Damgymnastik på världsnivå var länge en uppgörelse mellan tonåringar. Men de senaste årens trend har varit tydlig – nu kan även vuxna kvinnor äntra scenen. En utveckling som applåderas av docent Natalie Barker-Ruchti vid Göteborgs universitet.

– Det ska bli intressant att se om den utvecklingen fortsätter nu i Rio. Många i gymnastikvärlden är glada över den här förändringen så personligen tror jag inte att det blir en återgång till hur det har varit tidigare, säger hon.

Vi som varit med ett tag minns ikoner som ryskan Olga Korbut – ”Sparven från Minsk” – och rumänskan Nadia Comaneci. Två symboler för att gymnastiksporten tillhörde unga flickor som fortfarande gick i skolan på mellan- och högstadiet. Vuxna kvinnor behövde inte göra sig besvär. Under OS i Atalanta 1996 var medelåldern i den kvinnliga gymnastiken 17,4 år. Vid OS i London var motsvarande genomsnittsålder 20,1 år.

Inte längre för gamla

Vad är det egentligen som ligger bakom utvecklingen mot äldre gymnaster? I en aktuell studie – The coming of age project – har Natalie Barker-Ruchti intervjuat såväl aktiva som före detta gymnaster, internationella domare samt landslagstränare från olika kontinenter.

En regeländring som gjort det möjligt att specialisera sig på en eller två grenar och därmed även minska på den totala träningsvolymen.

– En faktor är att det finansiella stödet från förbunden och privata företag blivit bättre i ett flertal länder. Möjligheten att kunna kombinera studier på gymnasie- och högskolenivå med en elitsatsning har också förbättrats på många håll. Tidigare kunde en gymnast i 16-17-årsåldern tvingas ge upp sin karriär tidigt för att satsa på studierna. Men många gymnaster slutade även för att de var utbrända, skadade eller helt enkelt för att deras tränare eller förbund sa åt dem att de var för gamla, säger hon.

Rent sportsliga faktorer som sannolikt också har bidragit till utvecklingen är att domarna numera i högre grad – utöver de akrobatiska färdigheterna – även premierar gymnasternas artistiska uttryck, förklarar Natalie Barker-Ruchti. De aktiva behöver inte längre heller delta i gymnastikens samtliga fyra delmoment. En regeländring som gjort det möjligt att specialisera sig på en eller två grenar och därmed även minska på den totala träningsvolymen.

Ny ledarstil

De intervjuade gymnasterna och deras tränare – varav ett flertal haft framgångar på olympisk nivå – framhåller även en förändring i relationen mellan tränare och aktiv som en viktig förklaring till att man valde att fortsätta en internationell gymnastikkarriär.

– När de var yngre hade de bara att lyda sina tränare. Men de som tog sig igenom puberteten och fortsatte vittnar om att relationen med coachen blev mer jämlik. De började kräva en annan behandling och tränarna lärde sig att jobba på ett nytt sätt. Tillsammans hittade de nya arbetsformer, säger Natalie Barker-Ruchti.

Hon hoppas att den ledarstil som bygger mer på dialog än ordergivning ska vinna mark även när det gäller träningen av yngre gymnaster. Puberteten är en känslig fas där många riskerar att falla ifrån.

– Det framgick mycket tydligt av de intervjusvar vi fick från äldre gymnaster, att hade inte relationen med tränaren förändrats så skulle de aldrig ha lyckats hålla motivationen uppe i 10-15 år till.

Medaljkandidat och 40+

Att genomsnittsåldern ökat i den internationella damgymnastiken betyder emellertid inte att så skett i alla länder. I de två stora dominanterna Kina och USA är de aktiva alltjämt väldigt unga. I Kina har man fortfarande den traditionella synen som premierar unga gymnaster med biologiskt omogna kroppar, förklarar Natalie Barker-Ruchti. Men till och med Kina har nu haft gymnaster som är över 20 år och nyligen blev det klart att USA kommer att ha två aktiva i Rio som har passerat 20-årsstrecket.

I den svenska landslagstruppen märks Marcela Torres, 26, som deltog i årets Europamästerskap och ”veteranen” Veronica Wagner som hunnit bli 29 år. Aktningsvärda åldrar i gymnastiksammanhang men likväl rena juniorerna i jämförelse med Oksana Chusovitina – 41 år.

I Sverige är vi, med rätta, stolta över att Therese Alshammar nu gör sitt sjätte raka OS – även detta i en sport där längre karriärer traditionellt varit ovanliga. Oksana Chusovitina gör sitt sjunde. Ett fenomen med en brokig landslagskarriär som började i det forna Sovjetunionen, fortsatte i Uzbekistan och gick vidare i Tyskland. I Rio kommer Chusovitina återigen att tavla för Uzbekistan.

Tidigare hette det att ingen som passerat 30 skulle kunna prestera på högsta OS-nivå.

Och, nota bene, det handlar långtifrån om någon ”turist” som är där enkom för att slå något olympiskt åldersrekord. Chusovitina har fortfarande kapacitet att ta medalj på stora mästerskap. I OS i London slutade hon, då 37 år gammal, på femte plats i momentet bom.

– Hon är en klar medaljkandidat. Till historien hör också att hon för några år sedan drog av hälsenan, men lyckades ändå komma tillbaka. Hon är en stor förebild och inspiratör även om hon naturligtvis utgör ett extremt exempel. Tidigare hette det att ingen som passerat 30 skulle kunna prestera på högsta OS-nivå, säger Natalie Barker-Ruchti.

Är sen satsning möjlig?

Att ha Oksana Chusovitina som generell målbild är kanske inte realistiskt. Men att ännu fler kvinnliga gymnaster borde kunna fortsätta prestera högre upp i åldrarna, kanske upp till 27-28 år. Det är Natalie Barker-Ruchti övertygad om.

– Men även om det har hänt mycket så finns det samtidigt också ett motstånd mot den här utvecklingen. Då vi presenterade vår forskning på en gymnastikkonferens i Rio förra året så blev det alldeles tyst.

Att fler kan fortsätta längre inom gymnastiken är en sak. Det är dock inte detsamma som att slå fast att det även är möjligt att börja senare och ändå nå världseliten.

– Nej, den här studien utgör inget vetenskapligt bevis för att det går att inleda satsningen senare och ändå lyckas. De vi har intervjuat är alla fostrade i det traditionella gymnastiksystemet där man börjar väldigt tidigt och tränar enormt mycket. Men min personliga uppfattning är att man måste börja titta mycket mer på den frågan ur ett individuellt perspektiv. Unga människor utvecklas i olika takt och man responderar också olika på träning, säger Natalie Barker-Ruchti.