I drygt hundra år har vi haft en idrottspolitik där Riksidrottsförbundet (RF) fungerar som en statsstödd informell myndighet för svensk idrott. Men när många väljer att utöva idrott på andra sätt än enligt den logik och föreningsmodell som RF står för växer klyftan mellan politik och praktik.
Idrottshistorikern Jens Ljunggren frågar sig hur länge dagens idrottspolitik kan se ut som den gör – och vad som väntar härnäst.
I många andra länder och sammanhang har idrotten använts i politiska syften på ett betydligt mycket mer uppenbart sätt än i Sverige. Man kan exempelvis peka på den nationalistiska tyska turngymnastiken, den slovakiska Sokol-rörelsen eller de politiska motsättningar som kringgärdade idrotten i Danmark under 1800-talet. Andra uppenbara exempel är förstås den italienska fascismen, den tyska nazismen och de forna öststaterna under kalla kriget.
Emellertid har också den svenska idrotten i hög grad varit politiskt styrd, men det har skett på ett helt annat sätt. Här har den politiska styrningen av idrotten istället utövats i politiskt samförstånd och utan stora ideologiska åthävor.
I den här artikeln ska jag belysa den politiska styrningen av idrotten i Sverige ur ett långt historiskt perspektiv. Under de senaste femhundra åren har idrotten i Sverige genomgått fyra olika vändningar och möjligtvis står vi nu mitt uppe den femte. Kontinuerligt under denna tidsperiod, och särskilt från 1700-talet och framåt, har den politiska styrningen varit stark och i hög grad bidragit till att forma idrotten i landet. Men här vill jag också pröva tesen att i samband med var och en av dessa vändningar har relationen mellan politiken och idrotten omförhandlats, och att det har gjort att politikens grepp om idrotten har gått i vågor.
Det har uppstått en allt djupare klyfta mellan politik och praktik, som öppnar för nya sätt att organisera idrotten
På senare tid, hävdar jag vidare, har det uppstått en allt djupare klyfta mellan politik och praktik, som öppnar för nya sätt att organisera idrotten i landet, men vars konsekvenser vi ännu har svårt att förutse.
Idrotten i det förindustriella samhället
På 1500-talet inleddes en betydande idrottshistorisk vändning i vårt land. Man bör vara försiktigt med att använda ett nutida ord som politik för att beskriva äldre tiders historia, men några viktiga förhållanden kan ändå lyftas fram. Som en konsekvens av att statsmakten konsoliderades från Gustav Vasas tid och framåt gjordes ökade satsningar på idrott. Betydligt mycket mer effektivt än tidigare kunde nu kungamakten kontrollera och ställa krav på landets aristokrater och därför uppstod nya fostrans- och uppförandeideal.
För att göra det möjligt för belevade aristokrater att utöva olika idrotter skapades nya institutioner. I Stockholm byggdes två bollhus och vid landets universitet anställdes exercitiemästare för att ge studenterna träning i ridning och fäktning. Tidens regenter legitimerade sin maktposition genom att visa fysiskt styrka och vara skickliga i idrott. I samband med offentliga tornerspel, som i Sverige bedrevs framtill början av 1800-talet, visade regenter och aristokrater upp sig själva i all sin prakt och inskärpte den rådande samhällshierarkin i symbolikens form.
Nästa stora vändning inträffade vid slutet av 1700- och början av 1800-talet. Att Sverige vid den här tiden var ett glesbefolkat jordbrukarland gjorde att det aldrig uppstod någon utbredd folkidrott här. Istället fördes idrotten i Sverige fram som ett politiskt och pedagogiskt projekt för medborgarfostran ovanifrån av exponenter ur den intellektuella samhällseliten.
Med statens stöd i ryggen introducerades, utvecklades och befästes linggymnastiken i Sverige under 1800-talet. Linggymnastiken saknade under perioden konkurrens från andra metoder för fysisk fostran, en utbredd folkidrott, någon kraftfull gymnastikfrivilligrörelse eller andra etablerade idrottsinstitutioner. Via Gymnastiska centralinstitutet och skolväsendet hade nu politiken ett fast grepp om stora delar av idrotten i landet.
Idrotten i industrisamhället
Under 1800-talets senare tredjedel bildade industrisamhällets nya yrkesgrupper av företagare, kontorsanställda och, så småningom, arbetare, tillsammans med militärer idrottsföreningar. När nu makten över idrotten förflyttades alltmer från politiken till civilsamhället gick den svenska idrotten in i sin tredje stora vändning. Undan för undan och med tilltagande styrka mellankrigstiden blev idrotten ett populärkulturellt massfenomen. Därmed blev också marknaden en viktig maktfaktor.
Utan statens normerande idrottspolitik hade idrotten i Sverige förmodligen utvecklats på annat sätt
Från 1913 gavs idrotten generella statliga bidrag. Dessa bottnade i en genuin uppskattning av vad idrotten stod för, men de var också ett sätt att styra idrotten. I utbyte mot statliga bidrag skulle idrotten främja folkhälsa, fostra goda samhällsdygder, växa och expandera i samhället samt värna sitt marknadsoberoende.
Genom att omväxlande höja och sänka bidragen försökte staten styra idrotten mot ”sunda” värden, och här har vi den fjärde stora vändningen, som fullbordades med att omfattande statliga tipsmedel kanaliserades till idrotten på 1930-talet. Utan statens normerande idrottspolitik hade idrotten i Sverige förmodligen utvecklats på annat sätt än den gjorde. Av allt att döma hade den då blivit betydligt mer både splittrad och kommersialiserad än vad den faktiskt blev.
Men allt var förstås inte som tidigare. Staten agerade för att skapa organisatorisk tydlighet och gynnade Riksidrottsförbundet (RF). Men därmed fick politiken också en kraftfull extern organisatorisk part att förhålla sig till. Idrottspolitiken blev därför mycket mer än tidigare en förhandlingsfråga mellan offentliga organ och frivilligorganisationer.
Idrotten under efterkrigsåren
Vid slutet av 1800- och början av 1900-talet hade människor ur medel- och överklassen ofta avstått från att bedriva hårt fysiskt ansträngande tävlingsidrott. I bräschen för den idrott som var fysiskt utmanade gick istället arbetarare och lägre tjänstemän. Under efterkrigstiden blev arbetaren en alltmer respektingivande figur i samhället och småningom började också människor ur medel- och överklassen att ta till sig delar av arbetarklasskulturen. Förutom att exempelvis klä sig i jeans, lyssna på rockmusik och prata slang anammade de också den hårt fysiskt krävande tävlings- och elitidrotten på bred front. I någon mån torde man till och med kunna säga att medel- och överklassen övertog tävlings- och elitidrotten från arbetarklassen.
Under samma tid följde den statliga idrottspolitiken två parallella och delvis motsägelsefulla linjer. För det första verkade statsmakterna för att sprida ”sund” fysisk medborgarfostran i samhället. Statsmakterna ville få ut något mer av idrotten än bara tävlingar och elitprestationer. Folkhälsa och god medborgarfostran var viktigare.
Den statliga idrottspolitiken följde två parallella och delvis motsägelsefulla linjer
För det andra värnade statsmakterna Riksidrottsförbundet gentemot nya utmaningar och uppstickare. Samhällsnyttan talade för att stora resurser skulle ges till motionsidrotten, men RF som organisation var i första hand till för tävlings- och elitidrotten, och motionsidrotten hade därför svårt att finna fotfäste där. I ett läge då andra aktörer konkurrerade om motionärerna och olika utvecklingsvägar stod öppna fortsatte ändå både staten och kommunerna att stödja RF.
Täta nätverk borgade för att skapa goda relationer mellan folkrörelseidrotten och stat och kommuner och dessa var ett viktigt skäl till att den svenska idrottspolitiken fortsatte i uppkörda hjulspår. Exempelvis samverkade olika RF-organ flitigt med kommunpolitiker och i 1965 år stora idrottsutredning, som med betänkandet Idrott åt alla verkade för höjda bidrag till idrottsrörelsen, satt några tunga representanter från idrottsrörelsen.
Idrotten i det postindustriella samhället
I det postindustriella samhället som växte fram under 1900-talets sista tredjedel utvecklades idrotten i olika riktningar och blev alltmer polariserad. Å ena sidan skedde en intensiv utveckling mot organiserad, formaliserad och professionaliserad tävlingsverksamhet. Idrotten kommersialiserades och både staten och andra aktörer ställde sig bakom ökade elitsatsningar. Å andra sidan rörde sig idrotten bort från samma utveckling genom att tävlingsidrotten, särskilt den för barn- och ungdomar, på nytt kritiseras och alltfler ägnade sig åt motions- istället för idrottsrörelseorganiserad tävlingsidrott.
Under 1900-talets sista tredjedel utvecklades idrotten i olika riktningar och blev alltmer polariserad
Under denna tid expanderade tjänsteyrkena och medelklassen stod på tillväxt och blev normgivande i samhället samtidigt som arbetarklassen både minskade numerärt och marginaliserades kulturellt. Epoken präglades också av att jämställdheten ökade och kvinnorna fick en bättre ställning i samhället. Allt detta påverkade idrotten. Delar av den nya medelklassen, och inte minst kvinnorna, banande väg för en idrott som med sin inriktning på nytta och nöje mer än systematisk tävlingsidrott, åtminstone avlägset, påminde om den idrott som medel- och överklassens hade ägnat sig åt före industrialismens genombrott på 1890-talet.
Nu erbjöds en form av idrottsutövning som inte primärt handlade om vare sig tävlings- eller medborgarfostran utan om att förverkliga individbaserade livsstilsvärden av njutning, självförverkligande och livstillfredställelse. Vid sidan av förenings- och folkrörelseidrotten uppstod därför ett nytt träningslandskap för fysisk personlighetsfostran.
Under 1900-talets första tredjedel hade människor gjort upp med den torra och kollektivistiska linggymnastiken. Under seklets senare tredjedel började alltfler människor istället uppleva att det var den föreningsbaserade tävlingsidrotten som inskränkte och hämmade dem i deras idrottsutövning. De sökte lättillgänglig och individanpassad träning utanför idrottsrörelsen.
Mot en ny vändning?
Sålunda kan vi konstatera att det har uppstått en allt större klyfta mellan politik och praktik. Fortfarande här i landet förs en idrottspolitik som bygger på att RF är en statsunderstödd informell myndighet. Idrottsrörelsen har flera gånger kritiserats för att den inte kan erbjuda en tillräckligt trygg och jämställd idrott för alla, men staten har ändå fortsatt att stödja den. Till detta kommer alltså nu också att andra förhållningssätt till hur idrott ska bedrivas än de inom föreningsidrotten har brett ut sig i samhället.
Inom RF är man uppenbarligen mycket medveten om vad som håller på att hända och att något måste göras
Inom RF är man uppenbarligen mycket medveten om vad som håller på att hända och att något måste göras. I sin nyligen framtagna Strategi 2025 pekar förbundet ut en ny riktning för verksamheten. Den lyder att folkrörelseidrotten måste förnya sig själv genom att bli mer individanpassad och erbjuda alternativ till tidig specialisering, konkurrenslogik och ensidig inriktning på resultat.
Den svenska idrotten tycks nu genomgå sin femte stora vändning och vi måste därför ställa oss frågan hur länge motsatsförhållandet mellan å ena sidan den rådande idrottspolitiken, med sina rötter i industrisamhället, å andra sidan, idrotten så som den faktiskt bedrivs i det postindustriella samhället, kommer att kunna bestå.
En fråga som infinner sig när man blickar tillbaka på de vändningar som har skett tidigare i historien är om den idrottsrörelse som vi har idag, och som vi haft här i Sverige sedan början av 1900-talet, också i fortsättningen kommer att vara den som är bäst lämpad att utveckla idrotten. Eller kommer vi att behöva finna helt nya vägar för hur idrotten ska organiseras och idrottspolitiken bedrivas i det postindustriella samhället?
