Många idrottsföreningar har lätt att rekrytera barn- och ungdomsledare. Ändå finns en oro för det ideella engagemangets framtid. Skyhöga kompetenskrav men orimligt låga lämplighetskrav är några utmaningar, visar studie av erfarna ledarrekryterare.
Den föreningsdrivna idrotten står och faller med sina ideella ledare. Att kunna rekrytera nya är därför, och har alltid varit, en ödesfråga för föreningar. I dagens samhälle verkar utmaningarna vara större än tidigare. Idrotten konkurrerar om människors tid – och med kommersiella aktörer, som verkar sida vid sida med de ideella. Uppdraget att rekrytera nya tränare kan verka omöjligt, eller?
Ledarrekrytering är ganska lätt
Ledarrekrytering tycks faktiskt inte vara ett så stort problem, åtminstone inte när det gäller att engagera föräldrar. Den sker i regel när den inledande ”idrottsskolan” är slut och lag och grupper ska formeras. Föräldrarna får då den öppna frågan: Vilka kan tänka sig att vara tränare? Rekryteringen liknar den som sker i skolan när klassföräldrar ska utses – några måste räcka upp handen om det ska bli någon verksamhet – och det gör i regel några.
Särskilt inom vissa idrotter, barngrupper, och bostadsområden verkar det gå smidigt. Undantag finns förstås; en intervjuperson säger sig ägna nästan all sin tid åt att ”jaga folk” till olika ansvarsuppgifter. En annan påtalar att det är stor skillnad mellan olika platser, men att det i socioekonomiskt starka områden är ”överraskande många” som vill vara tränare. En tredje berättar att ledarrekrytering tidigare var svårt, men sedan föreningen började rekrytera ungdomar som ledare, mot en viss ersättning, blev det mycket lättare.
Att rekrytera rätt ledare är svårt
Däremot är det svårt att rekrytera rätt ledare, det vill säga personer med erfarenhet av barn, helst också av idrotten i fråga, som inte drivs av en egen agenda, och som leder enligt föreningens värdegrund och riktlinjer. De föräldrar som rekryteras har ofta själva barn som ligger långt fram i utvecklingen. De vill främst träna de ”ambitiösa” och därmed har föreningar svårt att rekrytera tränare till nybörjare, ”mindre ambitiösa” eller äldre ungdomar.
Om studien
Artikeln bygger på intervjuer med 15 föreningsrepresentanter, 10 män och 5 kvinnor, med olika befattningar och roller: sportchefer, barn- och ungdomsansvariga, idrottskonsulenter, styrelseledamöter och ordföranden.
Fyra har uppdrag i föreningar på landsorten eller i en mindre stad. Övriga verkar i Stockholmsområdet. De representerar idrotterna bandy, basket, fotboll, friidrott, handboll, innebandy, ishockey och skidåkning.
Att en del föräldratränare är alltför resultatfokuserade är en problematik många föreningar brottas med. Även om de representanter vi samtalade med värnade om prestationsutveckling och av att hitta ledare som kan utveckla unga idrottare, betonar de samtidigt vikten av att alla ska känna sig välkomna, bli sedda och få likvärdiga möjligheter. Föreningar har riktlinjer och de kämpar med att få tränare att följa dessa:
”Vi säger att alla ska vara med och spela. Man ska spela lika mycket och resultatet är inte så viktigt. Men föräldrarna som kommer dit med barn, de har liksom en annan förväntan och där är resultatet jätteviktigt. Och jag tror att det påverkar vår miljö väldigt mycket.”
Föreningsrepresentanterna verkar ha svårt att få bukt med denna problematik, vilket i hög grad handlar om vilka krav de känner att de kan ställa på sina tränare.
Ungdomar – mer eller mindre lämpliga
En medveten strategi från en del föreningars sida är att välja bort föräldratränare och i stället främst rekrytera äldre ungdomar. Utbildningen sker internt och trots att ungdomar kan behöva mycket stöd, värderas deras insatser högt av föreningar och löser mycket av problemen med ledarrekrytering.
Nackdelar som ändå gör dem mindre lämpliga, är att ungdomar visserligen kan sin idrott, men i övrigt är oerfarna. Ändå får de ofta ansvaret att träna yngre barn, vilket kan innebära att en vuxen person i föreningen måste vara backup. En annan nackdel har med ekonomi att göra. Alla vi samtalade med som rekryterar ungdomar ger dem ersättning för uppdraget.
Externa ledare – lämpliga men en bristvara
Ytterligare personer som föreningsrepresentanter nämner som lämpliga är vuxna utan egna barn i verksamheten, men med erfarenhet av ledaruppdrag i en förening, som är villiga att arbeta ideellt. Sådana externa tränare är en bristvara i barn- och ungdomsidrotten. En intervjuperson är tveksam till om de ens finns kvar:
”Jag tror tyvärr att det ideella ledarskapet är på utdöende, för det blir mer och mer så här: ”Vad får jag för det här?” Det blir svårare och svårare att hitta ledare som inte är föräldrar.”
Idealitet kontra ersättning
Föräldrar verkar i regel på ideell basis – drivkraften sägs främst vara de egna barnen. På det hela taget är det framför allt denna grupp som utgör den helt ideella kraften i dag. Där ingår även de svårfångade externa tränarna, som blivit kvar trots att de egna barnen är vuxna och inte längre idrottar i föreningen.
Antologi om ideellt engagemang
Läs mer om studien i antologin Jag ställer upp! – Om framtiden för ett ideellt idrottsengagemang under press. I den ger forskare och experter olika perspektiv på det ideella engagemanget inom idrotten, nu och i framtiden.
En annan tränargrupp utgörs av ungdomar i de sena tonåren. De får viss ersättning och har alltså tränarsysslan som extrajobb. ”Även om de säkert tycker att det är kul och gillar att vara tränare, så är det inte säkert att de skulle ta uppdraget om det inte utgick någon ersättning”, som en intervjuperson uttryckte det.
Utöver dessa grupper finns anställda i föreningar, varav några är så kallade professionella tränare. Benämningen har sällan något med utbildningsnivå att göra, utan handlar om att tränarna är anställda eller arvoderade. De professionella tränarna har hand om de äldre lagen, eller i föreningar med akademier de utvalda barnen, vilket innebär att ansenliga resurser ges till en förhållandevis liten grupp deltagare.
Kraven både låga och höga
Att kunna rekrytera ideella krafter är en förutsättning för de flesta föreningar. Det säger sig självt att det då inte går att ställa vilka krav som helst på tränare. Det gör föreningar inte heller. De uttalade kraven är inte ens lågt satta – de är i det närmaste obefintliga. En lägsta gemensam nämnare verkar vara att tränare ska kunna lämna in ett obelastat utdrag ur belastningsregistret. Att genomgå en utbildning ses mer som ett erbjudande som kan ordnas ”om tränaren vill”, men det är sällan ett måste (även om det är många föreningars önskemål).
Att föreningar är så beroende av människors välvilja och känner tacksamhet över att personer ställer upp, verkar hänga samman med svårigheten att rekrytera lämpliga personer, och att de som inte handlar i linje med föreningarnas värdegrund ändå blir kvar. I teorin är det lätt att säga att alla ledare självklart ska följa föreningens riktlinjer, men betydligt svårare i praktiken: ”Då kan vi stå där ”med stora ungdomsgrupper som ingen kan ta hand om”, som en föreningsrepresentant uttryckte saken. En annan representant menar att det skulle vara lättare att markera mot ett felaktigt beteende i en annan verksamhetsform: ”Då hade jag satt ner foten hårdare.”
Samtidigt som vi konstaterar att de uttalade kraven är mycket lågt ställda, är de outtalade kraven höga, ibland till och med skyhöga. Tränare, föräldrar såväl som ungdomar och andra, förväntas kunna leda en barngrupp som ofta är heterogen avseende både de enskilda individernas förmågor och ambitioner. I uppdraget ligger att de, i regel utan erforderlig utbildning, ska kunna ge denna grupp av individer en grenspecifik och åldersanpassad utbildning.
Runt tränarna finns därtill en föräldragrupp som visserligen delvis kan bestå av förstående och tacksamma föräldrar, men delvis även sådana med synpunkter på träningsupplägg och vad som anses (o)gynnsamt för det egna barnet. Tränaruppdraget är definitivt inte enkelt, utan synnerligen komplext och kravfullt.
Engagemanget styrs av den egna agendan
Att samhällsklimatet förändrats relativt drastiskt under senare tid är ett återkommande samtalsämne i alla intervjuer. Att förändringarna på olika sätt påverkar förutsättningarna för den ideella verksamheten är alla inne på. De bilder som målas upp av såväl samtiden som framtiden går mer i mörka färger än ljusa. Ett en särskild utmaning är enligt många den ökade individualismen och egoismen. Att ”alla bara tänker på sig själva” kommer upp som mycket problematiskt. Upplevelsen är att ingen gör något utan att få något tillbaka längre, liksom att den egna agendan blivit alltmer styrande.
Även marknadskrafterna kommer på tal; att vissa föräldrar inte förstår innebörden av en ideell förening: ”Det här är inget företag, men vi har många högutbildade och högpresterande föräldrar, och de verkar tro att det här är ett bolag”, som en rekryteringsansvarig uttryckte saken.
Det kan också handla om kommersiella inslag, som visserligen är helt frånvarande i vissa idrotter och på vissa orter, men högst närvarande i andra. Föreningar berättar om föräldrar som köper privatträningar till fyraåringar, och om företag som plockar ihop barn och unga från olika föreningar, bildar ett lag och spelar turneringar utomlands.
En tredje utmaning rör utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten. En representant menar att stämningen under matcher är mycket bättre nu än för tio år sedan. Denne prisar sitt förbund för deras idoga arbete. Övriga föreningsrepresentanter är bekymrade över den ökade hetsen och resultatfokuseringen.
Slutligen förekommer också ett resonemang om följderna av alla krav, som ingen riktigt vet var de kommer ifrån, men som är svåra att värja sig mot. De drar upp kostnaderna och påverkar både ledare, föräldrar och unga idrottare. En representant menar att dessa krav är den största boven i dramat:
”… att man ska träna så mycket och så tidigt. Man ska åka på en massa grejer. Man ska och man ska. Man ska ha fina kläder. Man ska ha fin utrustning … även i vår lilla förening … det är höga krav. Alltså, det kostar mycket pengar, det tar knäcken på folk.”
Bra ledare en ödesfråga
Rekryteringen av ideella idrottsledare innebär utmaningar, men också möjligheter. Samtalen med föreningarna rymmer ett antal motsatspar: lätt/svårt, lämplig/olämplig, inga krav/höga krav samt ideellt engagemang/arvoderade uppdrag.
Slutsatsen är att rekryteringen går smidigt så länge det handlar om att rekrytera ledare till en verksamhet som bygger på idrottens kärnlogik, det vill säga en föreningsidrott som huvudsakligen är prestations- och resultatinriktad och tränings- och tävlingsintensiv. Både föräldratränarna och de ungdomar som rekryteras omfamnar den logiken.
För att i högre grad kunna rekrytera lämpliga barn- och ungdomstränare framstår det som en ödesfråga för föreningar, att faktiskt ställa krav och ta diskussionen om vad det innebär att vara en bra ledare för barn och ungdomar.
