Skador och sjukdomar är ett stort problem för svensk parasportelit. Drygt 30 procent drabbades av en allvarlig skada under ett år. Själva funktionsnedsättningen bidrog till majoriteten av det totala antalet skador. Trots det saknas skadeförebyggande program och medicinsk service anpassad för paraidrottare, visar en unik kartläggning.

Intresset för parasport fortsätter att öka och Paralympics är ett av världens största idrottsevenemang. Forskningen har däremot inte riktigt följt med i utvecklingen.

Det finns studier som visar att skador och sjukdomar är ett större problem i Paralympics än i OS. Men ingen har tidigare kartlagt paraidrottarnas problem över tid. Det saknas även evidensbaserade program för att förebygga skador.

Funktionsnedsättningen orsakar skador

Vi har därför följt över hundra svenska elitaktiva paraidrottare under ett helt år i en e-hälsoapplikation specifikt anpassad till idrottare med fysisk-, syn-, eller intellektuell funktionsnedsättning. Det visar sig att deras erfarenheter av skador är komplexa och skiljer sig från idrottare utan funktionsnedsättning. Framför allt är det vanligt att själva funktionsnedsättningen orsakar skador – det gällde för 59 procent av alla registrerade skador i avhandlingen.

Idrottare med synnedsättning beskriver till exempel att de råkar ut för krockar och kollisioner. De rapporterade även in en större andel akuta och multipla skador.

Rullstolsidrottare överbelastar axlarna både i idrotten och vardagen. De drabbas också i betydligt höge rad än andra av axelskador.

Idrottare med intellektuell funktionsnedsättning vittnar om att brister i uppmärksamhet kan leda till en skada.

Även konsekvenserna av en skada kan skilja sig åt. För idrottare med funktionsnedsättning kan till exempel en skada på den icke förlamade sidan få stor påverkan på det dagliga livet.

Hårt skadedrabbade

Hela 68 procent av idrottarna ådrog sig en skada under undersökningsåret. De rapporterade in sju skador per 1 000 träningstimmar. Skadefrekvensen är högre jämfört med studier av idrottare utan funktionsnedsättning, till exempel på svenska riksidrottsgymnasier och inom svensk friidrott.

Överbelastningsskador var vanligast (68 procent). Idrottare som tidigare haft en allvarlig skada, lagidrottare samt manliga idrottare hade en särskilt hög skaderisk. En majoritet av alla skador inträffade under träning.

Anmärkningsvärt är att ingen funktionsnedsättning hade en högre skaderisk än någon annan.

Omkring en tredjedel (34 procent) rapporterade att de haft en allvarlig idrottsskada under det senaste året, som hållit dem borta från idrotten i mer en än tre veckor. En lika stor andel (32 procent) hade en nuvarande skada. Det innebär att man kan räkna med att endast 68 procent av idrottarna är skadefria vid en specifik tidpunkt.

Allvarliga skador var vanligast bland unga idrottare i åldern 18–25 år, bland de som regelbundet rapporterade smärta under idrott samt bland de som regelbundet använde smärtstillande läkemedel.

Vi såg även samband mellan svåra skador och benägenheten att fortsätta träna trots skada, samt att känna skuld vid utebliven träning.

Fler hälsoeffekter

Många studier inom idrottsmedicin har enbart registrerat skador. En styrka med det här projektet är att vi även inkluderade sjukdomar samt andra hälsoparametrar som sömn och smärta. Mängden sjukdomar var också stor i jämförelse med idrottare utan funktionsnedsättning. Incidensen var nio sjukdomar per 1 000 träningstimmar och den vanligaste sjukdomstypen var infektioner (84 procent).

Resultaten visar att förebyggande åtgärder, resursfördelning och medicinsk service bör anpassas till paraidrottare.

Även sjukdomar var ibland kopplade till funktionsnedsättningen. Rullstolsidrottare och idrottare med ryggmärgsskada drabbades till exempel oftare än andra av urinvägsinfektioner, vilket troligtvis kan förklaras av en neurologiskt påverkad blåsa. Ungefär hälften av alla idrottare rapporterade varje vecka måttlig till svår smärta, och 59 procent fick otillräckligt med sömn.

Kunskapsbrist inom idrottsrörelsen

Förutom problem med skador och sjukdomar finns det, enligt idrottarna, stora kunskapsbrister hos idrottsorganisationer, sjukvård och coacher. Nästan en tredjedel (32 procent) rapporterade att deras landslagscoach delvis eller helt saknade kunskap om parasport. Även klubbcoachernas kompetens varierade. 36 procent hade en klubbcoach med delvis eller ingen kunskap om parasport. 17 procent rapporterade att de helt saknade en klubbcoach.

Resultaten i avhandlingen visar att förebyggande åtgärder, resursfördelning och medicinsk service bör anpassas till paraidrottare. Resultaten bidrar med ny kunskap som kan användas för att designa och implementera förebyggande strategier.