Tonårsflickor med utländsk bakgrund idrottar betydligt mindre än andra unga. Om dem vet idrottsforskningen lite. Vissa lever med hedersförtryck. Det riskerar att kraftigt begränsa flickornas möjligheter till fysisk aktivitet.

En stapel avviker från de övriga varje gång det kommer en ny rapport om ungas fysiska aktivitet. Flickor med utländsk bakgrund rör sig minst, visar diagrammen.

Motsvarande grupp pojkar är betydligt mer aktiva. De föreningsidrottar till och med i större utsträckning än pojkar med svensk bakgrund.

Med forskningens hjälp är det enkelt att konstatera skillnader. Betydligt mindre vägledning ger forskarna om varför vissa flickor rör sig så mycket mindre än sina bröder. Ett problem är att idrottsforskare sällan studerar de ungdomar som aldrig är med i en förening.

– Vanligast är att idrottsforskningen undersöker de som idrottar. Inte de som inte är med. Det är en brist i forskningen, säger Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola.

Saknar idrottsvana

I ett led att förbättra Svenska Ridsportförbundets integrationsarbete har Susanna Hedenborg sammanfattat den svenska och internationella idrottsforskning som analyserar orsakerna bakom inaktiviteten.

Ofta finns en förväntan att det är flickorna som ska ändra sig.

De flickor som idrottar minst är födda utanför Europa. De kommer från hem där föräldrarna själva saknar idrottsvana. Ofta tillhör de en lägre socialgrupp. Dessutom förväntas flickor inte delta i idrott i lika hög grad som pojkar. Språksvårigheter kan vara ett hinder, liksom att många är obekanta med våra vanligaste idrotter, förklarar Susanna Hedenborg.

– Forskningen visar att det är i själva skärningspunkten mellan social klass, kön och utländsk bakgrund som förklaringarna finns. Alla tre spelar roll för de här tjejerna på en rad sätt, säger hon.

Den som inte rör sig allsidigt redan tidigt i livet går även miste om kroppsliga kompetenser. De är viktiga för att behålla intresset för träning, enligt Susanna Hedenborg.

– Har man inte vanan att röra på sig när man är liten är det himla svårt att börja när man blir äldre.

Idrotten behöver lyssna

Idrottsforskarna lyfter även fram strukturella skillnader i jämställdhet mellan kvinnor och män. Skillnaderna är särskilt stora inom några av våra vanligaste invandrargrupper, till exempel från Mellanöstern och Nordafrika.

Tydligast märks det när det handlar om ansvaret för hushållsarbetet. Det gör kanske att flickorna helt enkelt inte har tid att träna, menar Susanna Hedenborg.

– En del intervjuer pekar på att den här gruppen har högre krav på sig än flickor med svensk bakgrund att hjälpa till hemma. Det är vårt att säga om det är kultur eller klass som är förklaringen, eller om det är en kombination.

För att nå fler måste idrottsrörelsen bli bättre på att lyssna, anser Susanna Hedenborg.

– Jag tror att vi måste låta de här flickorna komma till tals och fråga varför de inte är med i idrotten. Ofta finns en förväntan att det är flickorna som ska ändra sig. Vi ställer sällan frågor om hur idrotten borde ändra sig för att vara öppen för alla.

Idrottsforskare behöver också lyfta blicken utanför föreningsidrottens värld för att lära sig mer om de som rör sig minst.

– Jag tror vi forskare även behöver jobba med de organisationer som inte är idrottsorganisationer, säger hon.

Stort samhällsproblem

Tris – Tjejers rätt i samhället har många års erfarenhet av att arbeta med fysiskt inaktiva flickor med utländsk bakgrund i Uppsala. Organisationens verksamhet riktar sig till den grupp med utländsk bakgrund som utsätts eller riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck. Det är flickor med särskilt stora svårigheter att ta sig till en idrottsförening, eller ens träna på egen hand.

Vart vi än vänder oss är det alltid någon som tycker att det här är en problematik som vi inte ska prata om.

Hedersrelaterat förtryck är ett stort samhällsproblem. Det konstaterar flera myndigheter och frivilligorganisationer. Över 100 000 ungdomar i Sverige växer upp med begränsningar, kontroll och i vissa fall hot och våld i hederns namn, enligt en rapport från regeringens förra samordnare för våld i nära relationer 2014.

I rapporten Gift mot sin vilja från 2009 uppskattade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) att omkring 70 000 ungdomar i åldern 16-25 år inte får gifta sig med vem de vill.

Rädsla att stigmatisera

Sandra Sarin arbetar med utbildningsfrågor på Tris och är kritisk mot det ointresse både idrottsrörelsen och forskarvärlden visar den här utsatta gruppen.

– Vi på Tris möter motstånd överallt. Vart vi än vänder oss är det alltid någon som tycker att det här är en problematik som vi inte ska prata om för att man stigmatiserar utlandsfödda, säger hon.

Mikael Thörn är sakkunnig på Nationella kompetensteamet mot hedersförtryck och utredare åt regeringen. Även han pekar på bristen på forskning och betydelsen av att uppmärksamma dessa flickors rätt att få vara en del av det svenska samhället och möjlighet till en god hälsa.

– Jag tror att hedersförtryck och idrott är ett område som är underskattat, säger han.

Stor ofrihet i tonåren

Det speciella med hedersförtyck är att ofriheten sanktioneras av den egna familjen eller släkten.

– När flickorna kommer i tonåren blir förhållningssättet från omgivningen ett helt annat än när de var barn. Istället för att få mer frihet och kunna bestämma mer över sitt liv, blir det precis det motsatta för de här barnen. Det handlar om saker som uteliv, umgänge med kamrater, idrott och sådana aktiviteter, säger Mikael Thörn.

Simning brukar lyftas fram som exempel där hedersnormer sätter stopp för fysisk aktivitet. Mikael Thörn tror att dock att begränsningarna är betydligt mer omfattande. Andra motionsformer är inte lika synliga i samhället och uppmärksammas därför inte.

– Vi på Kompetensteamet har jobbat länge med de här frågorna och får många beskrivningar av flickor som varit aktiva i idrott, dans eller musik. När de sedan kommer i tonåren tar föräldrarna bort dem från aktiviteter som de egentligen brinner för. Helt plötsligt bara slutar de.

En lösning med risker

Fler könssegregerade platser för idrott. Det är kanske den mest konkreta lösning som idrottsforskare lyfter fram för att få fler flickor med bakgrund utanför Europa att bli mer fysiskt aktiva. Åtminstone som ett första steg. Andra menar däremot att alla platser måste vara så inkluderande att alla vill vara med, enligt professor Susanna Hedenborg.

Man får akta sig för så att man inte hoppar förbi problemen och undviker de strukturer som leder till att flickor inte får delta.

För unga utsatta för hedersförtryck kan könsseparerade verksamheter det vara en del av lösningen. Men bara i vissa fall, betonar Mikael Thörn. Först och främst måste man jobba med de normer och värderingar som gör att flickorna inte kan umgås med pojkar.

– Vissa satsningar på segregerad idrott som sker medvetet under en period behöver inte vara fel. Det är Tris verksamhet ett exempel på. Men det måste finnas en tanke om varför man gör det. Man får akta sig för så att man inte hoppar förbi problemen och undviker de strukturer som leder till att flickor inte får delta, säger Mikael Thörn.

Sandra Sarin på Tris ser stora utmaningar med de senaste årens stora invandring från områden i världen där hedersförtryck är vanligt.

– Vi på Tris får bra många fler ärenden och joursamtal för varje år som går.

Samtidigt känner hon hopp om att samhället ska bli bättre på att ge stöd och hjälp åt de flickor och pojkar som drabbas.

– Klimatet har blivit något bättre. Sverige har helt enkelt fått acceptera att vi måste jobba med det här. Annars kommer den jämställdhet vi arbetat fram gå förlorad, säger Sandra Sarin.