Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: LISA SUNDSTRÖM, Bildbyrån

9
Delningar
Lägg i läslista
Film / Samhälle & Historia

Sport är komiskt enligt svensk film

28 apr 2016
Text: Margareta Rönnberg, Högskolan i Gävle

Den svenska filmhistorien innehåller förvånansvärt få långfilmer om sport. Av dem som finns är hela 90 procent populära komedier. Det är troligen ett slags världsrekord och kan tolkas som ett uttryck för den breda publikens skepsis mot sportjournalistikens hjältedyrkan.

Modern sport definieras till skillnad från idrott i hög grad av sin publik. Det är den kommenterande och prestationsbedömande publiken som gör kraft­mätningarna till sport. Utan åskådarna, och utan upp­märk­­­­­­­­­samhet i tidningar, fil­m, radio, tv och Inter­net, är till exempel fotboll precis som de flesta andra tävlingar ännu bara ett spel.

Varför betonas då denna offentliga, publika aspekt på idrotten? Helt enkelt därför att när utomstående betraktar och kommenterar sport, på arenor eller i medier, får utövarnas agerande och utförande av genus, klass, etnicitet, ålder och nationell tillhörighet en särskilt stark normskapande eller normifrågasättande relevans.

Filmen tar avstånd från heroisering

Under det senaste decenniet har det skrivits avhandlingar om hur sportjournalistiken är del av en process som inte bara förmedlar och förstärker människors existerande föreställningar om exempelvis kön, kropp och svenskhet, utan även konstruerar nya föreställningar.

Bland sporterna på film dominerar de som även i verkligheten haft folklig förankring: fotboll, boxning, motorsport och trav – i den ordningsföljden.

Min fråga har istället varit: Konstruerar kanske också fiktionsfilmer sådana föreställningar? Överensstämmer framställningarna av sport och utövare i dessa filmer i så fall med journalistikens? Svaret är nej. De tyder snarare på publikens skepsis, ifrågasättande eller rent av avståndstagande från till exempel heroisering, hegemonisk maskulinitet och nationalism. Inte minst om man ser till filmernas osannolika och otraditionella segrare, samt komediernas stora popularitet.

Fakta

Artikeln bygger på Margareta Rönnbergs bok Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015.

I den svenska filmhistorien – från ljudfilmens genombrott 1930 fram till i dag – finns 53 spelfilmer som innehåller sport, men bara 17 har sport som ett bärande tema. Så många som 33 av studiens 53 filmer härstammar från tiden 1930-1956, det vill säga fram till televisionens officiella start. Bland sporterna på film dominerar de som även i verkligheten haft folklig förankring: fotboll, boxning, motorsport och trav – i den ordningsföljden. Friidrott representeras främst av höjdhopp. Två av tre höjdhoppsfilmer innehåller fantastiska världsrekord. Konståkning förekommer i fyra filmer, men bara i en har den en huvudroll. Filmerna med herrfotboll producerades framför allt under 30-talet och början av 40-talet, samt åter på 2000-talet efter en lång period av osynlighet på vita duken. Damfotboll förekommer främst i barn- och ungdomsfilmer från de senaste decennierna.

Komedierna populärast

Hela 48 av de 53 analyserade svenska långfilmerna är folklustspel, lustspel, för­väx­­­­lings­komedier eller vardagskome­­­­­­dier. Ibland har de farsartade inslag och bond­ko­mik, och ibland är berättelserna även tragikomiska. Vissa särskilt populära komedier har ut­veck­­lats till film­cyk­ler eller en längre serie filmer med olika sporter som utövas av vissa karaktärer. Exempel på sådana återkommande protagonister är Biffen & Bananen, Åsa-Nisse och Stig-Helmer.

Filmhuset
Filmhuset i Stockholm. Foto: Mark Standley, Svenska Filminstitutet.

Hela 39 av de 53 filmerna har en eller två män i huvudrollen. Endast fyra har en sportande kvinna. Sex filmer har både kvinnor och män i bärande roller som sportutövare. I fyra filmer är de ledande karaktärerna barn under 15 år, relativt jämnt köns­för­delade. Ända fram till år 1984 är män mer eller mindre allenarådande som huvudrollsinnehavare. Först under de senaste tio åren har kvinnor kommit starkt som huvudpersoner såväl som filmskapare.

Hur man ska tolka den här könsobalansen är dock inte självklart. Nästan hälften av filmerna är uppbyggda kring sin tids främsta sven­ska komediaktörer, som samtliga varit män. I komedier har det dessutom ansetts vara mer okej att framställa män som komiska och skämta om dem, än om kvinnor.

Genustänjande sedan 1930-talet

I filmerna förekommer även roller som är genustänjande eller queera – utan att man inom filmberättelsen driver med dem. De spelas av de mest feminina per­­so­­norna, ska­pa­de av den svenska filmhistoriens stora manliga komiker. Särskilt de skådespelare med avvikande kroppstyp och vikt som i filmerna är runt 40 år eller betydligt äld­re: den gråtmilde (Thor Modéen), den fjantige (Åke Söder­blom), den ge­nus­löse (Nils Pop­­­­pe), den knasige (Carl-Gustaf Lindstedt) och den timi­de (Lasse Åberg). Till och med den landsmoderlige (Edvard Person) tränar faktiskt box­­ning i en film.

Inledningsvis åker Nisse på ganska vingliga ben, men lyckas sedan på kort tid göra fem mål och således nå oavgjort.

Denna överväldigande man­liga femi­nini­tet eller genusneutralitet kan kan­ske betraktas som filmernas kommentar till verklighetens sportutövande. Eller till hegemo­nisk maskulinitet över huvud taget, som ju ofta betraktas som sportig. Kome­dier­nas otypiska men framgångsrika sportmän har fått relativisera mas­­kulini­­­­te­ten hos verklighetens och journalistikens sportstjärnor.

I min bok Att träna och tävla är komiskt specialstuderar jag heterosexuella men föga hegemoniska eller medelklassiga män, som Åsa-Nisse och Lasse Åbergs Stig-Helmer.1 De tillhör något som jag kallar för rackargubbegenren. Jag försöker med hjälp av Henri Bergsons komediteori från förra seklets början förklara det komiska hos dessa rollkaraktärer, såväl som hos två lika suveränt sportande ”byfånar”. Jag försöker även skilja mellan så kallade underlägeskomedier och överlägsenhetsdrift.2

Sport av både gammal och ung

Under 1940-talet och ännu mer under 50-talet börjar fokus i filmerna gradvis förskjutas. Från att de tidigare handlat om elitutöva­­r­e och yngre personer, handlar de nu om antingen äldre tävlande män eller me­del­ålders eller äldre män i den tävlandes om­giv­ning, i form av tränare, lag­ledare, mekaniker eller på annat sätt stöd­­jande personer. Från mitten av 1980-talet fram till i dag syns en tudel­ning. I filmerna syns dels medel­ålders nybörjare, amatö­rer eller division 6-spela­re, dels spor­tan­­­­­de barn och ungdomar. Inte heller i dessa fall kan man tala om någon egentlig genus­klyfta.

Vad är en sportfilm?

Sportfilmer definieras i den här studien som filmer som handlar om en eller flera sport­­utövare. Och som åtminstone delvis utspelar sig på en tävlingsarena eller i idrottsmiljö. Filmen ska i hög grad präg­las av en sportslig fysisk ut­maning. Det bärande temat i sportfilmerna är alltså förberedel­serna inför tävlingen, själva genomförandet och dess efterspel. Till skillnad från verklighetens sportberättelser, till exempel match­sänd­ningar i tv och tidningsartiklar, som fokuserar på själva aktiviteten och slut­resul­ta­tet, har sportfiktion ut­öva­­ren i centrum.

Expandera

Särskilt den i flera sportgrenar suveräne åldringen Åsa-Nisse framstår som en i flera avseenden subversiv dissident. Han kan lika lite som Stig-Helmer sägas personifiera den manliga normen. John Elf­ström i rollen som Åsa-Nisse var under den långa inspel­­nings­­tiden mellan 47 och 66 år. Lasse Åberg var i 50-årsåldern i SOS – En segel­säll­skaps­resa (1988) och Den ofrivillige golfaren (1991). De var så­le­des ovanligt ålder­stigna vinnare.

I filmerna om Åsa-Nisse och Stig-Helmer finns dessutom en underklassproblematik. Åsa-Nisse sätter inte bara fisförnäma överklassare på plats, utan även ungdomar. Han känner sig till exempel tvingad att hoppa in när endast tio minuter åter­står av hockeymatchen mellan Ylen och Viken och ställningen är 1–6. Inledningsvis åker Nisse på ganska vingliga ben, men lyckas sedan på kort tid göra fem mål och således nå oavgjort.

Kvinnor, tonårstjejer och barn

Särskilt efter millennieskiftet har också kvinnor och tjejer fått vara med på ett hörn. I en jämförande analys av två sportfilmer med likartat tema från år 2008 pläderar bägge filmerna för rymligare genusnormer. Båda handlar om spor­ter traditionellt försedda med motsatta ge­nus­förtecken. Filmerna heter Rallybrudar i regi av Lena Kop­pel om särskilt en förare, Ulla. Och Allt flyter av Måns Herngren, om en grupp konstsimmande män. Historierna har även verklighetsförlagor.

Bägge dessa vardagskomedier levererar seriösa femi­­nis­­­­­­­­­tiska budskap i en oavgjord genuskamp, trots insprängda lustigheter. Rallybrudar lägger dock främst vikt vid Ullas goda prestationer inom sporten, då hon visar sig köra lika bra som männen. De konstsimmande männen i Allt flyter riskerar däremot ald­rig att framstå som under­lägsna kvin­norna inom konstsim­­­sporten, eftersom deras VM är exklusivt för män.

Fyra av de 53 filmerna har barn i huvudroller. Men bara två av dem kan sägas verkligen rikta sig till en barnpublik: Bäst i Sverige! (2002) och Hoppet (2007). Fimpen (1974) och Mitt liv som hund (1985) betraktar jag som barnskild­ringar främst tänkta för vuxna.

I både Mitt liv som hund och Bäst i Sverige! såväl som i Hoppet får barnets kompetenta pres­tation en självkänslohöjande betydelse för vederbörandes identitetskonstruktion. I Bo Widerbergs Fim­pen, däremot, kan sjuåringen enbart påverka sin egen identitetsupp­fatt­ning genom att sluta sporta, och bestämma att han är Johan och inte fotbollsunderbarnet ”Fim­pen”, som de vuxna ser honom som.

Att träna och tävla är ”sjukt”

De allra färskaste svenska sportfilmerna är emellertid inte komedier, utan dramer om flickor i 16-årsåldern: Apflickorna (2011, Lisa Aschan) och Min lilla syster (2015, Sanna Lenken). Bägge filmerna handlar om fysiskt krävande sporter där det svåra ska maskeras. Så kallade estetiska sporter är uppenbarligen de mest problematiska. Det finns tydligen inget komiskt över voltige eller konståkning.

I Min lilla syster möter vi odjuret Anorexia Atletica i en modern vandringssägen. Medan konståkerskan Katja i filmen kan ses som exponent för sårbarhet och ”offer­femi­nism”, kan volti­gö­rer­na Emma och Cassandra i Apflickorna snarare tolkas som starka företrädare för ”maktfeminism”. Men de sistnämnda konkurrenterna har en sjuk relation, som mer liknar människodressyr och feminin anpasslighet.

Inte minst riktar Molin kritiken mot sym­bio­­­­­­­­­­sen mellan pamparna inom folk­­rö­rel­­­­­sen och det offentliga och de förment ideellas krav på bidrag.

Redan i Nils Poppes Pappa Bom (1949), liksom i Lars Molins Höjdhopparn (1981), går det att ana sjukdomstecken. Fabian Bom lider troligen av en anankastisk personlighetsstörning. Denne träningsnarkoman med tvångsbeteende åker till idrottsplatsen på nätterna. Han hörs – men ses inte i det kol­svar­ta mörkret – flåsande och gnyende träna löpning, höjdhopp och slägg­­­kast­ning med hjälp av bilder i Gösse Holmérs Vägen till rekorden – Instruktions­­­bok i fri idrott. När så tävlingsdagen kommer betalar sig träningen onekligen, om än till men för Boms äktenskap.

Drygt 30 år senare får vi se en lika maniskt tränande höjd­hoppare, den redan diagnostiserade ”idioten” Erik ”Pinnen” Engman. Filmen är sna­­ra­­­­­re ännu mer negativ mot idrotten. Det är en allmänt samhällskritisk berättelse om en antihjälte i en antisaga med ett tragiskt slut. Inte minst riktar Molin kritiken mot sym­bio­­­­­­­­­­sen mellan pamparna inom folk­­rö­rel­­­­­sen och det offentliga och de förment ideellas krav på bidrag. Likaså mot idrottsledares för­sök att roffa åt sig äran av and­ras insat­­ser, dra ekono­miska fördelar och förhäva sig.

Kändisar spelar sig själva

Redan i de fyra tidiga fotbollsfilmerna från 1930-1942, liksom nästa fotbollskomedi från 1954, medverkar verklighetens landslagsstjärnor och ledare, såväl som lika äkta sportjournalister, radiokommentatorer, politiker och kungligheter. Även i två av de senare filmerna om fotboll (Fim­pen och Offside från 2006) fö­rekom­mer lands­lags­­spe­lare som skådespelare. Varför?

Det kan rimli­gen inte vara för att öka filmer­nas autenticitet. Effekten blir snarare den mot­­­satta. Det uppstår en kol­­­­li­­sio­n mellan proffsen som inte klarar av skådespeleriet och skåde­spe­­larna som inte fixar fotbollsspelet. Detsamma gäller kontras­­­­ten mot de inklippta allvar­­­liga ansiktena på läk­taren, som helt enkelt är sig själva, utan att de så som de fiktiva karaktärerna försöker vara lustiga eller överdri­­­vet pat­rio­tiska. Filmer­na blir därmed ännu mer paro­­diska och föga användbara för nationalistiska syften.

Troligen var närva­ron av stjärnor i filmerna helt enkelt tänkt som ett pub­likdra­gan­de underhållningsinslag för en läsande publik som ännu inte, som da­­gens tv-publik, bekan­tat sig med människorna bakom rubrikerna. Också i komedierna om exempelvis boxning, speedway, cykel, brottning medverkar den tidens faktiska sportstjärnor, utan att direkt bidra till någon idoldyrkan. Oftast var deras stjärna redan i dalande.

Referenser

  1. Rönnberg, M. bok Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015.
  2. Bergson, H. Skrattet. En undersökning av komikens väsen. 1928.

Forskare

Margareta Rönnberg

Professor emeritus i filmvetenskap
Högskolan i Gävle, Ämnesgruppen för filmvetenskap

Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se