Från 1800-talets simundervisning för flickor till de senaste decenniernas kvinnliga idrottsrevolution. Det har hänt väldigt mycket med damidrotten på 200 år. I den här artikeln undersöker idrottshistorikern Jens Ljunggren vilka samhällskrafter som har gynnat kvinnornas intåg i idrotten under 1800-och 1900-talet i Sverige.

Sedan Eva Olofsson 1989 publicerade sitt pionjärverk Har kvinnorna en sportslig chans? har en mängd historiker och andra forskare analyserat kvinnors villkor inom idrotten under 1800-och 1900-talet i Sverige. Vad går med denna forskning som underlag att säga om hur damidrotten har utvecklats?

I den här artikeln diskuterar jag vilka samhällskrafter som har gynnat kvinnornas intåg i idrotten under dessa två sekler. Jag argumenterar att det vi möter inte är vare sig en enkelriktad framgångssaga eller enbart elände och underordning. Istället menar jag att kvinnoidrottens utveckling har varit mångbottnad och gått i vågor med omväxlande offensivt framflyttande och tillbakaträngande av positioner.

De första initiativen tas

Under slutet av 1700-talet tog svenska intellektuella till orda för att landets medborgare skulle fostras med hjälp av kroppsövningar. Det handlade då om att sprida manliga dygder i samhället för att stärka nationen. Icke desto mindre fann också kvinnor plats inom idrotten under 1800-talets början och mitt. Exempelvis fick flickor simundervisning vid Manilla skola och det fanns flera badinrättningar för kvinnor och flickor i landet.

Läs också:

En av dem som fostrades på Stockholms badinrättningar vid den här tiden var Nancy Edberg. Hon arrangerade offentliga simuppvisningar och förestod en siminrättning som besöktes av prominenta kvinnor från europiska hov. Tillika gick hon i bräschen för kvinnors skridskoåkning genom när hon grundade Fruntimmers skridskoförbund 1864.

En annan initiativkraftig kvinna var Sofi Heidenstam som tillsammans med sin make, fäktmästare Gustav Daniel Heidenstam, bedrev gymnastik vid Uppsala universitet för både män och kvinnor på 1820-talet. Till följd av att kvinnor alltmer yrkesarbetade inom sjukvård, skola, post- och telegrafi och handel och att kvinnors medborgerliga ställning förbättrades ökade intresset för kvinnors fysiska fostran i samhället.

År 1864 skedde det stora genombrottet för kvinnogymnastiken vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI). Kvinnor kunde nu verka som både gymnastiklärare och sjukgymnaster och från 1887 fick de bära titeln gymnastikdirektör. Gymnastikkvinnorna kom ur samhällets över- och medelklass och gymnastiken blev en karriärbana för dem.

Föreningar och tävlingsidrott

Under 1800-talets sista tredjedel tog idrottens föreningsbildning fart. Till övervägande del var denna en manlig erfarenhet, men kvinnor fanns med i bilden. År 1882 grundades Gymnastikföreningen Sköldmön för kvinnor i Göteborg. Damidrottsföreningar bilades också i Stockholm på 1880-talet och några av de tidiga föreningarna hade en blandad könssammansättning. Kvinnorna fanns inom gymnastik, simning, skridskoåkning, cykel och tennis.

I takt med att idrotten utvecklades till en organiserad tävlingsverksamhet blev det svårare för kvinnorna att göra sig gällande. På 1890-talet uppstod kvartersföreningar som dominerades av män ur arbetarklassen och kontorister istället för de borgerliga skikt som hade burit upp den första föreningsvågen. I de nya föreningarna tränade och tävlade man betydligt mer aktivt och intensivt än i de tidiga borgerliga föreningarna. I dessa nya föreningar marginaliserades kvinnorna mer än tidigare. När idrottsutövningen blev tävlingsinriktad ansågs den inte längre passa för kvinnor.

Kommersiell idrott påverkar

Flera forskare och offentliga debattörer har pekat på att kommersialism har varit något negativt för idrotten. När det gäller damidrotten har dock ibland denna samhällskraft påskyndat utvecklingen. Efter att åtta timmars arbetsdag hade införts 1919 blev idrotten ett samhällsfenomen av stor både kommersiell och medial betydelse. Dags- och veckopressen fyllde sina spalter med idrott samtidigt som en mängd specialorgan informerade sina läsare om sport och annat nöjesliv.

I svenska veckotidningar framställdes den moderna idrottskvinnan som ett positivt och banbrytande ideal. Exempelvis betonade damtidningen Charme att motorsport var något som kvinnor borde ägna sig åt och anordnade motorbåtstävlingar för kvinnor: ”Nu har det i alla fall bevisats, att en av de förnämligaste vattenidrotter, står öppen för kvinnliga deltagare, och det är racerbåtsporten”. I både USA och Europa tog kvinnorna plats på idrottsarenan och det bildades nationella förbund för damidrott.

Kamp för jämställdhet

Under samma tid både gynnades damidrotten av, och bidrog till, kvinnors kamp för jämställdhet i samhället. Svenska kvinnors Centralförbund för fysisk fostran bedrev friidrott för kvinnor och hade nära kopplingar till kvinnorörelsen. Många hyste stora förhoppningar om att idrotten skulle befria kvinnorna och bidra till att skapa jämlikhet i samhället.

Andra populära artiklar:

Den svenska folkrörelsemodellen hade däremot en dämpande betydelse. Historisk forskning har visat att när kvinnorna skulle inlemmas i folkrörelseorganisationen under efterkrigstiden blev det svårt för dem att hävda sig och finna sig till rätta. Något liknade skedde inom en del specialförbund och även på klubbnivå.

Förvisso fortsatte damidrotten att växa och vinna utövare. Ställd mot mellankrigstidens offensiva attityder och stora förhoppningar om att göra damidrotten till en murbräcka för jämställdhet i samhället får man ändå säga att intensiteten i utvecklingstakten avmattades något under efterkrigstiden.

Damfotboll och en ny träningskultur

Under 1900-talets sista tredjedel inträffade en mindre revolution. Nu nöjde sig kvinnor inte längre med de typiska damidrotterna gymnastik, ridning, konståkning och simning. Långsamt erövrade de också fotbollen, som under efterkrigstiden fram till dess hade varit en närmast ointaglig manlig bastion. Laget Öxabäcks IF banade väg för damfotbollen på 1970-talet, flera lag bildades och spelet organiserades. Bakom detta låg att kvinnor i högre grad yrkesarbetade, att tidens kvinnorörelse omprövade vedertagna kvinnoideal och att krav som formulerades av kvinnorörelsen omsattes i statlig jämnställdhetspolitik.

Jämställdhetsfrågor blev från och med nu också något som Riksidrottsförbundet måste ta på allt större allvar. Allt detta tillsammans med att den internationella damfotbollen expanderade närde utvecklingen i Sverige.

Samtidigt skapades nya träningsmöjligheter för kvinnor utanför folkrörelseidrotten. En ny gymkultur och så kallad drive in-träning tog plats i gränslandet mellan det kommersiella och det offentligfinansierade. Kring det nya träningslandskapet av fitness, workout, och andra metoder uppstod en marknad av tidskrifter, träningsråd, träningstjänster och andra kringprodukter. Gymkulturen riktades mot både män och kvinnor men på ett tydligare sätt än idrottsrörelsen hade den kvinnorna som målgrupp. Den nya träningskulturen uttryckte det postmateriella samhällets nya individualism och det tycks ha gynnat kvinnorna. Flexibilitet och öppenhet underlättade för dem att delta.

Krafter som påverkat

Sammantaget kan vi konstatera att den organiserade tävlings- och folkrörelseidrotten inte har legat i framkant för att bana väg för kvinnorna inom idrotten. Viktigare faktorer för detta har varit feminismen, kvinnornas insteg på arbetsmarknaden och den statliga jämnställdhetspolitiken. Till det kan man lägga också den mer abstrakta betydelsen av individualistiska samhällsideal, och tidvis även de kommersiella samhällskrafterna, låt vara att dessa relationer aldrig har varit entydiga.

Något som dock bara skymtat här ovan är den transnationella dimensionen. Vad idrottens internationella ickestatliga organisationer och det internationella idrottsutbytet har betytt för hur man inom svensk idrottsrörelse har hanterat frågor om kvinnors villkor och deltagande vet vi fortfarande inte mycket om.