Indelning av barn efter biologisk mognad i stället för ålder är en etablerad metod för talangutveckling i många länder. Nu finns så kallad bio-banding även i Sverige. Kanske ännu ett exempel på en övertro på vetenskapen och idrottens ingenjörskonst, utan moralisk reflektion.

Det sägs att Harry Kane, en av Englands främsta fotbollsspelare, blev ratad av Arsenal i unga år. Kane ansågs för tunn och sorterades bort. I stället kom han till Londonkonkurrenten Tottenham, där han inte bara blev framgångsrik utan också fick status som något av en klubbikon.

En liknande historia finns om en annan engelsk stjärnspelare, Alex Oxlade-Chamberlain. Också han blev bortsorterad innan Southampton fick ögonen på honom. Senare kom han att spela för såväl Liverpool som det engelska landslaget. Gemensamt för Kane och Oxlade-Chamberlain var att de var sena i utvecklingen. Detta delar de med många framgångsrika idrottare. Som Diego Maradona och Lionel Messi (1).

Outtröttlig jakt på oslipade diamanter

Listan över idrottare som varit sena i utvecklingen, men ändå fått framgångsrika karriärer, skulle kunna göras lång. Detta har inte stoppat den outtröttliga jakten på de oslipade diamanterna man tror sig finna bland barn och ungdomar. Det är en jakt som pågår varje dag, och den lyder under en rationalitet som sedan länge är en del av en större elitidrottskultur. Nya löften siktas, löften som i bästa fall en gång kommer att blomma ut och ge avkastning. Rationaliteten reser onekligen en del frågor, inte minst frågor av moralisk natur.

Samtidigt vet vi att de flesta som blommar ut tidigt inte (alltid) kommer hålla hela vägen fram till vuxeneliten. Är det ett problem? Det är inte självklart. Tidig selektering går att försvara, fast bara så länge man inte tror att selekteringen kommer att ge positiva utfall i en för ungdomarna vuxen framtid.

Oavsett vad framtiden kommer att utvisa, kan det finnas ett värde för den enskilda att ”en gång” ha varit sedd som en talang. Denna person kanske till och med blivit uttagen till något ungdomslandslag, innan utvecklingskurvan bromsades eller blev avbruten. Det som finns kvar i idrottaren är inget som nödvändigtvis behöver sörjas, det kan få stanna kvar som ett minne som räcker en livstid.

Skuldbördan för varför vägen från ungdomslandslag till A-landslag blev avbruten kan förmodligen främst läggas på slumpen, på det som inte alltid går att förutse. För sådant är livet. Saker händer, och det mesta blir aldrig av.

Denna erfarenhetsbaserade mänskliga insikt har emellertid inte hindrat idrottens ingenjörer från att med en så detaljerad plan som möjligt, utmana slumpens ibland smärtsamma inverkan. Kanske har denna ambition faktiskt bidragit till en förbättrad precision i jakten på framtidens elit.

Mer träffsäker metod för selektering

En sådan metod som kommit att diskuteras i allt högre utsträckning är det som kallas bio-banding. Bio-banding är i sig självt ingen ny metod. Bio-banding har använts länge i såväl USA som England, och sägs också ha varit metoden som räddade Kanes och Oxlade-Chamberlains karriärer. I korthet går den ut på att mäta såväl fysisk som taktisk mognad för att utifrån det dela in unga idrottare i grupper.

Läs också:

Eller annorlunda uttryckt: om kronologisk ålder varit en utgångspunkt för selektion under lång tid, något som kommit att gynna idrottare födda tidigt på året och missgynnat idrottare födda sent på året (det som går under namnet den relativa ålderseffekten), så innebär bio-banding att man i stället utgår från biologisk ålder, något som inte nödvändigtvis överensstämmer med kronologisk ålder. Med andra ord är bio-banding en mer träffsäker metod jämfört med andra metoder för selektering.

Intresset för bio-banding har på de senaste åren växt också i Sverige. Så har exempelvis ett flertal klubbar, däribland Djurgårdens IF och IFK Norrköping, börjat intressera sig för metoden. Även Svenska Fotbollförbundet har uttryckt intresse. Utöver det har ett flertal forskningsartiklar publicerats av svenska forskare, där forskarna tagit tydlig ställning metoden (2).

Mer än bara fysisk mognad

Och visst. Det är inte svårt att se fördelarna. I en artikel av den amerikanske professorn Robert M. Malina med kollegor framträder exempelvis en bild av en metod som kan fungera som komplement, utan att ersätta, tidigare selektionsmetoder (3). På sätt och vis kan man se bio-banding som en uppluckring av tidigare system för att vaska fram den framtida eliten. Gott så. Men det betyder inte att bio-banding löser alla problem (om nu det skulle vara en eftersträvansvärd ambition). Allt handlar nämligen inte om fysisk styrka.

Detta är någonting Malina också betonar i sin artikel (3). När man talar om (eller förespråkar) bio-banding tar man även hänsyn till annat än de fysiologiska aspekterna; man räknar även med psykologiska aspekter och mognad vad gäller taktiskt tänkande. Författarna själva benämner det som ett holistiskt perspektiv. Men frågan är vad detta, ja ”holistiska”, perspektiv egentligen säger oss. Visserligen är det lätt att tänka sig att ett flerdimensionellt perspektiv är att föredra framför ett endimensionellt. Men det betyder inte att man kommer undan svårigheten med att avkoda vad som finns i de bärande begreppen.

Vad menar vi exempelvis med ”mognad”, vare sig det handlar om fysisk mognad, mognad avseende taktiskt tänkande, eller – för den delen – moralisk mognad? Vad vi menar blir en fråga om definitioner och tolkningar, dock helt i händerna på vår förståelse av de mätinstrument och modeller som finns tillhands.

Nya metoder skapar nya problem

Utöver det går det inte – i sak – att utesluta att de nya metoderna bär med sig sina egna problem. Exempelvis skulle man apropå bio-banding kunna föreställa sig att nya ”konkurrenssituationer” kommer att uppstå, inte så mycket mellan idrottare födda samma år, utan mellan yngre men mer ”mogna” ungdomar och äldre men mindre ”mogna” ungdomar. Det är ju inte omöjligt att den senare kategorin skulle tappa lusten eller ge upp.

Andra populära artiklar:

Annorlunda uttryckt är det svårt att sia om vilka de psykologiska och sociala konsekvenserna blir av bio-banding. Den här typen av frågor lär inte försvinna bara för att det finns idéer med mer finjusterade sikten än tidigare metoder.

Med andra ord finns det vissa metodologiska problem som söker sin lösning. Men framför allt erbjuder inte vetenskapen i den här bemärkelsen några moraliska svar. Vetenskapen har i den bemärkelsen sina begränsningar. Det är ju, för att återknyta till tidigare exempel, inte alltigenom självklart att det var just bio-banding som en gång räddade Harry Kanes och Alex Oxlade-Chamberlains framgångsrika karriärer, även om de själva är övertygade om den saken. Det kan ha varit slumpen, eller någonting annat för oss okänt.

Om framtiden kan ingen sia

Bör vi ens försöka utplåna denna ovetskap? Inte heller det är givet, hur märkligt det än kan låta. För det vore kanske detsamma som att försöka utplåna den mänskliga mångsidigheten ur den idrottsliga ekvationen och därmed stänga dörrar som borde hållas öppna.

En möjligen angränsande fråga är om de vetenskapligt framtagna metoderna, bio-banding eller andra, bidrar till att skapa de bästa förutsättningarna för barns och ungdomars rätt till en ”öppen framtid” (4,5), där valmöjligheterna inte låter sig begränsas av alltför strikta ”system”. Inte heller denna fråga går förmodligen att besvara på vetenskaplig väg. En sådan fråga behöver andra metoder. Som moralisk reflektion. För utan den moraliska reflektionen blir vi lämnade med en idrottens ingenjörskonst präglad av övervakning, sortering och uppskruvade förhoppningar om en framtid ingen av oss kan veta något om.