Sportjournalistiken är en värld dominerad av män. Det har den alltid varit. I dag när den övriga journalistkåren blivit jämställd har sportredaktionerna inte lyckats följa efter. Sex profilerade kvinnliga sportjournalister talar här öppet om hur det är att arbeta på mäns villkor och varför de stannar kvar i yrket.

”En tjej har en annan hjärna, vet du. En annan hjärna. Kan inte ta in en fotbollsmatch, se, ta in och beskriva ett skeende på samma sätt som en man. Annan hjärna, annan hjärna”.

Det är bara tio år sedan en prisbelönt manlig reporter på Radiosporten gav sin syn på varför inte kvinnor kommenterar hockey- eller fotbollsmatcher. Citatet har slående likheter med de argument man använde i debatten om kvinnlig rösträtt i början på förra seklet. Det belyser bilden av sporten och sportjournalistiken som en manlig bastion med stor uthållighet. Här kan man fortfarande möta uppfattningen att kvinnor och kvinnliga reportrar har en bristande förmåga att förstå sport. Därför är resultaten i min studie om kvinnliga sportjournalisters arbetsvillkor inte helt oväntade.

Hårt arbetsklimat

Studien visar att arbetsklimatet är hårt. Det råder en grabbkultur på redaktionerna, männen sitter på de styrande positionerna och de gamla dolda manliga maktstrukturerna sitter kvar i väggarna. Dessutom finns en diskriminerande attityd hos publiken, som visar sig i nedlåtande kommentarer och näthat. Det här låter inte särskilt lockande, men trots det finns det kvinnor som arbetar som sportjournalister och som stannar kvar inom yrket. Vad är det då som lockar kvinnor till yrket? Hur står de ut? Varför stannar de kvar?

De tror på allvar att en kvinna inte har förmågan att läsa på, ta in information, sammanställa den och referera.

För att ta reda på det har jag intervjuat sex kvinnliga sportjournalister från olika redaktioner, i olika åldrar, med varierande arbetslivserfarenhet. De fick berätta om hur de uppfattar sin roll som journalist, om sporten och mediernas betydelse, hur det fungerar på sportredaktionerna och hur de blir bemötta av kollegor och ute på fältet.

Ett fantastiskt yrke

Det senaste decenniet syns en tydlig skiftning i balansen mellan manlig och kvinnlig idrott. Kvinnorna hamnar på prispallen allt oftare och får därmed mer medial uppmärksamhet. Men fortfarande dominerar männen inom de flesta sporter och i medierapporteringen.

Bland journalister i stort finns sedan 15 år tillbaka en god balans mellan könen. Kvinnorna utgör i dag 51 procent av alla yrkesverksamma journalister. Inom sportjournalistyrket släpar det dock efter ordentligt. Vid den senaste mätningen från Svenska Journalistförbundet och Svenska Sportjournalistförbundet utgjorde kvinnorna endast tolv procent. Men utvecklingen går sakta men säkert framåt och i dag har fler kvinnliga sportjournalister tagit plats i tv-rutan och i radio, som reportrar, nyhetsuppläsare och programledare. Men fortfarande är det få kvinnor som söker sig till sportjournalistiken.

De kvinnliga sportjournalisterna i den här studien anser att sport är mycket betydelsefull och har en samhällsbärande funktion. Den förenar över alla gränser och kan ge oförglömliga upplevelser. Den engagerar och stimulerar i vardagen och kan verka som ett kitt mellan olika samhällsklasser, etniciteter, mellan utövare och supportrar. Sportjournalisten Anna Friberg, Expressen, menar att: ”Sport engagerar och betyder så mycket för så många människor. Det spelar ingen roll om du är elitidrottare eller ett hängivet fan … Det är så viktigt att det finns något för folk att våga tro på, att känna engagemang för något gemensamt.”

Även de andra intervjupersonerna uttrycker just detta och de tycker att arbetet som sportjournalist är fantastiskt. Sport handlar om människor med mål och drömmar, hopp och förtvivlan. Att få berätta om sport och vad det egentligen handlar om är drivkraften bakom valet av yrket som sportjournalist.

Kvinnlig idrott behöver synas mer

Men inom sporten finns det maktstrukturer och manipulationer som är djupt rotade. Det handlar om att upprätthålla ett könsmönster där den manliga normen anses mer värdefull. Det är den mall som kvinnor måste förhålla sig till, jämföras med och bedömas utifrån. Det är så djupt rotat att det i många fall inte ens uppmärksammas.

För att få bort de gamla manliga maktstrukturerna räcker det inte att få in mer kvinnor i yrket, arbetet måste börja uppifrån. Enligt forskning tror många att arbetsplatsen är i balans bara för att det arbetar lika många kvinnor som män på redaktionerna, men arbetet slutar inte där. Det krävs ett förändringsarbete som inte låter sig göras utan att ledningen vill och avsätter resurser till det. Först när könsfördelningen är jämn i medieinnehållet är man på rätt väg.

På frågan om varför kvinnlig idrott får mindre utrymme svarar Anna Friberg: ”Det hänger ihop med att vi kvinnliga sportreportrarna är för få.” När hon påpekar för chefen att de borde köra fler artiklar om kvinnliga idrottare kan svaret bli: ”Nä, vi väntar tills i morgon, vi har ju redan en tjejgrej.” Ledningen på tidningsredaktionerna tittar på vad publiken vill ha och på frågan om varför de inte vill ha fler artiklar om kvinnlig sport kan svaret bli: ”Vi bedriver inte någon välgörenhet här på redaktionen. Det är av tradition och kultur, man har alltid gjort så”, förklarar Anna Friberg.

Jenny Modin, sportjournalist på SVT, anser att ojämlikheten är en ledningsfråga. Nu sitter män som är över 60 år i ledningen och de har varit chefer i flera decennier. Jenny Modin förklarar: ”De har en annan bild av oss kvinnor, de ser på kvinnor på ett annat sätt. De tror på allvar att en kvinna inte har förmågan att läsa på, ta in information, sammanställa den och referera. De som sitter i ledningen har större tillit till männen.”

Blir en av grabbarna

Forskning visar hur kvinnor kommer in i yrket med höga ideal och höga krav på sig själva. Men det räcker inte, de måste ständigt bevisa att de hör hemma inom yrket. Pionjären Ann-Britt Ryd Pettersson, SVT, anser att det inte är någon skillnad med hur det var förr och hur det är nu. Hon menar att: ”En kvinna måste vara säker på sin sak, verkligen vara påläst, ha skinn på näsan och dessutom vara bättre än männen. Så är det nu och så har det alltid varit.”

För att överleva på en sportredaktion krävs, enligt forskning, olika strategier som att spela på sin kvinnlighet, fly fältet, gruppera ihop sig med andra tjejer eller att bli en av grabbarna. I undersökningen är det slående hur nästan alla intervjupersonerna upplever att det sistnämnda är det som fungerar bäst. Lisa Edwinsson, DN, beskriver: ”Jag smälter bara in i rådande atmosfär utan att tänka på det.” Så har hon alltid gjort. Omedvetet antar de kvinnliga sportjournalisterna strategin att bli en av grabbarna.

Att få in kvinnor i de ledande positionerna och i de bestämmande rummen är viktigt. Först då kan det bli en förändring.

Gemensamt för intervjupersonerna är att de har idrottat sedan ung ålder och nått de högre divisionerna. Vissa av dem har till och med idrottat på landslagsnivå. De har växt upp tillsammans med bröder och killar. De har de sportat, umgåtts och haft kul, på samma villkor. De är vana vid de manliga strukturerna och vet hur de ska spela spelet. Forskning visar att familjesituationen och positionen i syskonskaran formar egenskaper som man senare i livet använder sig av för att positionera sig i exempelvis i en manlig sfär. Ann-Britt Ryd Pettersson förklarar: ”Jag är lillasyster till en bror, så för mig var det naturligt att vara med killar … Jag var trygg i mig själv, var intresserad och kunde sport.”

Reviren hotas

På redaktionerna är det inte heller ovanligt att de kvinnliga sportjournalisterna utsätts för olika härskartekniker. Enligt forskning utövar människor härskartekniker när de känner sig hotade och vill behålla sitt revir. Kvinnorna upplever att det framför allt är män på högre positioner som beter sig så, men även andra manliga kollegor. Ofta är det män ur den äldre generationen, de som kommit i kläm av den allt mer krävande arbetssituationen. Onlinejournalistiken ställer högre krav på den enskilde journalisten att klara alla steg i produktionskedjan. Enligt intervjupersonerna kan de här journalisterna sina lag, resultat och statistik. Förr levererade de sin artikel i slutet av dagen, men den tiden är förbi.

Nu blir de omkörda av den yngre generationens journalister med multikompetens och bland dem finns många skickliga kvinnor. De har ett högt tempo, de är kompetenta och utbildade. Kvinnorna blir ett hot och stör den hierarkiska ordningen, där mannen är högst värderad och utgör det allmängiltiga, det normala. För att behålla sina territorier använder de olika härskartekniker, till exempel förlöjliga, förminska, osynliggöra och utesluta.

I likhet med de andra intervjupersonerna berättar både Lisa Edwinsson, DN, och Emma Lukins, TT, att de många gånger blivit utsatta för förminskning, både av chefer och idrottare. Emma Lukins förklarar: ”Jag vet inte om världen har blivit en bättre plats eller om det är jag som blivit bättre. I början möttes jag av många lilla gumman-situationer. Så blir inte en kille bemött även om han är ung och ny. Då är stämningen mer grabbig.”

Intressant är att även en del av de yngre manliga sportjournalisterna använder en nedsättande jargong gentemot kvinnliga kollegor, kanske för att det är enklast och för att det alltid har varit så. Det sitter i väggarna på redaktionen och i sporthallen och det går inte att få bort, inte så länge den äldre generationen finns kvar i ledningen, på redaktionen och i styrelserummet. Jennifer Wegerup, Aftonbladet, förklarar: ”Så länge de sitter där med sitt tolkningsföreträde och bestämmer hur det ska vara och vad det är som gör en bra sportjournalist måste kvinnorna anpassa sig och följa reglerna.”

På redaktionerna har medvetenheten om jämlikhet ökat. ”Det är inte bara av ondo att få in en medarbetare utan samma frisyr och mustasch”, säger Emma Lukins ironiskt. Mediefrågor lyfts och goda exempel tas fram, vilket nu börjar synas i medieinnehållet. Men det är fortfarande långt kvar och för att bryta det manliga reviret måste arbetet börja uppifrån. ”Att få in kvinnor i de ledande positionerna och i de bestämmande rummen är viktigt. Först då kan det bli en förändring”, avslutar Jenny Modin.