Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: MATTHEW CHILDS, Action Images
10
Delningar
Lägg i läslista
Parasportens historia / Övrig forskning

Paralympics väg mot olympisk status

2 Sep 2016
Text: Hans Bolling, Stockholms universitet

Paralympics har utvecklats till ett globalt idrottsevenemang av rang de senaste decennierna. Men vägen dit har kantats av spänningar. Konflikter kring organisatoriska frågor, inflytande och olika sätt att se på idrott har alltid funnits inom parasportrörelsen.

Samma dag som de fjortonde olympiska spelen invigdes i London 1948 hölls en tävling vid sjukhuset i byn Stoke Mandeville norr om den engelska huvudstaden. Som idrottstävling betraktat var det inget särskilt med den. Två lag bestående av åtta idrottsutövare – 14 män och två kvinnor – tävlade i bågskytte. Alla deltagare var dock ryggmärgsskadade och rullstolsburna, och tävlingen vid Stoke Mandeville-sjukhuset har kommit att ses som startskottet för den paralympiska rörelsen.

Mannen bakom idrottstävlingarna, neurokirurgen Ludwig Guttmann, ses i dag i vissa kretsar som den internationella parasportens motsvarighet till den olympiska rörelsens Pierre de Coubertin.

Idrott på högsta nivå

I dag det inte mycket som påminner om tävlingen i Stoke Mandeville. De paralympiska spelen är helt enkelt ett av världens största idrottsevenemang.1 Borta är den tid när parasport, även på elitnivå, sågs som en del av den medicinska rehabiliteringen av funktionshindrade och då utövarna bemöttes med kommentaren: Visst är de duktiga som kan, trots att…

I den här artikeln kommer vi att följa den paralympiska rörelsens väg till OS-status. Innan vi går vidare är det dock bäst slå fast att idrottstävlingarna i Stoke Mandeville 1948 på intet sätt var först på plan. Parasporten har en historia av organiserat och internationellt idrottsutbyte som sträcker sig avsevärt längre tillbaka i tiden än så. Exempelvis hölls internationella parasporttävlingar i tyska Aachen redan år 1927 och inom dövsporten har återkommande världsspel, numera Deaflympics, hållits regelbundet sedan år 1924.

De nödvändiga klasserna

Vad är då parasport? Frågan är egentligen en smula larvig och svaret på den skiljer sig inte från svaren på frågor som: Vad är fotboll och vad är friidrott? Praktiskt finns det egentligen inte några begränsningar i fråga om vilka aktiviteter personer med funktionsnedsättningar kan ta del av. De begränsningar som finns är främst av ekonomisk art, då den utrustning som krävs är dyr, eller en fråga om tillgänglighet. Det som utmärker parasporten är istället det arbete som läggs ner på klassificering.

Idrottsutövare har alltid önskat att tävla mot personer med likartade förutsättningar så att tävlandet blir meningsfullt – en vinst eller förlust får betydelse. Klassindelning inom parasport är en förutsättning för att de aktiva ska kunna tävla på någorlunda lika villkor utifrån sina egna förutsättningar. Det är emellertid ingenting som är unikt. Tänk till exempel på de olika viktklasserna inom boxning, brottning och tyngdlyftning samt handikappsystemen inom golf och galoppsport.

Ska man arbeta för att idrottsgrenar för funktionsnedsatta ska komma med på det olympiska programmet? Svaret på frågan är inte självklart.

Klassificering är alltså ett sätt att strukturera tävlandet. Idrottsutövare med funktionsnedsättningar är indelade i klasser som definieras av deras funktionsnedsättning eller förmåga. Inom den paralympiska rörelsen delas idrottsutövare av tradition in i sex olika grupper: amputerade, cp-skadade, ryggmärgsskadade, synskadade, utvecklingsstörda och en grupp som inkluderar alla som inte passar in de övriga fem grupperna, de andra – les Autres.

Under de senaste decennierna har utvecklingen inom parasport gått mot allt färre klasser – en utveckling som ses som positiv av de flesta även om det hela tiden handlar om en balansgång. För få klasser skapar ett orättvist tävlingssystem och missgynnar de aktiva med de svåraste funktionshindren, för många klasser medför för liten konkurrens och hotar att sprida ett löjets skimmer över parasporten.

Ett mått på att antalet klasser har minskat vid de paralympiska spelen, och att det därmed blivit svårare att erövra medalj, får vi om vi jämför spelen i Arnhem 1980 med spelen i London 2012. I Arnhem tävlade knappt 2 000 deltagare om cirka 3 000 medaljer, medan de 4 237 tävlande i London lämnade den engelska huvudstaden med 1 509 medaljer.

Förändrad syn på funktionsnedsättningar

Förändringen i hur idrottsutövare klassats inom parasport har en parallell i utvecklingen av synen på personer med funktionsnedsättningar i samhället i övrigt. Det talas gärna om två olika sätt att se på dessa personer; den medicinska synen kontra den sociala.

Under större delen av 1900-talet kategoriserades personer med funktionsnedsättningar utifrån dem som var i behov av medicinsk omsorg, rehabilitering eller som var segregerade från det övriga samhället. Detta synsätt har kallats den medicinska modellen. Modellen gjorde sig även gällande när funktionsnedsatta började klassificeras i samband med idrottsutövning.

Paralympics - London 2012 Paralympic Games - ExCel, London - 5/9/12 Fencing - Women's Individual Epee - Category A - Final - Hong Kong, China's Chui Yee Yu (L) in action with Hungary's Zsuzsanna Krajnyak Mandatory Credit: Action Images / Steven Paston Livepic PLEASE NOTE: FOR EDITORIAL USE ONLY © BildbyrŒn - Cop 7 - SWEDEN ONLY -
Fäktning under Paralympics i London 2012. China’s Chui Yee Yu mot Ungerns Zsuzsanna Krajnyak. Foto: Steven Paston, Action Images

Från cirka år 1970 förändrades dock synen och numera talas det istället om den sociala modellen, vilken riktar uppmärksamhet mot omgivningen och dess betydelse för individens möjligheter att fungera i samhället.

Det har inneburit att intresset har flyttats över från det medicinska och socialpolitiska området till det samhällspolitiska. I enlighet med det nya synsättet har också klassificeringen av idrottsutövare med funktionsnedsättning kommit att göras med hänsyn till funktion i stället för funktionsnedsättning.

Parasportens hållning är att klassningen ska utgå från respektive idrottsgrens speciella karaktäristik och baseras på funktion snarare än handikappdiagnos. Att ha en amputerad arm innebär ju till exempel på intet sätt samma funktionshinder i alla idrotter. Klassificeringen har två huvudsyften, dels att avgöra om idrottsutövaren är berättigad att delta och dels att gruppera idrottsutövarna vid tävlan.

Tävlingarna i Stoke Mandeville

Det fanns två huvudsakliga skäl till att mannen bakom tävlingarna i Stoke Mandeville, Ludwig Guttmann, ivrade för idrott. Dels för att patienterna skulle träna upp sina kroppar, dels för att idrottsutövande skulle hjälpa till att motverka anstaltslivets negativa inflytande på patienternas humör.

Det handlade alltså framför allt om ett medicinskt rehabiliteringsperspektiv. På så sätt skilde sig den idrott som Guttmann propagerade för inte från den idrott för rörelsehindrade, framför allt krigsinvalider, som samtidigt slog rot i andra länder. Många människor, främst unga män, drabbades av varaktiga funktionsnedsättningar till följd av andra världskriget.

Förespråkarna av det medicinska synsättet har velat organisera ett rigoröst klassificeringssystem inom vilket de med samma diagnoser skulle tävla mot varandra.

Tävlingarna i Stoke Mandeville fick tidigt en fast organisation och blev årligt återkommande. Fyra år efter starten, 1952, blev de även internationella i och med att ett holländskt lag deltog. Det uppmärksammades givetvis av organisationskommittén som kallade tävlingarna för the First International Inter-Spinal Unit Sports Festival. Totalt lockade de 130 deltagare. Tävlingarna var dock fortfarande öppna enbart för ryggmärgsskadade.

Den parasport som har sina rötter i Stoke Mandeville och Guttmanns verksamhet kännetecknades av ett medicinskt filantropiskt synsätt, där det handlade om att rehabilitera personer med funktionsnedsättning. Inom den paralympiska rörelsen i dag är fokuseringen på det idrottsliga mycket tydlig, det handlar om idrottsutövande och ska bedömas på sportsliga grunder.

De spänningar som funnits mellan olika sätt att se på parasport har varit synlig i klassificeringssystemen. Förespråkarna av det medicinska synsättet har velat organisera ett rigoröst klassificeringssystem inom vilket de med samma diagnoser skulle tävla mot varandra. De som har betraktat parasport som en idrott bland andra har å andra sidan strävat efter att organisera idrotten kring förmåga, där idrottsutövare med olika funktionsnedsättningar men med likartad förmåga ska kunna tävla mot varandra.

IPC samlade handikappidrotten

Internationellt var handikappidrotten en splittrad rörelse fram till år 1989 då Internationella paralympiska kommittén (IPC) bildades. Organisationen ansvarar sedan 1994 helt och full för de paralympiska spelen. IOK var pådrivande i skapandet av en internationell idrottsorganisation som skulle företräda den samlade parasporten, då man ville ha en samtals- och samarbetspartner.

Skapandet av en organisation innebar att man anammade samma organisationsstruktur som funnits inom svensk parasport sedan Svenska handikappidrottsförbundet (SHIF) bildades år 1969 (i dag Svenska parasportförbundet). Med SHIF skapades en organisation som rymde idrott för personer med hörselskador, rörelsehinder, synskador och utvecklingsstörning och som var ansluten till Riksidrottsförbundet (RF). Dövsporten lämnade dock SHIF år 1995 när Sveriges dövas idrottsförbund valdes in som medlem av RF.

I och med bildandet av IPC skapades en tydlig huvudorganisation för den internationella parasporten som kunde driva och utveckla den i en gemensam och för idrotten gynnsam riktning. Det innebar också att många nationella paralympiska kommittéer bildades runt om i världen.

De kom i viss utsträckning att förändra synen på parasport i flera länder. Till skillnad från de organisationer som tidigare organiserat handikappidrott sökte de samarbete med sina nationella olympiska kommittéer och nationella riksorganisationer för idrott. Det ledde till att de omvärderade sitt förhållande till de förutvarande nationella organisationerna för handikappidrott och deras internationella federationer. IPC:s ställning stärktes därmed på andra internationella organisationers bekostnad, tack vare den organisationsmodell man valt.

OS och Paralympics i samma stad

OS-året 1960 flyttade idrottstävlingarna för ryggmärgsskadade från England och Stoke Mandeville till Italien och Rom. Det innebar att deltagarna fick chansen att tävla i samma stad som OS-deltagarna. Tävlingarna har därför kommit att betraktas som de första paralympiska spelen. Detta trots att de egentligen bara var de årligt återkommande tävlingarna för ryggmärgsskadade som flyttat från sin ordinarie tävlingsort.

Upplägget från år 1960 upprepades 1964 och tävlingarna förlades till OS-staden Tokyo. År 1968 var det emellertid stopp, då Mexico City inte ansåg sig kunna arrangera tävlingarna. Trots detta valde man att flytta ut spelen från England. Värd för tävlingarna blev istället Tel Aviv.

Under 1970-talet kom fler grupper av funktionshindrade att få tillträde till de paralympiska tävlingarna. I Heidelberg 1972 förekom för första gången uppvisningstävlingar med synskadade och i Toronto 1976 hade evenemanget öppnats upp för ett vidare spektrum av idrottsutövare. Där fanns tävlingsklasser även för amputerade, synskadade och les Autres. Samtidigt vidgades även spelens organisatoriska bas.

År 1980 introducerades tävlingar även för cp-skadade. De fem grupper av funktionsnedsatta som sedan dess utgjort kärnan i den paralympiska rörelsen hade därmed blivit paralympiska. I och med att fler hade möjlighet att delta växte tävlingarna och antalet klasser blev oerhört många. Det blev uppenbart att klassificeringssystemet var i behov av en förändring.

Spelen i Seoul 1988 har kommit att ses som de första i den moderna eran. Det ligger ingen större överdrift i påståendet att det var då som Paralympics tog steget in i en ny tidsålder. Sedan dess har samtliga paralympiska spel avgjorts på samma arenor som OS-tävlingarna samma år.

De spel som följt på Seoul har egentligen bara utgjort ytterligare steg på vägen mot allt större och mer uppmärksammade spel. Nya idrottsgrenar har tillkommit, antalet klasser har minskat, publik- och medieintresset har ökat och de paralympiska spelen har lyckats knyta till sig världsomspännande företagssponsorer.

Paralympics samlar numera cirka 4 000 idrottsutövare från hela världen. Bland de nya idrottsgrenar som introducerats är rullstolsrugby en av de mer spektakulära. De paralympiska spelen i Peking samlade 3,44 miljoner åskådare och en total tv-publik på 3,8 miljarder tittare i 80 länder.

Den svåra integreringsfrågan

Paralympics har under de senaste decennierna utvecklats från en perifer, om än angelägen, företeelse till en del av den globala idrottsindustrin. I dag står idrotten i centrum och spelen har mognat och står säkert på egna ben.

Vägen till ett framgångsrikt idrottsevenemang har dock inte varit spikrak. Det har alltid funnits spänningar inom den internationella parasportrörelsen. De har dels handlat om organisatoriska frågor och strider om inflytande, dels om olika sätt att se på idrott. De organisatoriska problemen löstes till största delen genom bildandet av Internationella paralympiska kommittén år 1989.

Även om parasport och Paralympics i dag står stark finns utmaningar inför framtiden. En fråga handlar om integreringen med den övriga idrottsrörelsen. Om idrottsutövare med funktionshinder kan tävla vid de olympiska spelen i vissa idrottsgrenar, varför ska man då bevara dem på det paralympiska programmet?

Skytte och bågskytte är exempel som ofta nämns. Rullstolsburna Neroli Fairhall från Nya Zeeland deltog i bågskytte i Los Angeles 1984 och många har följt skytten Jonas Jacobssons strävan att kvalificera sig till såväl olympiska som paralympiska spel.

Frågan om integrering handlar dock inte enbart om enskilda idrottsutövare utan även om idrottsgrenar. Ska man arbeta för att idrottsgrenar för funktionsnedsatta ska komma med på det olympiska programmet? Svaret på frågan är inte självklart. En idrottstävling förlorar ju mycket av sin lyster om den inte väcker intresse och lockar åskådare. Därför är det inte säkert att den paralympiska rörelsen skulle tjäna på att de mest publikdragande och spektakulära idrottsgrenarna blir en del av det olympiska programmet.

Referenser

  1. Om inget annat anges bygger artikeln på: Bolling, H. Idrott, historia och samhälle. 2008. s. 31-51.

Forskare

Hans Bolling
Stockholms universitet, Historiska institutionen

Läs mer om:

hans bolling
idrottshistoria
parasport

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

link

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se