Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: INSIDEFOTO, Bildbyrån

18
Delningar
Lägg i läslista
Rättvisa tävlingar? / Hälsa & Medicin

Debatten om friidrottskvinnors testosteron långt ifrån över

3 aug 2016
Text: Christian Carlsson, redaktör Idrott & Kunskap
Ingår i temat: Dopning

För ett par år sedan tog det internationella friidrottsförbundet beslut om testosterongränser för alla kvinnliga utövare. Men idrottens skiljedomstol ogiltigförklarade beslutet förra sommaren. En dom som kan få stora sportsliga konsekvenser under OS i Rio, enligt experter.

Diskussionerna om naturligt förhöjda testosteronnivåer hos idrottskvinnor tog fart på allvar efter att sydafrikanska Caster Semenya som 18-åring tog VM-guld på 800 meter i Berlin – i överlägsen stil med tiden 1.55.45.

Den efterföljande debatten utmynnade till slut i en regel från det internationella friidrottsförbundet IAAF som stipulerade att kvinnor endast fick tävla om deras testosteronnivåer understeg en uppsatt gräns. Gränsen sattes till 10 nanomol per liter blod. Det kan i sammanhanget vara värt att nämna att 99 procent av alla kvinnor har testosteronnivåer under 3.08 nanomol per liter blod.

Testosteron på manlig nivå

Men varför hamnade gränsvärdet just där? Nivån bestämdes utifrån vad som är den normala nedre gränsen för testosteron hos män. Män har cirka tio gånger högre testosteronnivåer än kvinnor och i normalfallet finns det ingen överlappning i testosteronhalter mellan kvinnor och män.

Endast i ytterst sällsynta fall kan kvinnor med så kallad hyperandrogenism (HA) producera testosteron på manlig nivå. Studier på samtliga idrottskvinnor som deltog i friidrotts-VM 2011 och 2013 visade att sådana tillstånd var cirka 140 gånger vanligare bland dessa idrottare jämfört med befolkningen i övrigt.

IAAF beslöt 2014 att kvinnliga idrottare med värden över 10 skulle bli tvungna att genomgå medicinsk utredning och behandling med exempelvis p-piller för att få ner värdena – om de ville fortsätta att tävla. Därmed, menade IAAF, garanterades sportslig rättvisa.

Tävla en mänsklig rättighet

Men regeln ansågs av många vara kontroversiell. Sommaren 2015 tog den indiska sprinterlöparen Dutee Chand ärendet till idrottens skiljedomstol, CAS. Det är en mänsklig rättighet för kvinnor att få ställa upp i idrottstävlingar utan att behöva genomgå medicinska ingrepp, argumenterade hon.

CAS gick på Dutee Chands linje och beslöt att tillfälligt frysa IAAF:s regel fram till sommaren 2017 i väntan på nya vetenskapliga bevis som tydligt kan definiera hur olika testosteronnivåer påverkar prestationsförmågan.

Det är fullt möjligt att hela fem av åtta finalister på damernas 800 meter i Rio kommer att vara kvinnor med hyperandrogenism.

Nu befarar ett flertal experter att beslutet från CAS kommer att få stora sportsliga konsekvenser, inte minst under OS i Rio. Den omskrivna Caster Semenya är nämligen högst sannolikt inte ensam i världseliten om att tävla med testosteronvärden över den tidigare tillåtna gränsen.

Avgör prispallen?

På sajten The Science of Sports diskuterar forskarna Ross Tucker och Joanna Harper frågan. Harper – själv långdistanslöpare som genomgått hormonbehandling för att sänka sina testosteronvärden – fungerar också som rådgivare åt Internationella olympiska kommitteen i frågor som rör inter- och transsexuella personer. Det är, menar Harper, fullt möjligt att hela fem av åtta finalister på damernas 800 meter i Rio kommer att vara kvinnor med hyperandrogenism (HA).

Även i andra löpgrenar kan vi enligt Harper räkna med att få se HA-individer på medaljnivå. Men bevisbördan ligger nu alltså på IAAF att ta fram nya vetenskapliga underlag fram till sommaren 2017, som CAS kan ta ställning till. En uppgift som bland andra professor Angelica Lindén-Hirschberg vid Karolinska sjukhuset har tagit sig an för IAAF:s räkning.

– CAS höll med om att olika testosteronnivåer är den viktigaste förklaringen till skillnaderna i fysisk prestationsförmåga mellan män och kvinnor. Men man kräver också bevis för hur stor fördelen är när det gäller prestationsförmågan hos kvinnor. Normalt är den genomsnittliga skillnaden i prestation mellan könen cirka tio procent, säger Angelica Lindén-Hirschberg, som tillsammans med doktoranden Emma Berglund tagit fram intressanta data på kvinnliga svenska olympier.

Mäter effekter på prestationsförmågan

I den aktuella studien, som beräknas bli klar i höst, har de analyserat relationen mellan kvinnornas testosteronnivåer och deras muskelmassa och prestationsförmåga.

– Vi har nu även fått etiskt tillstånd för en ny studie som drar igång i höst. Det blir en så kallad dubbel blind/placebokontrollerad studie med 50 fysiskt aktiva kvinnor (ej tävlingsidrottare). Hälften kommer att få ett testosterontillskott – en fördubbling av det befintliga värdet som gör att de hamnar i det övre normalintervallet – och hälften får placebo. I samarbete med Gymnastik- och idrottshögskolan kommer vi sedan att genomföra olika fystester innan och efter behandlingen. Det kommer även att tas biopsier för att analysera hur muskelvävnaden påverkas och så får deltagarna svara på frågor kring hur de mår, hur de upplever sin vitalitet och grad av tävlingsvilja med mera.

Det rör sig ju inte om något dopingfusk utan om kvinnor som fötts med ett tillstånd som ger högre testosteronnivåer än normalt hos kvinnor.

Resultaten från de bägge studierna kommer att bli viktiga underlag när det åter blir dags för CAS att pröva frågan nästa sommar. Fram till dess kommer IAAF:s expertpanel även noga följa resultatutvecklingen hos de kvinnliga utövare som har dokumenterat höga testosteronnivåer över IAAF:s tidigare gränsvärde. Angelica Lindén-Hirschberg tror att CAS kommer att ompröva sitt beslut i juli 2017.

– Ja, jag tror att man måste ha ett regelverk kring detta för att kvinnlig idrott ska vara rättvis. Ett flertal kvinnliga aktiva på den högsta världsnivån har i dag extremvärden över 10. Sedan kan man alltid diskutera var gränsen ska sättas och där går det inte att komma ifrån ett visst mått av godtycklighet. För det är ju inte så att en nivå kring 8 inte innebär en sportslig fördel jämfört med att ligga någonstans i normalintervallet. Faktum är att det sannolikt handlar om en stor fördel. Redan ett par procent i prestationsfördel kan utgöra skillnaden mellan att ta en medalj kontra att hamna längre ned i resultatlistan. Så det finns utmaningar när det gäller att slå fast ett gränsvärde.

Hot mot kvinnlig idrott

I en tid där frågor om det sociala och biologiska könet är i fokus i samhällsdebatten blir en testosterongräns – som endast gäller för kvinnliga idrottsutövare – en känslig fråga. Det var också feministiska opinionsbildare som stöttade Dutee Chand att ta upp kampen mot IAAF:s regel i CAS.

Angelica Lindén-Hirschberg har förståelse för den inneboende laddningen i IAAF:s tidigare regel. Det rör sig ju inte om något dopingfusk utan om kvinnor som fötts med ett tillstånd som ger högre testosteronnivåer än normalt hos kvinnor. Men, menar hon samtidigt, det är viktigt att skilja på manlig och kvinnlig idrott. Idrotten måste tillåtas ha sina egna regler. Lagar i samhället för exempelvis intersexuella och transpersoner är en sak, regler inom idrotten något annat. Men vilka är då egentligen de risker hon ser i förlängningen om inte CAS omprövar sitt beslut?

– Det kan bli ett hot mot den kvinnliga idrotten. Risken finns att nationer – i jakten på sportsliga framgångar – systematiskt börjar rekrytera HA-individer som då kanske inte får den utredning och behandling som rekommenderas. Den här frågan är främst aktuell i befolkningar i tredje världen. I ett land som Sverige ställs de här diagnoserna tidigt och behandlingar genomförs. Vissa av de här tillstånden kan exempelvis innebära en ökad cancerrisk, säger Angelica Lindén-Hirschberg.

Inte alltid en fördel

Frågan om hyperandrogenism hos idrottskvinnor är både känslig och komplex. Det har också visat sig att vissa kvinnor med extremt höga testosteronnivåer inte kan dra någon nytta av detta faktum i idrottssammanhang. Den tidigare häcklöperskan Maria Patino hörde till denna kategori som förbjöds att tävla men som senare visade sig inte kunna utnyttja sitt testosteron.

Därutöver finns kvinnor som delvis, men inte fullt ut, kan dra nytta av sina högre nivåer. Så var ska egentligen gränsen dras? Nästa sommar har vi svaret – men räkna med att frågan kommer att diskuteras livligt redan under OS i Rio.

 

3 aug 2016
Text: Christian Carlsson, redaktör Idrott & Kunskap

Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel

Tema: Dopning (3 artiklar)

Testosterondopning svårt att spåra – trots bättre tester

Biologiska pass Testosterondopning har varit ett känt problem i över 50 år. Få idrottare fälls, men mörkertalet är förmodligen stort. Med biologiska pass ökar chansen för en renare idrott. Men risken att åka fast varierar beroende på idrottarens kön och etnicitet.

Debatten om friidrottskvinnors testosteron långt ifrån över

Rättvisa tävlingar? Avsaknaden av testosterongränser för kvinnliga friidrottare kan få stora konsekvenser. Nästa år lyfter Internationella friidrottsförbundet frågan på nytt, med vetenskapliga underlag från bland andra svenska forskare.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se