Konkurrens, selektion och ekonomiska drivkrafter får allt större utrymme i idrotten. Det växer fram en ny syn på barn och unga som resurser snarare än deltagare – en förändring med många risker. Idrottsrörelsen har ett stort ansvar. Om kommersialiseringen går för långt kan det undergräva idrottens värde och trovärdighet.

Föreningsidrotten är ett av de viktigaste sammanhangen för barn och unga att delta i. Här finns rörelseglädje, hälsa, tillhörighet och vänskap. För många innebär idrotten också en första erfarenhet av att vara en del av ett större sammanhang. I bästa fall är det en plats där barn får utvecklas i sin egen takt, prova sig fram och känna trygghet.

Att få vara del av en förening är i dag särskilt angeläget. Barn och ungas vardag präglas i hög grad av kommersiella marknadsprinciper som betonar individuell prestation. Digitala plattformar och sociala medier är centrala delar i en konsumtionskultur som påverkar vad som uppmärksammas, värderas och eftersträvas (1). Många barn och unga tillbringar en stor del av vardagen i dessa digitala miljöer, och de spelar en viktig roll för identitet och meningsskapande (2).

Marknadstänkande även i små föreningar

Även föreningar verkar i ett landskap där marknadsprinciper blir allt viktigare, och där idrott i ökad utsträckning förvandlats till något som konsumeras på en marknad.

Det märks tydligast i de stora idrotterna, där kommersialisering och bolagisering är vanliga inslag (3). Men utvecklingen påverkar också mindre föreningar och barn- och ungdomsidrotten.

När föreningar i allt högre grad organiseras utifrån ett marknadstänkande ökar konkurrensen. Det syns till exempel i talangsatsningar och akademier för unga – en utveckling som inte längre är begränsad till de större föreningarna (4).

En konsekvens är att synen på barn och unga förskjuts: från att vara utövare till att också bli resurser. Unga blir bärare av ekonomisk potential, framtidslöften och marknadsvärde.

Frågan är vad som händer när dessa marknadsprinciper får en allt mer dominerande plats i föreningslivet – och hur det påverkar barn och ungas idrottande?

Ökat ansvar på barn och unga

Kommersialisering handlar dock inte bara om mer pengar och resurser. Den är också en kraft som förändrar hur vi ser på världen – och på barn och unga (5). När konkurrens, effektivitet och resultat blir viktigare än gemenskap, rörelseglädje och välmående förändras förväntningarna på både föreningsidrotten och den unga idrottaren (6).

Det räcker inte längre alltid att vilja vara med, ha roligt och utvecklas tillsammans med andra. I stället växer förväntningar på både föreningar och unga att göra satsningar, skapa mer träningstid och välja rätt.

Det här innebär också att barn och unga förväntas ta ansvar för sin egen utveckling allt tidigare. De ska träna målmedvetet, vara disciplinerade, göra kloka val och visa engagemang. De ska också tåla att bli bedömda, jämförda och utvärderade.

I vissa miljöer förväntas de dessutom bygga ett personligt varumärke genom sociala medier, matchklipp, träningsfilmer och ständig synlighet. Föreningsidrotten riskerar därmed att bli ytterligare en marknadsplats, där fokus flyttas från rörelseglädje till krav kopplade till ekonomiska värden.

Från medlem till produkt

Utvecklingen mot marknaden syns särskilt tydligt i idrotter där akademier, elitsatsningar och tidig specialisering blivit vanligare. Där organiseras verksamheten mer systematiskt kring att hitta talanger tidigt, ge de mest lovande barnen mer resurser och skapa miljöer som producerar framtida elitutövare. Det är förstås delvis en naturlig följd av att elitkulturen inom idrotten driver på marknadstänkande och kommersialisering.

När unga idrottare ses som förädlingsbara resurser börjar föreningsidrotten också organiseras på nya sätt (7). Det kan exempelvis handla om att anpassa verksamheten så att man kan ge arvoden till professionella tränare, ta in investeringar eller bilda bolag för att optimera villkoren för unga utövare. Det här sättet att tänka och organisera för hårdare satsningar väcker många frågor:

• Vilka barn ses som värda att satsa på?
• Vilka kroppar, beteenden och bakgrunder passar in i bilden av framtida framgång?
• Vad händer med dem som inte bedöms ha rätt potential – de som är ”för sena”, ”för små”, ”för osäkra” eller bara inte vill göra idrotten till hela sitt liv?

Ytterst väcker det också en större fråga: Är det rimligt att lägga ett så stort ansvar på den unga utövaren?

Det digitala konsumtionssamhället skruvar upp allt detta ytterligare. I sociala medier blir unga synliga på ett sätt som tidigare generationer aldrig varit. Matcher filmas, prestationer klipps ut, följare räknas. Den unga idrottaren blir inte bara utövare utan också innehåll. För vissa öppnar det möjligheter. Men det ökar också pressen att vara attraktiv, gångbar och intressant – inte bara sportsligt utan också visuellt och socialt.

Växande sociala kostnader

Flera undersökningar visar att deltagandet i föreningsidrotten blivit allt dyrare. I flera stora idrotter har kostnaderna stigit markant (8,9). Det handlar om avgifter, utrustning, resor, cuper, privata träningar och ibland om att köpa tjänster vid sidan av föreningsidrotten

Men det är inte bara de ekonomiska kostnaderna som spelar roll, utan även de sociala och tidsmässiga. Många idrotter kräver i dag ett långt större engagemang från både barn och föräldrar än tidigare. Det gäller närvaro, logistik, resor, extra träning och en allmän beredskap att prioritera idrotten framför annat. För vissa familjer är det möjligt – för andra är det inte det.

Läs också:

Resultatet blir att barn- och ungdomsidrotten riskerar att bli mindre jämlik. Vissa har inte råd och alla kan inte leva upp till kraven på tid, planering och satsning. De som klarar systemet bäst är ofta inte bara de mest talangfulla, utan också de som har vuxna omkring sig med tid, pengar och kunskap att navigera rätt.

När barn sorteras utifrån potential och föreningar anpassar verksamheten för att gynna vissa grupper, försvagas idén om idrotten som något för alla. När kostnaderna stiger minskar tillgängligheten. När specialisering blir norm blir det svårare att hålla på med flera idrotter. När prestation blir viktigare än gemenskap ökar risken att barn slutar tidigare.

Samtidigt vet vi att många unga inte främst söker tuffare krav. De vill ha sammanhang där de mår bra, har roligt, utvecklas och känner tillhörighet. Många slutar inte för att de tappat lusten till rörelse eller idrotten i sig, utan för att idrottsmiljön kräver mer satsning än de vill eller kan ge (10).

Vill barnen – eller skapas viljan av kraven?

En av de svåraste frågorna i vårt mer marknadsstyrda samhälle handlar om barn och ungas frivillighet. Många i hårt satsande miljöer säger att de tränar mycket för att de vill. Barn och unga har självklart egna drivkrafter, ambitioner och drömmar. Samtidigt måste man våga ställa frågan: Hur skapas den viljan?

I en idrottskultur där hög närvaro, disciplin, specialisering och ständig utveckling framstår som det normala, blir det lätt att tro att det är det enda sättet att vara engagerad. Den som inte satsar fullt ut riskerar att uppfattas som mindre seriös. Den som vill prova flera idrotter kan ses som otydlig. Den som inte orkar, hinner eller vill leva upp till kraven kan börja känna sig otillräcklig.

Därför handlar detta inte bara om yttre press, utan också om att barn och unga tar in omgivningens krav och gör dem till sina egna (11). Då händer något: den yttre pressen blir inre, och barnen börjar utvärdera sig själva i stället för att känna sig utvärderade av andra. Tränar jag tillräckligt? Syns jag tillräckligt? Utvecklas jag snabbt nog? Misslyckanden riskerar då att kännas som personliga brister, inte som följder av ett system med höga och ibland orimliga krav.

Marknaden styr men den betalar inte

Föreningslivet och idrotten behöver tydligare ta ställning till en utveckling som sträcker sig bortom föreningsidrotten. Marknadskrafter är en del av samhället och kan i vissa fall bidra. Utmaningen ligger i hur de hanteras. Därför handlar det inte om att stoppa all kommersialisering, utan om att reflektera över hur förbund och föreningar kan hantera den på ett ansvarsfullt sätt (12).

Föreningar behöver ifrågasätta idén att organisera verksamheten för att öka intäkterna. I praktiken är det oftast inte marknaden som finansierar idrottsrörelsen, utan statliga bidrag och medlemsavgifter. De pengarna kommer med ett uppdrag: att stödja idrottens bredare samhällsansvar. De bör därför inte användas för att driva på specialisering och kommersialisering. Om kommersialiseringen går för långt kan det undergräva idrottens värde och trovärdighet (13).

Föreningar och förbund behöver också väga sina mer kommersiella beslut mot barns verkliga villkor. Vad händer när avgifter höjs? Vad innebär det när akademier startas? Och när mer träning, selektering och specialisering blir norm – vilka får då vara med och vilka hamnar utanför?

Föreningar behöver arbeta mer målmedvetet för en verksamhet där det är lätt att vara med, och tydligare värna möjligheten att hålla på med flera idrotter. Barn ska kunna delta på olika ambitionsnivåer utan att stämplas som mindre engagerade. Först då kan idrotten bidra till ett bredare välmående i samhället.

Medlemsdemokrati och lokal förankring behöver fortsatt uppmärksamhet. De är den viktigaste motvikten när kommersiella intressen pressar på. Samtidigt påverkas idrottens organisering allt mer utifrån, både av privata aktörer och av nya regler som kommer när idrotten rör sig längre in i marknaden (till exempel efter Konkurrensverkets utredningar).

Gemenskap och välmående före tillväxt

Avslutningsvis innebär kommersialiseringen en förändrad syn inom föreningsidrotten. Barn och unga riskerar att ses mindre som deltagare och mer som bärare av prestation och ekonomisk potential. Det kan göra att föreningsidrotten går från en öppen breddverksamhet till en mer selektiv och villkorad, marknadsliknande arena.

Den viktiga frågan blir därför hur idrotten i stället kan vara en plats där gemenskap, tillgänglighet och ungas välmående går före ekonomisk tillväxt.