Att coacha idrottare på den yppersta elitnivån ställer stora krav på kompetens och ledarskap. För en mästerskapscoach är tillvaron en omdömesgill vandring på slak lina.

En coach på den högsta nivån – mästerskapscoach – har ett mycket krävande och ansvarsfullt uppdrag. Coachen arbetar långsiktigt med de aktivas utveckling mellan mästerskapen, men även kortsiktigt för att de ska kunna prestera optimalt vid tävlingarna.

Vad är det som utmärker framgångsrik coaching i de stora mästerskapen? Det har vi undersökt i en studie baserad på samtal med 18 mästerskapscoacher från Sverige, Norge och Island. Samtliga har coachat individer eller lag till framgångar i internationella mästerskap (1).

Sätta utövaren i centrum

Tidigare studier har visat att framgångsrika mästerskapscoachers arbete vilar på en tydlig filosofisk och etisk grund. Coachen behöver ha en helhetssyn, där de sätter utövaren i centrum och hjälper hen att hitta en hållbar balans mellan idrott och livet i övrigt. Ärlighet, lojalitet och respekt för utövaren är centralt (2).

Coachens arbete kan delas in i tre grundkomponenter: vision, människor och miljö. Visionen bygger på en analys av vad som är betydelsefullt för den långsiktiga utvecklingen. Det omsätter sedan coachen till en långsiktig och systematisk handlingsplan.

Coachen arbetar huvudsakligen med människor i olika roller: utövare, expertis inom relevanta områden (supportteam) samt övriga intressenter som är involverade i ett mästerskap. Coachen samarbetar även med dem som har mandat att besluta om verksamhetens villkor, till exempel politiker och ansvariga inom nationella och internationella idrottsförbund.

Tillit inom en prestationskultur

Arbetet äger rum i en miljö som består dels av anläggningar och andra materiella resurser, dels av den prestationskultur som etableras i samspelet mellan de människor som deltar. Miljön blir utslagsgivande då den ska vara utmanande och gränssprängande samtidigt som den ska innebära en trygghet för de aktiva. Ett spänningsfält som kan vara nog så svårt att behärska. En grundläggande förutsättning för varaktiga framgångar är att alla involverade är införstådda med målsättningarna och vilka insatser som krävs för att nå konkurrenskraftiga resultat.

Tillit och tilltro är själva kärnan i prestationskulturen. Det handlar om att utövarna behöver känna tillit till coachen och en tilltro till sin egen förmåga, samt till verksamhetens inriktning och utformning och ledningens kompetens.

Mästerskapscoachernas kunnande bygger på professionella, interpersonella och intrapersonella kunskaper (3). Förutom idrottsspecifika kunskaper krävs exempelvis kunskaper i pedagogik, fysiologi, biomekanik, medicin, näringslära, och idrottspsykologi.

Den interpersonella kunskapen ligger till grund för coachens arbete med relationer och samverkan med olika parter. De intrapersonella kunskaperna består av förmågan till kritisk reflektion samt en vetskap om egna styrkor och begränsningar.

En balansakt mellan fyra dimensioner

Vad utmärker då mästerskapscoaching, det vill säga hur kommer coachernas kunnande till uttryck inför och under tävlingar? Vi har sammanfattat vad som karakteriserar mästerskapscoaching utifrån vår egen studie i figuren nedan.

En framgångsrik mästerskapscoach behöver som sagt ha en tydlig kompass som vägledning för sitt handlande. Som coach behöver man också framstå som uppriktig och trovärdig i förhållande till den etik man som coach förespråkar. Det innebär att man lever sin värdegrund och att man är autentisk och ärlig i sin kommunikation.

Mästerskapscoaching bygger på ett samspel och en omdömesgill balansgång mellan fyra kunskapsdimensioner:

• Analytisk och systematisk dimension
• Auktoritets- och stabilitetsdimension
• Innovativ och kreativ utvecklingsdimension
• Relationell och kommunikativ dimension

Den analytiska och systematiska dimensionen är framträdande vid mästerskapscoaching. Coacherna strävar efter att ge så lite utrymme som möjligt åt slumpen och det oväntade. För det krävs struktur, disciplin och noggrannhet. I det strukturella handlandet ingår också att se i vilken ordning saker och ting ska göras.

Auktoritets- och stabilitetsdimensionen innebär att det finns en kontinuitet i coachens agerande och att det är konsekvent och uthålligt. Utövarna ska veta att coachens kunnande är uppdaterat och baserat på vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. Den stabila grunden innebär att man kan hålla fast vid sin planering, men samtidigt ha förmåga att på ett konstruktivt och lyhört sätt hantera avvikelser eller problem som dyker upp i förhållande till den ursprungliga planen. Detta utgör en förbindelse mellan utövare och coachen i mästerskapet som ger den aktiva trygghet att slappna av för att göra det som krävs.

En alltför dynamisk kultur, där ständigt nya alternativ prövas utan någon vidare eftertanke, riskerar att gå ut över tilltron till coachens kunnande.

Stabiliteten är också förenad med vad vi kallar för ”idrottslig grit”, det vill säga en passion, envetenhet och uthållighet när det gäller att uppnå långsiktiga mål. Det innebär även att vara en auktoritet med integritet och kompetens, som står för trygghet även under svåra omständigheter. Som coach behöver man kunna fatta informerade och kloka beslut och stå för dem även när det blåser.

Mästerskapscoachingens innovativa och kreativa utvecklingsdimension inrymmer kvaliteter som uppmärksamhet, kreativitet och innovativt handlande. Coachen behöver ständigt sträva efter förbättring av såväl sin egen utveckling och insats som utövarnas prestationer och välmående. Mästerskapscoachen måste om och om igen utsätta både sin egen och utövarnas praktik för kritisk reflektion. Utvecklingsdimensionen innebär också att man ständigt strävar efter att utveckla sitt eget kunnande.

I det innovativa ingår nyfikenhet och en djärvhet i att kliva utanför sin egen bekvämlighetszon och pröva alternativa former och vägar som ingen tidigare har beträtt. Det innebär också en öppenhet inför att lära av andra för att utveckla sin verksamhet.

Lyhörd och respektfull

Den relationella och kommunikativa dimensionen handlar om samspelet med andra människor. Coachen måste vara socialt lyhörd och visa respekt för andra, oavsett om det är utövare, personer i det egna lednings- eller supportteamet eller andra intressenter. Coachen behöver även se människorna bakom de roller de har. I interaktionen med andra ingår såväl en prestigelöshet som en beredskap att förändra sitt eget ställningstagande om situationen kräver det, eller om det finns bättre argument för ett alternativt handlingssätt.

Den kommunikativa aspekten visar sig i coachens kommunikation internt och externt. Coachen måste kunna kommunicera med sina utövare i olika typer av situationer, liksom med de personer som ingår i det egna lednings- och supportteamet. I ett öppet samtalsklimat kan även de aktiva konstruktivt bidra. Det handlar om att bygga tillit och tilltro till sitt eget och ledningens kunnande, till utövarnas förmåga och till den gemensamma verksamhet som coachen ansvarar för att utforma. Tilliten baseras på öppen och ärlig kommunikation, integritet och empati.

Det är viktigt att ge uttryck för en holistisk inställning till idrottsutveckling samt att coachen och de övriga i ledningen uppfattas som pålitliga och känslomässigt stabila. Coachen måste även kunna kommunicera externt och argumentera för att påverka villkoren för den egna verksamheten.

En omdömesgill balansgång

Framgångsrik coaching förhåller sig lyhörd och känslig till dessa olika kunskapsdimensioner. Vi kan kalla det för coachens ”kliniska blick”. Coachen behöver balansera dem på ett sådant sätt att ingen dimension tillåts dominera på någon annans bekostnad. Likaså gäller det att veta när någon dimension behöver lyftas fram respektive hållas tillbaka.

Coachen behöver kunna balansera mellan stabilitet och förändring. Det krävs en stabilitet i verksamheten, men samtidigt en öppenhet för att ompröva och vara beredd att välja alternativa vägar. En alltför dynamisk kultur, där ständigt nya alternativ prövas utan någon vidare eftertanke, riskerar att gå ut över tilltron till coachens kunnande. Flera coacher betonar att det är under utvecklingsfasen man kan pröva olika alternativ, men när man övergår till prestationsfasen behöver man ha bestämt sig för vad som gäller.

Flertalet coacher framhåller dock att det är viktigt att utövarna vågar vara kreativa även i prestationsfasen och improvisera när det behövs. Det förutsätter att det finns en stabil grund att utgå ifrån och att man är väl förtrogen med densamma.

Auktoritet och stabilitet som inte matchas med den relationella och kommunikativa dimensionen riskerar att skapa ett avstånd mellan coachen och utövaren, som hämmar den senares involvering och möjligheten att ta ansvar för sin egen utveckling.

Avslutningsvis innebär alltså coaching inför och under mästerskap en omdömesgill balansakt på slak lina, där coachens lyhördhet och professionalitet är avgörande för om det ska bli succé eller debacle. Skillnaderna mellan vad som leder till det ena eller andra kan vara försvinnande små, men det krävs ett hårt och kvalificerat arbete för att reducera slumpens inverkan. En inte helt obekant slalomåkare brukade hävda att ju mer han tränade desto oftare hade han tur!