Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Bildbyrån
144
Delningar
Lägg i läslista
Jämställdhet / Idrott & samhälle

Hur står det till med jämställdheten inom idrotten?

21 jun 2018
Text: Håkan Larsson, professor, Gymnastik- och idrottshögskolan

Intervjuer med ledare, tränare och aktiva visar att jämställdhetsarbete på idrottens gräsrotsnivå i flera fall idag är en icke-fråga. De som försöker peka på orättvisor som bottnar i fördomar om könen tystas ner. Det skriver Håkan Larsson, professor vid GIH.

Jämställdhet har stått på den idrottspolitiska agendan i trettio år, men vad har egentligen hänt under denna tid? Centrum för idrottsforskning (CIF) fick nyligen regeringens uppdrag att följa upp statens stöd till idrotten med avseende på jämställdhet. En central frågeställning i uppdraget var ”hur olika idrotter utformats, uppfattas och bedrivs samt hur detta påverkar könsfördelningen.” Här finns rapporten att läsa i sin helhet.

För att ta reda på detta genomförde jag för CIF:s räkning en intervjustudie med representanter för ett antal idrotter på förbunds- och föreningsnivå, såväl ledare och tränare som aktiva (tonåringar).

De idrotter som valdes ut var brottning, ishockey, gymnastik, ridsport och taekwondo, det vill säga ett urval av lag- och individuella idrotter respektive idrotter med hög andel flickor eller pojkar i sina verksamheter.

Intervjuerna kretsade kring frågor där intervjupersonerna fick möjlighet att uttrycka sig ganska fritt om sitt idrottande. Vad är det som gör att fler flickor eller pojkar deltar? Går det att förändra detta mönster? Görs det några insatser för att förändra mönstret? Frågorna bottnar i antaganden om att deltagarmönster speglar normer – förgivet tagna antaganden – om hur flickor och pojkar ”är” och hur idrott ska utövas. I denna artikel återger jag intervjupersonernas svar på de tre frågorna.

Vad bottnar könsmönstren i?

Vad är det som gör att fler flickor/pojkar deltar i en viss idrott? Svaren på den frågan handlade antingen om ”hur dom är” (flickorna och pojkarna) eller om ”hur det är här” (i vår förening). Hur ”är” då flickor och pojkar? En del saker sades uttryckligen om flickor och pojkar medan annat togs för givet. En del intervjupersoner framhöll ganska traditionella föreställningar, till exempel att pojkar är mera tävlingsinriktade medan flickor är mera relationsinriktade.

Andra uttryckte sig mera försiktigt. De framhöll istället att flickor mycket väl kan vara tävlingsinriktade medan pojkar kan vara relationsinriktade. Men samtidigt verkar just tävling och relationer stå i ett komplicerat förhållande till varandra i idrottssammanhang. Man kan uppenbarligen inte samtidigt vara tävlings- och relationsinriktad.

Tysta antaganden

Vad som uttryckligen sägs om flickor och pojkar är förstås viktigt, men desto viktigare är vad som tas för givet. Det kan nämligen påverka vårt förhållningssätt till flickor och pojkar utan att vi riktigt vet om det. Det är så ”normalt” att vi inte ens tänker på det.

I intervjupersonernas berättelser förstärks då antagandet att pojkar är tävlingsinriktade medan flickor är relationsinriktade. Detta märks i berättelser om hur verksamheten är utformad, särskilt när den ska ”passa” en viss grupp av deltagare (t ex flickor eller pojkar). Ytterligare ett tyst antagande är att ”pojkar alltid är bättre”.

Det framkommer framför allt när unga aktiva berättar om sin idrottsvardag, till exempel vad det innebär att träna med (exempelvis spela mot) individer av ”motsatt” kön. Det finns exempel på att flickor måste ”skyddas” från pojkar (genom att man delar på könen), att pojkar får ha synpunkter på flickors prestationer men inte det omvända, och att tränare anlägger en mera välvillig attityd till flickor, som samtidigt innebär att det står klart för flickorna att de ”egentligen” inte kan mäta sig med pojkar.

Går det att förändra könsmönster?

Går det att förändra könsmönstret? Kortfattat besvarades den frågan med ”ja”, ”nej” eller ”vet inte”. Det sista svaret var det vanligaste. Att pojkar dominerar i exempelvis brottning och ishockey har blivit så vanligt att många ledare inom dessa idrotter inte ens har funderat på varför det är så. Ännu mindre om det går att förändra. Samma sak gäller flickdominansen inom ridsport.

Några intervjupersoner framhöll att könsmönster är omöjliga att påverka eftersom de krafter som inverkar på deltagarmönstret antas ligga helt bortom idrottens möjligheter att påverka. Dessa personer framhöll också ofta ståndpunkten att könsmönstren beror på hur pojkar och flickor ”är”, alternativt ”hur samhället ser ut” (dvs. många verksamheter är könsuppdelade, så varför inte idrotten). De kunde inte se hur utformningen av den egna verksamheten skulle kunna påverka deltagandet.

Olika inställning

Bland de idrottsledare som betonade hur flickor och pojkar ”är” framkom dessutom ibland en irritation över frågan. Den verkar uppfattas som en önskan att flickor eller pojkar ska ”tvingas” in i den aktuella idrotten, vilket de inte antas vilja. Återigen hade dessa ledare svårt att se att utformningen av den egna verksamheten skulle kunna hindra eller avskräcka från deltagande.

En av de intervjuade berättade att han inte ville vara ”könspolis”, det vill säga vidta några särskilda mått och steg för att förändra könsmönstret. Vad han inte tänkte på är att han i sitt sätt att leda ändå agerar könspolis, till exempel genom att skapa könshomogena träningsgrupper och arrangera särskilda ”tjejkvällar” i föreningen.

Ett antal intervjupersoner framhöll emellertid också att de visst ansåg sig kunna förändra deltagarmönstret. De resonerade i mindre utsträckning om hur flickor och pojkar ”är” och i större utsträckning om utformningen av den egna verksamheten. De reste frågor om hur de skulle kunna utveckla verksamheten så att fler skulle känna sig attraherade av att delta.

Med denna inställning följde ofta också en känsla av ett moraliskt ansvar att faktiskt också anstränga sig för att förändra deltagarmönstret, vilket för oss över till den sista frågeställningen.

Förändra könsmönster!

Görs det några insatser för att förändra könsmönstren? Svaret på denna fråga kunde vara ”ja” eller ”nej”, men ett jakande svar betydde olika saker. Svarade nej på frågan gjorde ofta de som såg deltagarmönstren främst som ett uttryck för hur flickor och pojkar ”är”, det vill säga de som var ovilliga att ”tvinga” flickor och pojkar att delta i sådant som dessa egentligen inte är intresserade av.

Det kunde också handla om personer som principiellt var positiva till jämställdhetsinsatser, men som inte deltog inte i några sådana eftersom ”de inte behövs här”. De som svarade ja på frågan lade ofta större vikt vid utformningen av den egna verksamheten. De uttryckte oftare en önskan om att utveckla verksamheten så att den kan locka fler deltagare.

Det fanns två sorters jakande svar, ett där fokus riktades specifikt mot underrepresenterat kön och ett där fokus istället riktades mot att generellt bli ”fler” (dvs. av alla tänkbara sorters av individer: invandrare, hbtq-personer, personer med funktionsvariation, osv.).

De som specifikt ville rekrytera fler av underrepresenterat kön framhöll intressant nog i större utsträckning hur flickor och pojkar ”är” som ett incitament till förändring av verksamheten.

De som ville rekrytera fler (av alla sorter) lade istället större vikt vid möjligheten för deltagarna att få ”tycka till” om frågor som: Är det möjligt att vara öppet homosexuell i den här föreningen? Upplever unga med någon form av funktionsvariation att vår verksamhet är öppen för dem?

Fokus behöver flyttas

I uppdraget till CIF reser regeringen frågan hur olika idrotter utformats, uppfattas och bedrivs samt hur detta påverkar könsfördelningen inom dessa idrotter. Frågan har alltså aldrig varit om könsfördelningen påverkas av utformningen. Det får ses som en självklarhet att utformningen av en verksamhet påverkar deltagarmönstret.

Den viktiga frågan att ta ställning till är just hur utformningen påverkar – och hur utformningen av verksamheten kan förändras för att öppna upp för fler. Utifrån mina intervjuer drar jag emellertid slutsatsen att denna fråga sällan ställs. Frågan fastnar i undringar över hur flickor och pojkar ”är”.

En viktig slutsats blir därför: för att RF:s jämställdhetsambitioner ska kunna realiseras så behöver fler förflytta fokus från hur flickor och pojkar ”är” till ett fokus på: ”hur gör vi i vår förening?”

Avslutande reflektioner

Jag vill avrunda artikeln med utdrag ur en intervju med några flickor i en förening i södra Sverige. De belyste möjligheten – eller snarare omöjligheten – att få yttra sig kritiskt om verksamheten där de deltar. Flickorna hjälpte mig att inse flera viktiga aspekter av deras idrottande. En av dem berättade:

”Alltså jag kan säga en sak, […] en gång att när jag slog ett slag fel, då sa han: ”Gör du rätt på det slaget kanske du kan slå killarna också”. Som att jag inte skulle kunna det då. Jag blev typ lite arg, men jag visade inte det.”

En annan flicka fyllde i med en berättelse om hur tränaren instruerade pojkarna att göra tio repetitioner av en styrketräningsövning, medan flickorna kunde nöja sig med fem:

”Och nu blir det så här lite feministiskt, men varför skulle inte tjejerna kunna göra lika många som killarna?”

Den första flickan fyllde i:

”Ibland när jag spelar med vissa killar i vår grupp så säger dom att: ”Jag tog inte i allt jag kunde” och ”Jag lät dig vinna”, och så – och då blir jag också arg. Det känns som om jag blir arg för allting nu.”

Locket ligger på

I flickornas berättelser synliggörs det för givet tagna antagandet att pojkar alltid är bättre. Men inte bara det, de visar även hur flickorna ser sig nödgade att hålla inne med viktig information om villkoren för deras deltagande. De får inte påtala vad de upplever för orättvisor. Särskilt inte i en ideell verksamhet som drivs mot bakgrund av arrangörernas välvilja. Då kan de stämplas som ”arga feminister”, ett epitet som inte är positivt.

I många intervjuer uppfattar jag att ”locket ligger på”, man får inte ifrågasätta idrottens utformning. RF:s jämställdhetspolitik rymmer alltså en paradox: målen idag är i stort sett desamma som för trettio år sedan, så inte mycket kan ha hänt, men samtidigt tyngs idrotten av en norm som säger: ”här är vi jämställda – det var vi inte förr, men nu är vi det”.

Det har hänt en del med jämställdheten, men det finns fortfarande ett behov av att göra upp med den tystnadsnorm som hindrar unga aktiva från att uppmärksamma idrottsledare på orättvisor.

Obs!

Denna artikel är några år gammal. Det kan finnas nyare forskning i ämnet. Använd gärna vår sökfunktion. På centrumforidrottsforskning.se finns även en översikt av de studier CIF finansierar.

Forskare

Håkan Larsson
Professor
Gymnastik- och idrottshögskolan, Institutionen för rörelse, kultur och samhälle

Läs mer om:

CIF:s regeringsrapporter
jämlika förutsättningar

Artikelflöde

Nyhetsbrevswidget (undersidor)