Bandyns SM-final har hela tiden kunnat upprätthållas som ett anrikt och nostalgiskt idrottsevenemang, alltmedan bandyn tappat positionen som verklig folksport. Frågan är vad som händer med bandyn när den nu blivit en inomhussport. Blir det spelets renässans eller dess slutliga förtvining?

Bandy betraktades redan i början av 1900-talet som en ursvensk, men omodern sport. Spelet var från allra första början beroende av naturens makter och kopplades samman med nostalgiska föreställningar om att det var bättre förr.

”Bandy – Bara ordet. Visst smakar det nostalgi lång väg. Bandy är sporten som länge förknippades med golfbrallor, keps, portfölj, bruksorter, ´Snoddas´, ´Bempa´, naturis och oövervinnerliga ryssar.”¹ På detta välklingande vis börjar bandykännaren och journalisten Claes G. Bengtssons bok Stockholms Bandyhistoria 1895-2007.

Många liknande kommentarer har fällts om bandyn. Och en lång tradition finns. SM-finalen har för herrarnas del pågått ända sedan 1907 och den kan ses som Sveriges äldsta återkommande idrottsevenemang. Tillställningen framstår lätt som något alldeles ursvenskt, i detta hänseende endast övertrumfad av det yngre Vasaloppet. Bandyns svenskhet stärktes av att dess kärnland – från Småland i syd till Hälsingland i nord – även varit Sveriges allra äldsta och mest klassiska delar.

Hallarna höjer nivån

SM-finalen står sig gott och publikrekordet sattes så sent som 2013 då över 38 000 åskådare lockades till Friends Arena. Under senare år har sporten närmast chockmoderniserats genom att på bred front flytta in i inomhushallar. Rent spelmässigt har sporten därmed nått en högre nivå än någonsin genom de förbättrade isförhållandena.

Betänk att så sent som 1960 brakade spelare igenom naturisen i två allsvenska matcher under en och samma dag – en av dem trasslade in sig i nätet och fick kämpa för sitt liv i det iskalla vattnet.² Konstfrusna banor började först bli en realitet under 1960-talet. Med inomhushallarna har bandyn sluppit den hundraåriga kampen mot vädrets makter, där snö, kyla, blåst, bländande solsken och allra mest usel is alltid varit faktorer att räkna med. Är allt då frid och fröjd? Sannerligen inte.

Ödsligt under toppskiktet

Paradoxen är att den bandy som alltid värnat om folklighet och breddideal under senare decennier alltmer förvandlats till en verklig elitsport, nästan som den strikt toppskiktade speedwayen. Vissa toppklubbar är populära och den traditionstyngda SM-finalen attraherar fortfarande. Men därunder har det blivit alltmer ödsligt, både bland aktiva och på läktarna. Något tycks vara misslyckat med bandyns modernisering. Sporten har blivit bättre med först konstfruset och sedan inomhushallar, men antalet involverade har kraftigt minskat. Hur går denna ekvation ihop?

Spelet betraktades som ur takt med tiden, vilket var en del av själva charmen med sporten.

En speciell egenhet med bandyn är att den inte varit som andra sporter – framför allt inte som ishockeyn. Från start var bandyn annorlunda. Män och kvinnor ur societeten spelade tillsammans runt sekelskiftet 1900.³ Bandyn var vacker, lekfull och beroende av vädrets nycker. Spelet var på många vis omodernt och lockade i en tid när nostalgin för ett enklare och lantligare Sverige flödade.⁴ Uppsalastudenter kom tidigt in i bilden och bandyn kunde än mer associeras till föreställningar om ett gammalt anrikt land. SM-finalen tog plats på den nationalromantiska Stockholms Stadion, där den i princip kom att husera ända till 1967 när Söderstadion kunde erbjuda konstfruset.

Motsatsen till ishockey

Men egentligen fick bandyn sin karaktär först med ishockeyns lansering i Sverige under 1920-talet. Nu rusade en fullt modern och amerikaniserad sport in på scenen i ett land som alltmer blickade framåt.⁵ Bandyn tvingades till defensiven. Den kontrasterades mot hockeyn och framstod som ursvensk, som något mer elegant, sofistikerat, gentlemannamässigt och kamratligt – allt symboliserat av den trevliga bankett som anordnades efter SM-finalen. Hockeyn utmålades gärna som våldsam och sensationssökande.

Konkurrens uppstod genast om isyta, spelare, publik och om pressens uppmärksamhet. Att den gammalmodiga bandyn skulle förlora togs nästan för givet. Spelet betraktades som ur takt med tiden, vilket var en del av själva charmen med sporten. Bandyn ville inte riktigt moderniseras, den hade dessutom problem att både globaliseras och medialiseras.

Medan ishockeyn bars upp av spektakulära VM-turneringar levde bandyn vidare på sin lyckade nationella rit: SM-finalen. När tv väl kom in i bilden under efterkrigstiden syntes verkligen hockeyns dramatiska tacklingar, medan bandybollen försvann ur blickfånget.

Paradoxen är att den bandy som alltid värnat om folklighet och breddideal under senare decennier alltmer förvandlats till en verklig elitsport.

Länge kunde bägge sporterna växa parallellt. Naturens makter gynnade dock hockeyn. Norrland blev hockeyland för att det var lättare att skotta fram små banor än väldiga bandyisar. Hockeyn, som från start var en modern inomhussport i Kanada, gjorde sig långt snabbare oberoende av naturen genom konstfrusna banor och inomhushallar.⁶ Kommunerna tycks ha föredragit satsningar på hockeyns faciliteter. Bandyn framstod från 1960-talet som alltmer anakronistisk.

En tjusande folkritual

Men SM-finalen kvarstod som en tjusande svensk folkritual. Dess fortsatta styrka snarast närdes av att den laddades med ett nostalgiskt innehåll. I samband med 1970-talets SM-finaler hade tidningarna regelbundet artiklar som kåserade om den till Stockholm inresande landsortspubliken, det skrevs om käcka hejaramsor och spritromantiska kommentarer om bandyportföljer var legio.

Under alla tider jämfördes nya finaler med gamla, nya stjärnor med gamla hjältar – och ända från mellankrigstiden ljöd en ton att spelet varit vackrare förr. Vädret och isens beskaffenhet stod i referatens centrum. Vissa finaler mytologiserades, såsom 1949 års final mellan Nässjö och Edsbyn, som man i all hast tvingats arrangera på en liten göl nära Eksjö. De sällsynta finaler som spelats under idealiska förhållanden lyftes fram. Bandyn blickade gärna bakåt, hockeyn framåt.

Vill återerövra Stockholm

Med SM-finalernas förläggande till Söderstadion 1967 krympte publiksiffrorna oroväckande. Ändå framstod finalen som stor och viktig. Den var tveklöst en av idrottskalenderns absoluta höjdpunkter. Under 1990-talets gång skedde en publik uppgång inom all lagsport. Bandyns SM-finaler hade då flyttats till Studenternas i Uppsala, snudd på spelets födelseort, och här föll alla bitar på plats. Finalen ritualiserades alltmer, nutid och dåtid samspelade bättre än någonsin. Feel good-stämningen var tillbaka. Likafullt urholkades bandyns bas än mer av en annan ny sport: innebandyn.

Bandyn stod nu ensam bland lagsporterna som beroende av naturens krafter. Inte blev det bättre av att klimatet blivit varmare, vilket bidragit till att nästan eliminera ett klassiskt bandylandskap som Sörmland.⁷ Att landsbygdens bandyorter alltmer avfolkades var ytterligare en negativ faktor. Men SM-finalen – alltmer tillsammans med annandagsbandyn – verkar just ha lockat de människor som någon gång om året ville uppleva något annorlunda. Kylan till trots värmde den traditionsfyllda folkfesten inombords.

Med arbetarhjältar som Västerås SK:s Gunnar Hyttse och Sandvikens AIK:s Einar Ask maskuliniserades spelet. Det vackra spelet hårdnade

Framgångarna runt Studenternas hindrade inte bandysporten från att åter vilja erövra Stockholm. Finalerna har sedan 2013 spelats på Friends och Tele2 Arena – i artificiella arenor långt ifrån Studenternas funktionella enkelhet. Det kan framstå som att bandyfinalen nästan kapat banden till historien och blivit postmodern. Men frågan är vad som kommer att hända med SM-finalen när den kopplas bort från naturen, kylan, solen, blåsten och snön. Vad innebär det att folk uppmanas att inte ta med sina bandyportföljer utan dricka öl i eventarenornas barer? Kan SM-finalen fortleva om den frånkopplas nostalgin? Är det rentav på det viset att bandyn inte kan göras fullt modern?

Dambandyn trängdes undan

Bandyn är landets första lagsport för kvinnor. Dambandyn har en över hundraårig historia. Spelet framstod länge som närmast könsneutralt. Prinsessan Margareta hade från 1908 och långt framåt till och med en egen bandyklubb. Dammatcher fick ganska stor uppmärksamhet i pressen under mellankrigstiden, inte minst kamper mellan svenska och finska lag.

Samtidigt började herrbandyn att allt starkare förankras i mellansvenska industristäder och bruksorter. Med arbetarhjältar som Västerås SK:s Gunnar Hyttse och Sandvikens AIK:s Einar Ask maskuliniserades spelet. Det vackra spelet hårdnade. Bandyn drabbades framemot andra världskriget av samma backlash som övrig kvinnoidrott.⁸

Det skulle dröja ända till 1973 innan kvinnliga SM-finaler spelades och dessa kom egentligen aldrig att få så mycket mer uppmärksamhet än mellankrigstidens matcher. Varför har den kvinnliga SM-finalen aldrig utvecklats till samma lyckade evenemang som den manliga?