Pausvilan försämrar både sprintkapaciteten och spänsten. Den tycks också påverka bollinnehavet och skaderisken. Det har blivit dags att ändra på halvtidsstrategierna i fotboll, menar idrottsforskaren Peter Edholm.

– Vi kan nu med säkerhet säga att traditionell halvtidspaus där spelarna vilar passivt, kanske intar lite sportdryck och lyssnar på taktiska genomgångar av coachen inte är optimalt. Spelarna blir då helt enkelt inte fysiologiskt förberedda när andra halvlek blåses igång, säger Peter Edholm som är idrottsfysiolog vid Örebro universitet.

Alla som spelat fotbollsmatcher – och vi är onekligen ganska många – vet att det är precis så det brukar gå till under halvtidsvilan. Rent fysiologiskt är det allt annat än bra. Orsaken är att muskeltemperaturen sjunker – och det är negativt för prestationsförmågan.

– Forskning har visat att för varje grad som temperaturen sjunker försämras explosiviteten (power) med cirka tre procent, säger Peter Edholm som själv forskar på så kallad re-warm up ihop med en grupp danska forskare.

Högintensiva löpningar avgörande

Det var ledande fotbollsforskare som professor Jens Bangsbo, Magni Mohr, Peter Krustrup med flera som i början av 2000-talet drog igång forskningen kring effekter av re-warm up, det vill säga en ny uppvärmning i slutet av halvtidsvilan.

Under en kartläggning av trötthet inom fotboll noterade man att det är antalet högintensiva löpningar som avgör ett lags speltempo. Och att lag i Champions League genomförde fler sådana löpningar jämfört med lag i den danska förstaligan.

Samtidigt medförde re-warm up inte någon extra trötthet.

Man såg också att dessa löpningar minskade mot slutet av matcherna och att de generellt fluktuerade under olika faser. Men, kanske mer uppseendeväckande, att de var färre under den andra halvlekens femton första minuter. Då, när spelarna rimligen borde komma ut med ny energi efter pausen.

Det här var ett faktum som förbryllade forskarna. Hypotesen som växte fram handlade om att försämringen sannolikt var kopplad till halvtidsvilan.

Behöll sprintförmågan

En studie på amatörspelare (danska division 4) drogs igång. Den visade att gåtans lösning sannolikt låg i en förändrad muskeltemperatur hos spelarna. Från att ha legat omkring 36 grader i vila steg muskeltemperaturen till 39,4 grader efter uppvärmningen, och bibehölls sedan under den första halvleken.

Men efter en kvarts vila i omklädningsrummet sjönk muskeltemperaturen ned till 37,5 grader. De danska forskarna kunde slå fast att det därefter tog uppåt en kvart av andra halvlek innan musklerna återigen var uppe på normal arbetstemperatur.

Lösningen? Forskarna initierade en re-warm up på några minuter i slutet av pausen och det visade sig tillräckligt för att bibehålla spelarnas muskeltemperatur under halvtidsvilan. När sprinttester genomfördes innan andra halvlek kunde man se att gruppen som fick göra en ny uppvärmning behöll sin sprintkapacitet. Det gjorde inte kontrollgruppen som satt stilla under pausen.

Samtidigt medförde re-warm up inte någon extra trötthet. Tester efter match påvisade inte någon skillnad i sprintkapacitet jämfört med efter en traditionell passiv halvtidsvila.

Rönen ansågs så anmärkningsvärda att professor Jens Bangsbo, som då även fungerade som fysansvarig för det danska landslaget, gav order om re-warm up under EM-slutspelet år 2004. Alla ni som sedan dess legat sömnlösa och undrat varför de danska spelarna var ute på planen och värmde upp i pausen i den klassiska ”due-due-matchen” – nu vet ni varför. Men forskningen om re-warm up slutar inte där.

Anmärkningsvärd försämring

På Idrottsmedicinska vårmötet i Karlstad nyligen presenterade Peter Edholm uppföljande studier som han genomfört ihop med den danska forskargruppen. Under två försäsongsmatcher genomförde forskarna både fysiologiska tester och omfattande videoanalyser på två allsvenska fotbollslag, där spelarna antingen genomförde traditionell passiv halvtidsvila eller aktiv re-warm up.

Resultaten stöds också av andra forskargrupper som visat att även spelarnas tekniska förmåga är nedsatt under den inledande delen av andra halvlek. En re-warm up motverkar effektivt denna tillfälliga försämring.

Resultaten visade att de allsvenska elitspelarna försämrade sin sprint- och spänstkapacitet med 2,6 respektive 7,6 procent efter en traditionell paus. Onekligen en anmärkningsvärd prestationsförsämring.

Spelarna som gjorde en re-warm up lyckades däremot behålla sin sprintförmåga och uppvisade en klart mindre försämring av spänsten (3,1 procent).

Större bollinehav

Men hur påverkades då själva spelet?

– Överraskande nog såg vi först inga skillnader mellan grupperna när det gällde antalet högintensiva löpningar. Men då vi analyserade resultaten vidare kunde vi se att när lagen genomfört re-warm up ökade de sitt bollinnehav. De spelade helt enkelt runt bollen, vilket medförde att motståndarna tvingades jaga intensivt för att försöka vinna tillbaka den. Detta medförde att spelarna efter re-warm up genomförde betydligt färre defensiva sprintlöpningar, säger Peter Edholm.

– Vidare är ju fotboll är lite som schack. Om spelaren som genomfört re-warm up börjar göra fler maximala löpningar så måste motståndarna, som kanske inte riktigt är fysiskt förberedd på det, ändå försöka ta den löpningen för att täcka luckan. De här resultaten stöds också av andra forskargrupper som visat att även spelarnas tekniska förmåga är nedsatt under den inledande delen av andra halvlek. En re-warm up motverkar effektivt denna tillfälliga försämring.

En nedsatt fysisk – och möjligen även kognitiv – kapacitet tycks med andra ord få olika återverkningar på spelarna och hur de agerar på planen efter pausen. Bland annat noterade man att gruppen som gjorde en re-warm up snabbare kom upp i arbetspuls. Att gå från en låg puls efter passiv vila till maxpuls ökar risken att drabbas av syreskuld.

Sammantaget, resonerar Peter Edholm, kan de olika försämringarna också vara förklaringen till att idrottsmedicinska forskare noterat en ökad skaderisk hos fotbollsspelare under de fem första minuterna efter halvtidsvilan.

Värm upp även sommartid

Men när utomhustemperaturerna är så höga som de är nu sommartid, ska man då verkligen försöka höja temperaturen ytterligare hos spelarna?

– Det där är en vanlig missuppfattning, att man inte behöver värma upp när det är varmt ute. Man måste skilja på muskeltemperaturen och temperaturen på huden och kroppen generellt, säger Peter Edholm.

– Muskeltemperaturen behöver alltid höjas om man ska genomföra ett hårt fysisk arbete. Skälet är att muskeltemperaturen i hög grad påverkar hur snabbt energi kan frigöras till musklerna och därmed hur mycket power musklerna kan utveckla. Samtidigt kan det vid hett klimat också behövas en komplettering i form av exempelvis kylkläder, som den svenska OS-truppen hade i Sydney, för att få ned kroppstemperaturen generellt och undvika värmeslag.