Hjärtscreening kan vara viktigt för att förhindra plötslig hjärtdöd bland elitidrottare. Dessvärre är det få föreningar som följer de nationella och internationella rekommendationerna. Okunskap och otydlig ansvarsfördelning tycks ligga bakom många av bristerna.

Plötslig hjärtdöd i samband med idrott är, som tur är, ovanligt. Förekomsten har beräknats till cirka tre fall per 100 000 idrottare och år. Bland idrottare under 35 år verkar plötslig hjärtdöd vara vanligare än hos jämnåriga icke-tränande. Det har förklarats med att hård fysisk belastning kan vara en utlösande faktor för personer som har en underliggande hjärtsjukdom.

Hos idrottare yngre än 35 år är den bakomliggande orsaken främst medfödda eller nedärvda hjärtsjukdomar, medan det hos medelålders och äldre idrottare är vanligare med förvärvad förträngning av hjärtats kranskärl.

Screening kan hitta riskpersoner

Det är viktigt att försöka identifiera de få individer som har en hjärtsjukdom och som löper ökad risk för hjärtstopp. En bakomliggande hjärtsjukdom kan orsaka plötslig hjärtdöd hos en idrottare utan några tidigare symtom. Ibland framkommer det dock i efterhand att drabbade individer har haft symtom som han eller hon inte uppmärksammat som varningssignaler. Rätt genomförd screening kan bidra till att identifiera sådana symtom.

Majoriteten av sjukdomarna går att upptäcka med hjälp av så kallad hjärtscreening. Den består av vilo-EKG, kroppslig undersökning med fokus på hjärtat och blodkärlen samt riktade frågor om individens och familjens sjukdomshistoria.

EKG-bilden hos en vältränad idrottare kan likna utseendet vid vissa bakomliggande hjärtsjukdomar. Den som tolkar EKG-undersökningen bör därför ha särskild kunskap om detta för att undvika felaktiga slutsatser.

Stort ansvar på förening och förbund

I Sverige rekommenderar Riksidrottsförbundet (RF) hjärtscreening för elitidrottare från 16 år. RF gav ut sina första rekommendationer 2005 efter att det skett en viss anhopning av fall av plötslig hjärtdöd i Sverige, med stor uppmärksamhet i medier. År 2014 gav RF ut reviderade rekommendationer som i stort liknar de tidigare (se faktaruta ovan).

Ansvaret för att hjärtscreening genomförs vilar på det förbund eller den förening som idrottaren är knuten till. En förbunds- eller föreningsläkare (om sådan finns) kan genomföra screeningen själv, eller med hjälp av en extern resurs om man saknar kompetensen. Sjukvården ansvarar sedan för att följa upp och utreda eventuella avvikelser som screeningen visar.

Få genomförde screening

Vid Universitetssjukhuset i Linköping bedrivs sedan länge hjärtscreening av elitidrottare i ett samarbete mellan fysiologiska och kardiologiska klinikerna. Utifrån många års erfarenhet av hjärtscreening, men också som medicinskt ansvariga läkare i idrottsföreningar, var vår bild att få följde RF:s rekommendationer. Vi ville därför genomföra en enkätundersökning för att studera detta närmare.

Alla föreningar utom en önskade mer information om vart man kan vända sig för att genomföra screening.

I studien skickade vi en elektronisk enkät med 19 frågor till samtliga idrottsföreningar i ett av landets 21 distriktsidrottsförbund (Östergötland). Enkäten var avsedd för föreningar med elitaktiva idrottare.

Endast fyra av de 22 föreningar med elitaktiva idrottare som besvarade enkäten angav att de genomför hjärtscreening. Samtliga fyra är stora föreningar inom lagidrott, med fler än tio elitaktiva och tillgång till lagläkare.

Av de totalt åtta stora föreningar som besvarade enkäten kände alla till rekommendationerna, men endast hälften av dessa genomförde alltså screening. Av de mindre föreningarna, med färre än tio elitaktiva, var det 5 av 14 som kände till rekommendationerna kring screening men ingen som genomförde dem. Alla föreningar utom en önskade mer information om vart man kan vända sig för att genomföra screening.

Okunskap bakom bristerna

Studien visar att de tre vanligaste orsakerna till varför man inte screenar sina elitaktiva idrottare är att föreningen:

1. Inte vet hur man praktiskt går till väga för att genomföra screening.
2. Inte är medveten om att rekommendationerna existerar.
3. Inte har tillgång till medicinsk personal.

Det har nu gått ett drygt ett decennium sedan de första svenska rekommendationerna kring hjärtscreening kom ut. Följsamheten till och kunskapen om dem tycks alltså vara påtagligt låg i de föreningar som rekommendationerna till stor del riktar sig till.

I större lagidrottsföreningar, med många elitaktiva, är kunskapen om att rekommendationerna finns betydligt större, även om bara hälften av dem faktiskt bedrev hjärtscreening. Tillgång till medicinsk personal framstår i vår studie som en viktig faktor för att screening genomförs.

Endast tre föreningar angav att de inte har ekonomiska möjligheter att genomföra screening. Enligt den modell som används vid våra kliniker sker hjärtscreeningen till ”självkostnadspris”, som ska täcka personal- och lokalkostnader. Sannolikt känner många föreningar inte till att kostnaden är mindre än 1 000 kronor per idrottare och undersökning.

Otydlig ansvarsfördelning

Ingen har tidigare studerat hur väl RF:s rekommendationer följs. Även om vår studie är begränsad till det distrikt där vi verkar, har vi ingen anledning att tro att det skiljer sig markant från övriga 20 distrikt i Sverige.

Sannolikt känner många föreningar inte till att kostnaden är mindre än 1 000 kronor per idrottare och undersökning.

Det är också värt att kommentera att rekommendationerna inte lägger något ansvar på distriktsidrottsförbundet. Ansvaret för screeningen ligger istället på föreningen eller det förbund som idrottaren verkar inom. Det senare torde i första hand vara aktuellt för idrottare på landslagsnivå, vilket alltså istället lägger ett stort ansvar på respektive idrottsförening.

Det finns inget register över föreningar med elitaktiva idrottare vare sig på distrikts- eller nationell nivå. Avsaknaden av ett sådant register medför svårigheter att genomföra upprepade och mer omfattande kartläggningar, liksom att regelbundet kontakta föreningar och påminna om hjärtscreening eller informera om aktuella vägar för att bedriva hjärtscreening inom varje distrikt.

Föreningarna behöver mer hjälp

Vi skulle se ett värde i att Riksidrottsförbundet lyfter frågan om hjärtscreening nationellt för att sprida kunskapen om rekommendationerna, att RF tydliggör vem som har ansvaret för att genomföra hjärtscreening, samt att RF ansvarar för att följa upp hur rekommendationerna efterlevs nationellt. Som huvudorganisation kunde möjligen också RF utreda möjligheterna till ett nationellt register över idrottsföreningar med elitaktiva idrottare.

Föreningarna behöver veta hur de ska gå tillväga för att genomföra screening. Ett möjligt förfarande kunde vara att varje distriktsidrottsförbund kartlägger vilka läkare eller sjukvårdsinrättningar som har idrottskardiologisk kompetens i respektive område, och upprättar en kontaktlista till dessa som förmedlas till föreningarna med viss regelbundenhet.

Detta skulle sannolikt också vara en påminnelse för föreningarna att bedöma om hjärtscreening är aktuellt för dem, det vill säga om man för närvarande har elitaktiva idrottare.

Enligt RF:s rekommendationer är det alltså den enskilda föreningen eller specialidrottsförbundet som ansvarar för att screening utförs. För respektive förening behöver det då finnas rutiner för hur man väljer att genomföra screening, oavsett om man har tillgång till en medicinskt ansvarig eller om man anlitar en extern resurs. I det senare fallet skulle det förstås underlätta om distriktsidrottsförbund eller specialidrottsförbund kunde förmedla kontakter eller erbjuda vägledning enligt ovan.

Hoppas på mer diskussion

Sammanfattningsvis har vi i dag nationella rekommendationer och internationella riktlinjer och hjälpmedel för att kunna bedriva god hjärtscreening med hög träffsäkerhet. Men om de inte följs på föreningsnivå är de av begränsat värde.

Vi hoppas att våra något nedslående resultat kan bidra till en ökad diskussion kring hur följsamheten till hjärtscreening kan förbättras såväl i Sverige som internationellt. Förhoppningsvis är det inte svårare än att kunskapen behöver nå ut dit den bör finnas – i idrottsföreningarna.