Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Andreas Pranter, Gepa Pictures
901
Delningar
Lägg i läslista
Korsbandsskador / Idrottsskador

Alpina knäskador går att förebygga

2 Oct 2015
Text: Maria Westin, Karolinska Institutet

Alpin skidåkning är hårt drabbad av främre korsbandsskador. Men med ett förebyggande program går det att halvera mängden skador, visar studier genomförda på samtliga alpina skidgymnasier. Det gäller att hitta åkarens svaga sida.

Under de senaste årtiondena har antalet ungdomar som utövar alpin idrott ökat. I Sverige finns det i dag cirka 700 alpina tävlingsskidåkare i åldern 16-60 år som har en FIS-licensens. Licensen är ett krav för att få delta på både nationella och internationella tävlingar från 16 års ålder. Näst intill alla licensierade skidåkare i ålderskategorin 16-20 år väljer att studera på något av Sveriges alpina skidgymnasier.

Enligt det svenska korsbandsregistret är alpin skidåkning näst efter fotboll den vanligaste orsaken till att främre korsbandsskador uppstår. Det gäller för både kvinnor och män.

Viktigt att förebygga

Alpin skidåkning är en av våra mest komplexa idrotter då den innebär en kombination av höga fysiska krav tillsammans med ständigt varierande yttre förhållanden. För att nå den yttersta världseliten inom alpin idrott krävs det en långsiktig och målinriktad träningsplanering tillsammans med långa skadefria perioder. Majoriteten av Sveriges lovande skidåkare bygger sin professionella grund i samband med sina studier på något av våra alpina skidgymnasier.

Alpin skidåkning är näst efter fotboll den vanligaste orsaken till att främre korsbandsskador uppstår. Det gäller för både kvinnor och män.

En främre korsbandsskada hos dessa ungdomar leder inte sällan till en ytterligare knäskada som i sin tur kan leda till slutet på idrottskarriären. Dessutom pekar allt fler studier på att en främre korsbandsskada ofta är associerad med menisk- och broskskador, vilket i sin tur kan leda till för tidig artros jämfört med åldersrelaterad artros. Detta kan senare i livet ge en nedsatt valmöjlighet till fysiska aktiveter. Därför är det utomordentligt betydelsefullt att förebygga dessa skador, inte bara för skidåkaren själv utan också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Preventionsarbete i flera steg

Mellan 2005 och 2013 har ett forskarteam under ledning av professor Suzanne Werner på Centrum för idrottsskadeforskning och utbildning, Karolinska Institutet, systematiskt arbetat med att försöka förbygga skador på Sveriges alpina skidgymnasier. Arbetet har genomförts enligt professor Willem van Mechelens metodik Sequence of Prevention som omfattar fyra olika delsteg.

I steg ett studerar man hur omfattande skadeproblemet är inom idrotten utifrån hur ofta skadorna förekommer och hur svåra skadorna är. Det sistnämnda beskrivs oftast utifrån hur lång frånvaro från idrotten som skadan orsakar. I steg två undersöks skademekanismen samt vilka riskfaktorer det finns för den studerade skadan.

Riskfaktorerna kan delas in i individ och omgivningsrelaterade faktorer. De individrelaterade är biologiska och psykosociala personrelaterade faktorer, till exempel ålder, kön, styrka, rörlighet och koordination. Till omgivningsrelaterade riskfaktorer räknas till exempel utrustning, regler, snöförhållanden och väder. Utifrån resultaten i steg ett och två tas hypoteser för skadeförebyggande åtgärder fram i steg tre som slutligen utvärderas i steg fyra.

Steg 1 – Skadeprofilen

Skadeprofilen omfattar fem års skaderegistrering och resultatet visar att nästan hälften av de 431 skidåkare som ingått i studien drabbades av minst en skada under sin studietid på skidgymnasiet. Totalt inträffade 312 skador under perioden. Hälften av de rapporterade skadorna var så allvarliga att det tvingade skidåkaren till frånvaro från träning i minst 28 dagar. Vidare fann vi att nästan hälften av skadorna var relaterade till knäleden oavsett kön.

Var tredje knäskada var en total främre korsbandsskada, vilket gjorde totala främre korsbandsskada till den enskilt vanligaste diagnosen. De kvinnliga skidåkarna hade en högre risk att drabbas av en total främre korsbandsskada jämfört med män.

Steg 2 – Riskfaktorer

Forskarteamet försökte identifiera individrelaterade riskfaktorer genom en rad olika kliniska och funktionella tester. Skidåkarna genomgick testerna under fyra försäsonger. I de kliniska testerna bedömde vi knä- och fotställning, genomförde olika rörlighetsmätningar samt mätte fem olika muskelflexibilitetstester. Vi såg inga skillnader mellan gruppen skidåkare som ådrog sig en total främre korsbandsskada och gruppen som inte drabbades av skada avseende dessa tester.

Utöver de kliniska testerna genomförde skidåkarna tre olika funktionella hopptester. Syftet med hopptesterna var att mäta olika muskelstyrkor, balans och koordination innan skidåkarna drabbades av en främre korsbandsskada. Resultaten visade att gruppen som drabbades av total främre korsbandsskada hade en större individuell sidoskillnad när det gäller hur väl de presterade med höger respektive vänster ben.

Alpin skidåkning är en av våra mest komplexa idrotter då den innebär en kombination av höga fysiska krav tillsammans med ständigt varierande yttre förhållanden.

Vidare landade projektet i upptäckten att två tredjedelar av de totala främre korsbandsskadorna inträffade i vänster knä. Det gällde oberoende av kön. Resultaten är intressanta med tanke på att alpin idrott är en symmetrisk idrott där skidåkaren ska prestera lika bra höger- som vänstersvängar och torde ställa samma fysiologiska och biomekaniska krav på vänster som på höger kroppshalva.

En förklaring kan vara att man i allmänhet har en sida som är mer dominant än den andra och i en symmetrisk sport kan det sannolikt ha betydelse. Troligen leder skillnaden till att skidåkaren inte kan prestera med samma säkerhet i höger respektive vänster sväng.

Ytterligare en eventuell riskfaktor som vi har studerat är släktskapets betydelse för att drabbas av en främre korsbandsskada. Resultatet visade att en större andel åkare i gruppen som drabbats av en främre korsbandsskada hade en mamma eller pappa som också haft samma skada, jämfört med de skidåkare som inte hade drabbats.

Steg 3 – Preventiva strategier

I ett samarbete med forskargruppen på skidskador vid University of Vermont och delar av Alpina skidförbundets utbildningsteam utvecklades de preventiva strategierna. Mot bakgrund av resultaten i steg ett och steg två, tog vi fasta på att det borde vara en fördel för skidåkaren att prestera lika bra med bägge kroppshalvorna.

Arbetet mynnade ut i en preventionsfilm specifik för alpin skidåkning och allvarliga knässkador. Tanken med filmen var att göra skidåkaren uppmärksammad på om han eller hon klarar av att prestera lika bra med sin vänstra som sin högra kroppshalva i olika övningar. Filmens övningsförslag består av två olika hoppövningar, enbensböj och tre olika skidövningar på snö. Förutom de specifika övningsförslagen ingår en sekvens med syfte att medvetandegöra skidåkaren vilka situationer den bör undvika för att inte drabbas av skada.

Steg 4 – Tillämpning och resultat

Hösten 2011 startade implementeringen av de preventiva strategierna på samtliga alpina skidgymnasier i Sverige. Efter att skidåkarna och deras tränare fått utbildning i de riskfaktorer för främre korsbandsskada som vi identifierat, uppmanades skidåkarna att regelbundet titta på den framtagna videon samt använda sig av de föreslagna övningarna. Om skidåkaren uppfattade att det fanns en sidoskillnad uppmanades den att träna för att prestera mer liksidigt.

Under de två läsår som preventionsarbetet pågick (år 2011-2013) inträffade tolv totala främre korsbandsskador. Det ska jämföras med 35 främre korsbandsskador under läsåren 2006-2007 och 2010-2011. Efter korrigering för antalet elever som deltagit under respektive år visade resultatet att det inträffade 45 procent färre totala främre korsbandsskador under tiden preventionsarbetet pågick.

Viktigt med socialt stöd

Flertalet studier har visat att det är svårt att återgå till samma idrottsliga nivå som innan en allvarlig knäskada. Rädslan att drabbas av samma eller en ny skada anges ofta som en förklaring. Förutom att stress kan vara ett hinder för återgång till idrott kan den skadades personlighet vara en möjlig förklaring. Flera studier påvisar vikten av det sociala stödet från tränare, lagkamrater och anhöriga under rehabiliteringstiden samt i samband med återgång till idrott.

Mot bakgrund av dessa faktorer har vi studerat personlighetskarakteristika hos längd- respektive alpina skidåkare utifrån Swedish universities Scales of Personality. Vi har gjort jämförelser mellan de olika vinteridrotterna och normalpopulationen, liksom mellan alpina skidåkare som inte har drabbats och de som har drabbats av en eller flera allvarliga skador. Vidare har vi studerat alpina skidåkares upplevda stress och motivation till idrotten med hjälp av olika idrottspsykologiska enkäter och djupintervjuer med såväl skidåkare som deras tränare. Resultatet från databearbetningen hoppas vi slutföra under år 2016.

Referenser

  • Ettlinger, CF. Am J Sports Med. 1995. 23(5):531-537.
  • Gustavsson, A. Acta Psych Scan. 2000. 102:217-225.
  • Nordahl, B. Int J of Adol Med and Health. 2013. 19:2,207-225.
  • Van Mechelen, W. Sports Med. 1992. 14:82-99.
  • Westin, M. Knee Surg Sports Traumatol Arthrosc. 2012. 20:1175-1181.
  • Westin, M. Knee Surg Sports Traumaol Arthros. 2014. April.

Forskare

Maria Westin
Medicine doktor, leg. fysioterapeut
Karolinska Institutet, Centrum för idrottsskadeforskning och utbildning

8 kommentarer

  1. Mårten Westberg 9 November 2016 / 09:03 2016-11-09 / 09:03

    Hade verkligen var tredje utförsåkare en knäskada under åren vid skidgymnasie?
    Det gör ju studien oerhört viktig!

  2. Maria Westin 22 December 2015 / 12:00 2015-12-22 / 12:00

    Tack!
    Mia

  3. Maria Westin 22 December 2015 / 11:59 2015-12-22 / 11:59

    Tack!
    Mia

  4. Maria Westin 22 December 2015 / 11:59 2015-12-22 / 11:59

    Hej Annika!

    Vi har idagsläget inga planerade studier gällande ryggont och alpint.

    MVH
    Mia

  5. Peter H 21 December 2015 / 23:00 2015-12-21 / 23:00

    Intressant!
    Skall prova alla övningar.

    Har man kontrollerat vilket ben var dominant på de skadade?
    Vilket ben är vanligen dominant?
    De som inte skadade sig, hade de övervägande mer jämn benstyrka och balans?

    Mvh
    Peter

    • Maria Westin 22 December 2015 / 11:55 2015-12-22 / 11:55

      Hej Peter!
      Ja, visst är det lite spännande!
      Vi har gjort en kartläggning av dominant ben i den alpina gruppen och sett att gruppen har en högre andel högerdominanta jämfört med normalbefolkningen.
      Det vi såg var att de som inte skadade sig presterade mer liksidigt i olika prestationstester jämfört med de som skadade sig. Testerna är gjorda innan skadetillfället.
      Mia

  6. Jesper sundberg 18 December 2015 / 16:43 2015-12-18 / 16:43

    Spännande information som ni har fått fram. Kan man säga något om vilka muskelgrupper som sviktar också? Om man t ex har sett på fram- vs baksida lår eller har ni bara sett generellt på höger och vänster ben?

    • Maria Westin 22 December 2015 / 12:07 2015-12-22 / 12:07

      Hej Jesper!
      Tyvärr kan jag inte svara på det då vi inte utfört muskelspecifika tester. Det troliga är att det är inte en specifik muskelgrupp som sviktar utan att det är den individuella sidoskillnaden är “riskfaktorn” till skada.
      MVH
      Mia

Läs mer om:

alpint
Elitidrott
Idrottsskador
Korsbandsskada
Maria Westin
skadeförebyggande

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

link

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se