreningstypen är dess inåtvända hållning och dess fokus på tävlingsidrott som ett mål i sig.

Föreningar av den typen är alltså vad man skulle kunna kalla för ”vi-för-oss-organisationer”, vilket antyder att den i motsats till exempelvis föreningstypen Föreningen för social integration framför allt arbetar för sina egna medlemmar och i förlängningen för det institutionaliserade tävlingssystemet som sådant. När företrädare för den här föreningstypen ombeds beskriva vad föreningen är och gör hänvisar de på ett självklart sätt till den eller de specifika idrotter som de erbjuder.

Ett annat viktigt karaktärsdrag hos dessa föreningar är deras stora kreativitet och vilja att genomföra så kallade kringaktiviteter, som kan generera medel till den ordinarie verksamheten. I studiens material återfinns till exempel en ridsportförening som säljer hästarnas avföring till biogasproducenter och ett flertal skyttesportföreningar som anordnar ”svensexe-skjutningar”.

Gap mellan kultur och verksamhet

En annan vanligt förekommande kringverksamhet för den här typen av föreningar är externt initierade, formulerade och finansierade aktiviteter som ligger långt ifrån det som föreningarna beskriver som sin kärnverksamhet.

Detta karaktärsdrag är viktigt i det här sammanhanget av två anledningar. För det första visar tidigare studier att om skillnaden mellan en organisations kärnverksamhet och ett givet initiativs mål och medel är för stor, så fungerar initiativet och i förlängningen organisationen dåligt som förändringsagent.^6,8,10,11,14

Genom att göra det lånar sig föreningarna de facto till syften som de inte formulerat själva

Tänk er till exempel en Idrottskoleförening som i utbyte mot Idrottslyftsmedel erbjuder organiserad spontanidrott för nybörjare i tonåren. På grund av olikheten i mål, medel och målgrupp i dessa två verksamheter är det osannolikt att föreningens engagemang i spontanidrottsaktiviteterna kommer att skapa verksamhetsförändring i föreningen, åtminstone på kort sikt.

En förenings organisatoriska identitet är knuten till dess kärnverksamhet. En förändring i den riktning som exemplifieras ovan skulle därför kunna liknas med att en biltillverkare börjar tillverka cyklar.⁸ Även om det naturligtvis inte är omöjligt är det en förändringsprocess som inte är självklar och som kräver mer än tillfälliga projektmedel för att få till stånd.

För det andra bör man dock inte underskatta betydelsen av att den här typen av föreningar agerar utförare åt externa aktörer, till exempel staten eller kommunen. Genom att göra det lånar sig föreningarna de facto till syften som de inte formulerat själva, om än kanske enbart i utbyte mot finansiell ersättning. Ett sådant frivilligt överlämnande av autonomi till en extern part kan i förlängningen leda just till organisationsförändring.^1,10-14

Okända konsekvenser

En viktig insikt som den här studien bidragit med är den stora variationen i vad svenska idrottsföreningar själva menar att de är och vad de gör. Vi anser att det måste tas i beaktande i såväl forskning om idrottsföreningar som när det gäller de mer praktiska förväntningarna på vad idrottsföreningar kan, vill och förmår göra.

Studien kan till exempel bidra till en medvetenhet om betydelsen av matchning mellan politiska initiativ och föreningstyper. Det skulle kunna användas för att öka effektiviteten i offentliga bidrags- och styrsystem.

Vårt huvudsakliga syfte har dock inte varit att tillhandahålla ett mer precist styrningsverktyg för det offentliga på olika nivåer. Vi har istället velat skapa underlag för en diskussion om frågor såsom:

• Givet uppsättningen och fördelningen av olika föreningstyper inom svensk idrott – vad kan sägas vara giltiga och rimliga förväntningar på föreningsidrotten som utförare av politiskt formulerade initiativ?
• Givet att svensk föreningsidrott är en ideell rörelse men med stort offentligt resursberoende – vilka är de långsiktiga konsekvenserna för denna rörelses autonomi om föreningar lånar sig till externa mål i utbyte mot ersättning?