Att kombinera vardagen som elitmotionär med ett fungerande familjeliv är ingen enkel ekvation. Uppoffringar, glädje, dåligt samvete och glada hejarop är en del av vardagen. Men på vems villkor och bekostnad formas egentligen elitmotionärens livsstil?

Idén om Ironman triathlon väcktes på Hawaii i slutet av 1970-talet. Den hade sitt ursprung i en diskussion som handlade om vilken sport som fostrade de bästa, mest uthålliga och värdiga atleterna.

Ironman triathlon blev den ultimata uthållighetssporten bestående av tre grenar: simning (3,86 km), cykling (180,2 km) och löpning (42 195 m). Tävlingsgrenarna utfördes i en följd och den som först nådde mållinjen efter den avslutande grenen korades till vinnare.

Från att ha betraktats som ett udda, om än högt respekterat, idrottsfenomen som utövades av ett fåtal järnatleter, har Ironman triathlon i dag förvandlats till en kommersiell företeelse som lockar elitmotionärer att förändra sin livsstil världen över.¹

En livsstil tar form

Vi kan också se en mängd efterföljare till sporten, till exempel Mountain Triathlon och minitriathlon. Denna utveckling kan naturligtvis placeras inom ramen för den allmänna högkonjunkturen för olika motionslopp, halvmaror och även allt mer extrema evenemang såsom ultra-maraton.²

Ökningen gäller inte minst antalet kvinnliga deltagare.³ Nedan berättar Linda om sin väg till att bli en Iron(wo)man. Hon är 40 år och bor med sin sambo. Hennes berättelse kan, trots att den kanske är en av de mer extrema och ovanliga, ses som ett exempel för den process och omläggning av livsstilen som en satsning på sporten kan innebära:

“Det som drog igång det hela, det var 2011, då bestämde jag mig. Nu får det var nog. Då la jag om hela mitt liv, helt. Min övervikt var jätte, jätte jobbig. Den var jobbig i alla situationer. Jag förstod att det var den som var problemet i det mesta. Jag satt i ett halvår ungefär och kollade över hur mitt liv såg ut. Mina mönster, hur jag levde, hur jag tänkte. Sen när det närmade sig, ”Vad var det jag ville?”. Det började där, med de tankarna, och sen att börja träna, det var ett helvete. Men jag fortsatte och sen gjorde jag en mini-tri och det gick jättebra. Och jag började då sätta nya mål, och ännu en mini-tri blev kanske för lite.”

Till skillnad från många andra vi intervjuat beskriver Linda att hon inte växt upp i en idrottsintresserad och aktiv familj. Under sin uppväxt kämpade hon istället med övervikt och levde en passiv livsstil. När hon senare blev sambo med en man ”från en idrottsfamilj”, intog hon initialt en position ”på sidlinjen”. Men hon sökte en förändring, hon kände sig rastlös och ville ändra sin livssituation.

Att genomföra en Ironman triathlontävling var i detta läge inte ett utstakat mål. Det uppkom så att säga på vägen. Det framkommer tydligt i hennes berättelse hur sättet att se på kropp, identitet och prestation successivt förändras när livsstilen läggs om och nya erfarenheter förvärvas, vilket också gestaltas i andra intervjuer.⁴

Tidspussel …

På samma sätt som man kan studera vägen till att bli en Ironmantriatlet som ett görande som påverkar olika aspekter av den enskildes livsstil, kan också familjelivet studeras som en praktik, det vill säga något man ”gör” (eller inte gör) genom handling.⁵

Uppenbarligen är det svårt – men inte omöjligt – att förena familjeliv, tid med barn, partner och vänner med denna typ av idrottsliga ambition och livsstil.

Att utveckla sin potential och bli en elitmotionär sker, annorlunda uttryckt, inte i ett vakuum. Det påverkar naturligtvis andra aspekter av livet och aktualiserar därmed också frågor om hur till exempel tid med familj och vänner balanseras i relation till träningsupplägg och träningsfrekvens. David (54 år och gift) som genomfört flera Ironmantävlingar berättar:

“Man anpassar ju träningen. Man kanske gå upp tidigt på morgonen på helgen, så det går ju inte ut över familjen på det sättet. Då försöker jag ju följa med barnen på deras aktiviteter istället då, också. Det är ju ett pussel såklart, men det funkar. Det gäller att hitta balansen. Det låter klyschigt. Men det är ju balans som gäller.”

Likt många andra vi intervjuat, berättar David om hur han på olika sätt försöker hitta en balans mellan att å ena sidan hinna med tillräcklig många träningspass i veckan, och å andra sidan vara närvarande i familjelivet. I intervjuerna har hanteringen och disponeringen av tid många gånger dominerat samtalen.

… och familjeliv

I citatet nedan fortsätter Judith, 53 år och gift, på det inslagna spåret och berättar om sin idrottsliga satsning. Och hur hon lyckats få sitt familjeliv att fungera, kanske på bekostnad av den egna livssituationen och sin idrottsliga utveckling:

“Om vi tar exemplet med skidåkningen, det är vinter nu, så då kan man träna det. Då är det ju att jag har roddat och städat av på fredagkvällen för jag vet att klockan åtta då går bilen till skidspåret. Så jag har ju förberett allting. Så tänker inte min man. Han tycker att det kan vara. Det tycker inte jag. Det har nog bara blivit så. Men nu har vi börjat diskutera det. Jag orkar inte längre att vara så här dubbel, dubbel hela tiden. Sen tänker jag att fasen jag kanske kan börja förbättra mina tider om jag släpper och satsar och går ”all in”, mer. Men det har jag kanske inte tillåtit mig på grund av familj och barn. För någonstans i detta vill man ju inte att andra skall tycka att ´ja men den där familjen bara tränar ju, det ser ut som attans hemma hos dem, och hund har dom och skitit på golvet´.”

På senare tid har Judith börjat ifrågasätta hur saker och ting inom familjen kommit att fördelas vad gäller hushållsarbete och ansvarstagande i hemmet. Hon är emellertid lite oroad över hur hennes man ska komma att reagera på nya jämställdhetskrav. Familjelivet har fungerat eftersom hon investerat en stor del av sin tid på att just hålla samman saker och ting.

I flera intervjuer framkommer att triatleternas idrottsliga satsningar emellanåt leder till konflikter. Vid semestertider kan diskussionerna till exempel gälla huruvida potentiella resmål erbjuder goda träningsmöjligheter och samtidigt ”täcker” de krav som partners och barn kan tänkas ha.

Uppenbarligen är det svårt – men inte omöjligt – att förena familjeliv, tid med barn, partner och vänner med denna typ av idrottsliga ambition och livsstil.⁶

Ironman eller Ironwoman?

Jonathan, 45 år, är frånskild och har i dag en ny familj. Han och hans nya sambo Lena har en son gemensamt, och på respektive håll äldre barn från tidigare äktenskap. Jonathan beskriver sitt familjeliv som ganska traditionellt. Medan Lena huvudsakligen tagit ansvar för barn och hushåll, har han tagit hand om andra saker, såsom att ”laga cyklar och liknande”.

Innan Jonathan och Lena fick sitt gemensamma barn tävlade båda som triathleter, men senare kom detta att ändra sig:

“Lena backade bak kan man säga med sin träning när vi fick vårt barn då. Då reste hon med mig, för jag arbetar ju aktivt för Triathlon i Kalmar. Jag har ju inte tävlat i Sverige på sex eller sju år egentligen utan jobbat vid tävlingarna, och istället åker jag ner till Europa och tävlar. Och då valde Lena att åka med mig. Vi har varit nere på ganska många tävlingar. Så hon slutade med långdistans när vår son kom då. Sen har hon kört nån mini och tränat lite och sådär, men hon tog ju ett steg tillbaka och backade tillbaka då. Hon har gett mig chansen att träna mycket mer och köra långpass och så.”

Jonathans berättelser exemplifierar ett genusmönster som uttrycks i flera intervjuer. Män framställs som mer engagerade och fixerade på resultat och tider, medan flera kvinnor tenderar att fokusera på ”njutningen” av att delta i en tävling och genomföra den, men inte nödvändigtvis för att uppnå bästa resultat.⁷ I exemplet blir det också tydligt att detta genusmönster kan ge skilda konsekvenser för kvinnor respektive män när det kolliderar med familjelivet.

En jämställd ekvation?

I The Men and the Boys redogör den australiensiske sociologen Raewyn Connell för en fallstudie av en Ironman, kallad Steve.⁸ Fallstudien fokuserar bland annat på hur svårt det kan vara att förena en idrottskarriär med intima och nära relationer. Den illustrerar också ett mer generellt mönster inom idrott, speciellt elitidrott och extremidrott, där det finns tydliga könsskillnader.⁹

Logiken är tydlig. För att lyckas i sin idrott, förvärva de erfarenheter och etablera den livsstil som erfordras för framgång, krävs stor fokusering. Detta rimmar inte alltid väl med ett engagerat familjeliv och värnandet av sociala relationer utanför ett idrottsligt sammanhang. De tidsmässiga investeringar som görs i träningsvardagen sker sällan helt friktionsfritt.

I denna artikel har vi försökt åskådliggöra och tydliggöra hur familjelivet balanseras (och ibland konkurrerar) med den tid som läggs på träning. Denna konflikt är kanske tydligast för kvinnor, som i samband med föräldraskap tenderar att dra ner på den tid som ägnas åt sport och fritidsaktiviteter.⁹

Samtidigt finns det forskning som visar att gapet mellan kvinnor och män inom elitidrott till viss del minskar.¹⁰ Studier från Ironmantävlingar visar till exempel på en utveckling mot mer lika villkor. Det gäller både hur idrottsliga prestationer tolkas och förstås, och möjligheterna att kombinera extremidrott och familjeliv.⁴

I denna text har vi endast initierat en sådan diskussion, men tydligt är att, oavsett kön, innebär elitmotionärens vardag ett ständigt jonglerande och balanserande av livspusslets olika beståndsdelar.