Främlingsfientlighet och rasism är en laddad politisk fråga. Men hur ser det egentligen ut inom landets största idrott – fotboll. Finns det en utbredd rasism där? Meningarna går delvis isär bland svenska idrottsforskare.

I boken African footballers in Sweden – race, immigration and integration in the age of globalization hävdar idrottsforskaren Carl-Gustaf Scott att ”rasismen frodas i svensk herrfotboll”. Rasismen finns, menar han, på läktarna, i klubbar som utnyttjar svarta spelare och även i medierna som ägnar sig åt en ”strukturell rasism”. Till och med det faktum att så få ”direktimporterade” spelare är försvarare bottnar enligt Scott i rasism eftersom det bygger på rasstereotyper.

En annan idrottsforskare, filosofie doktor Torbjörn Andersson vid Malmö högskola, har länge bedrivit forskning om svensk fotboll och dess historia. Han ställer sig mer skeptisk till den tes Carl-Gustaf Scott driver i boken – åtminstone när det gäller läktarkulturen.

Bara prestationen spelar roll

– Man kanske inte kan påstå att kampen mot rasism inom svensk fotboll är helt vunnen, men helt klart var det betydligt värre på läktarna under 1990-talet. Då var rasismen mycket mer utbredd i klackarna, säger Torbjörn Andersson.

Klackarna var mindre på 90-talet. I takt med att de har vuxit i storlek har flera av dem blivit lite mer etniskt blandade. I dag, menar Torbjörn Andersson, tycks främlingsfientligheten vara mer utbredd ute i det svenska samhället jämfört med på fotbollsläktarna.

Helt klart var det betydligt värre på läktarna under 1990-talet. Då var rasismen mycket mer utbredd i klackarna.

– Inställningen är att presterar man bara på planen så är alla accepterade. Där tycker jag att fotbollen har kommit längre än vad samhället i stort har gjort, den är mer internationaliserad. Man vill hellre ha en teknisk muslim i laget än en svensk med träben.

Att svenska fotbollsfans genom åren har influerats starkt av den brittiska supporterkulturen är oomtvistligt. Vad finns då att säga om rasismen inom den brittiska fotbollen?

– I engelska Premier League kan man nog säga att kampen mot rasismen är vunnen på läktarna. I styrelserummen däremot, när det exempelvis gäller tillsättandet av managers och vd:ar, verkar det råda en slags institutionaliserad rasism. Tyvärr har man i England också noterat en trend att huliganer begår våldsdåd mot muslimer, men det är något som sker bortom fotbollsarenorna, säger säger Torbjörn Andersson.

Problem i många dimensioner

I Torbjörn Anderssons nyutkomna bok, ”Spela fotboll bondjävlar!” – del 2, tar han också upp begreppet institutionaliserad rasism i ett kapitel om Assyriska och Syrianskas fotbollsföreningar:

”Långt oftare förekom utfallen mot en närmast institutionaliserad smygrasism, en diskriminering, inom kommun, riksmedier och Svenska Fotbollförbundet – och ibland även i den ´svenska själen´. Också de inhemska storföretagen Scania och Astra Zeneca kunde väcka anstöt på grund av deras bristande sponsorstöd. Hårdast kritik riktades mot Södertälje kommun innan dess att man slutligen beslutade att bygga en helt ny arena.”

Att det finns många dimensioner att diskutera när det gäller rasism betonar även Carl-Gustaf Scott.

– Det här är faktiskt en fråga som är betydligt mer komplex än vad den först kan verka. Till att börja med är det svårt att kvantifiera hur utbredd den är. Bara för att det i dag är färre publika manifestationer av rasism på läktarna betyder det inte nödvändigtvis att den verkligen har minskat. Kanske manifesteras den endast på nya och mindre uppenbara sätt, exempelvis på olika internetforum.

– Och även om den numera är mindre synlig på professionell nivå så förefaller den fortfarande vara närvarande på amatör- och ungdomsnivå. Därutöver har vi frågan om en mer subtil form av institutionaliserad rasism inom såväl klubbar som i media, säger han.

Thuram struntade i apljuden

Om man lyfter blicken från Sverige så publicerade tidningen Expo år 2011 uppgifter om att rasistiska brott är vanligt förekommande på fotbollsmatcher i Polen och Ukraina (2012 års arrangörer av fotbolls-EM). Över 200 incidenter lyftes där fram i en rapport från Uefa, det europeiska fotbollsförbundet. Det är med andra ord knappast någon tillfällighet att vi fortfarande ser Uefa:s globala kampanj ”Säg nej till rasism” i reklampauserna till Champions League-matcherna.

En som själv upplevde rasism på fotbollsplanen var stjärnbacken Lillian Thuram, världs- och europamästare för Frankrike 1998 och 2002 och med klubbmeriter från Juventus och Barcelona. Thuram reser i dag runt i världen och föreläser om rasism. Hans devis är kort och kärnfull: ”Man föds inte till rasist. Man blir det.”

Eftersom jag hade reflekterat över de här frågorna ända sedan jag var liten var det inte så svårt för mig att inse att det var dom som hade ett problem.

För ett par veckor sedan besökte Lillian Thuram Stockholm och en konferens om integration. Vi bad honom berätta lite om hans egna erfarenheter av rasism som professionell fotbollsspelare.

– Problemen var värst under de år jag spelade i Italien. Så fort jag eller någon annan svart spelare rörde bollen så lät publiken som apor. För mig personligen gjorde det inte så mycket, de fick gärna låta som apor. Eftersom jag hade reflekterat över de här frågorna ända sedan jag var liten var det inte så svårt för mig att inse att det var dom som hade ett problem – inte jag. Det där är något som är viktigt att betona, inte minst för barn som drabbas.

Men vad kände du när det hände?

– Först ville jag förstå. Varför lät de som just apor – och inte katter eller hundar? Svaret var att det hade att göra med den kollektiva historien. Sedan århundraden tillbaka har man skapat en hierarki mellan människor där man förklarat att vita människor är mest värda. Svarta människor däremot ansågs helt enkelt utgöra den felande länken mellan apa och människa. Det här var något som till och med lärdes ut i vissa skolor.

Hur tror du att människor som möts av rasism påverkas av det?

– Lever man i ett samhälle där det finns en negativ uppfattning om en själv så kan det leda till att man till slut tar till sig den bilden. Och gör man det kan man bli väldigt arg så att man vänder sig mot samhället och blir våldsam. Därför är det så viktigt att tidigt förklara mekanismerna bakom rasismen.

Att läktarkulturen kan vara minst sagt rå ibland är väl känt. Men hur var det på planen, fanns det en rasism även där då du spelade?

– Det hände ibland att jag såg spelare som förolämpades och de kunde bli så arga att de ville lämna planen. Då brukade jag säga till dem: ”Nej, nej det är inte du som ska lämna planen. Om det är några som ska lämna planen så är det dom som inte blir förolämpade, säger Lillian Thuram.

Kaosderby utan rasism

Samma kväll efter mötet med Lillian Thuram är det dags för ett laddat stockholmsderby mellan Hammarby och Djurgården på Tele2 Arena. Två lag som båda har svarta spelare i sina startelvor. Hur skulle de bemötas av publiken?

Med facit i hand vet vi nu att matchen kommer gå till historien som ännu ett kaosderby där frustrerade och aggressiva supportrar, denna gång från Djurgården, hoppade ned från läktaren och gjorde utfall mot poliser och publikvärdar. Det var, som vanligt, också ord och inga visor som kommunicerades mellan klackarna. Där fanns exempelvis Hammarbyklackens banderoller ”Lättöl, bögporr, kvinnomord – DIF” samt den i sammanhanget betydligt mer humoristiska ”Bara i medgång hörs er kastratsång”.

Om det är några som ska lämna planen så är det dom som inte blir förolämpade.

Men – trots kaos och diverse invektiv – sågs inga banderoller med rasistiska förtecken. Heller inga ramsor eller läten som vittnade om rasism. Alla som fanns med på de svenska fotbollsläktarna under 1990-talet minns säkert ett helt annat klimat, där banderollerna kunde ha texter som ”Vi går mot seger utan neger”. Så något tycks, som Torbjörn Andersson konstaterar, ändå ha hänt. Bland alla krigsrubriker om svenska fotbollssupportrar verkar det åtminstone finnas ett område där utvecklingen har gått i rätt riktning. Förhoppningsvis slipper även i framtiden allsvenska spelare uppleva det Lillian Thuram gjorde under sina proffsår i Italien.