Elitidrottsmän som får barn har svårt att hitta balansen mellan starka jämställdhetsideal och idrottens krav. Brist på stödfunktioner är ett problem, visar intervjuer med norska toppidrottare. Men föräldraskapet kan också ge ny motivation, bättre struktur och en längre och mer framgångsrik karriär.

Flera forskningsstudier har försökt ta reda på orsakerna till att fler elitidrottande kvinnor än män väljer att lägga av när de skaffar barn (2–4). Stor oro och osäkerhet för vad som ska hända med kroppen, prestationen, ekonomin och familjelivet är några av förklaringarna.

”Elitpappornas” upplevelser har däremot blivit förbisedda av forskarvärlden, trots att de är betydligt fler än mammorna. Att kombinera föräldrarollen med en idrottssatsning har som regel alltid varit vanligare bland män (1). I en ny studie har vi intervjuat totalt tio norska män som tillhör världseliten i längdskidor eller nordisk kombination, om deras tankar kring att bli och vara pappa och samtidigt kämpa om att bli bäst i världen. Vi identifierade fyra faser, vilka alla medförde olika utmaningar.

Fas 1. Förväntan om oförenlighet

Alla deltagare i studien utom en hade i grunden en mycket skeptisk inställning till att få barn mitt i idrottskarriären. De hade en föreställning om att småbarnslivet inte gick att förena med elitidrott: mindre tid för träning, tävling och återhämtning skulle gå ut över resultaten. Det skulle också bli svårt att leva upp till de egna föräldraidealen, tänkte man sig. Majoriteten valde därför att vänta med att skaffa barn till dess att de uppnått i alla fall ett par av sina karriärmål.

”Jag kan inte riktigt se att det skulle vara optimalt [för min idrottskarriär], om jag ska vara ärlig. Jag skulle nog tycka att det var svårt att hålla på med elitidrott och att träna två gånger om dagen med den belastningen som ett barn innebär. Jag har en hel del syskonbarn… Jag ser ju hur mycket som faktiskt krävs, så ja… Jag kan helt enkelt inte se att det skulle vara en fördel [för min idrottskarriär]. […] När man har sina bästa år [som idrottare] framför sig har jag svårt att prioritera barn.” (Citat ur intervju)

Fas 2. Trygghet att ta steget

Det som fick dem att ändra inställning var bland annat åldern (om de var över 30 år), att de hade en partner som ville ha barn eller att de skaffat sig en stabilare ekonomi. Hade man dessutom redan uppnått en del av sina idrottsliga drömmar kunde man acceptera en tillfällig formsvacka den första tiden som förälder.

Vissa kände sig tryggare efter att ha se lagkamrater klara av de dubbla rollerna, och hur tränaren stöttade dem. Andra vågade ta steget när de förvissat sig om att få hjälp och avlastning av barnets mor- och farföräldrar.

”Både jag och min sambo hade nått 30 år. Tiden var liksom rätt […]. Min sambo hade kanske velat ha barn lite tidigare, men det slutade med att vi köpte en hund istället (skrattar) bara för att skjuta upp det […]. Det var faktiskt lite upp till mig när vi ville ha barn eftersom vi har sett idrottare tidigare som har fått barn och det har inte alltid varit positivt, så jag var lite orolig inför den övergången. Ja, jag var lite orolig, det var jag. Sen vann jag den där guldmedaljen och då hade jag redan uppnått mycket av det jag hade drömt om, så då vågade vi ta det steget.” (Citat ur intervju)

Fas 3. Slit, dåligt samvete och nya strategier

Den första tiden som förälder upplevdes som slitsam och utmanande. Omställningen påverkade sömnen och träningsrutinerna, vilket gick ut över resultaten i skidspåret. De intervjuade kände samtidigt dåligt samvete mot sin partner, om de fokuserade för mycket på sina egna behov kopplade till elitidrotten. Det var en utmaning att leva upp till sina föräldraideal och vara en stöttande partner, och samtidigt vara egoistisk i den grad som elitidrotten kräver.

För att hantera detta utvecklade de intervjuade strategier, till exempel träna med barnvagn eller träna ett längre pass per dag i stället för två kortare. De tvingades också bli mer strukturerade med sin träning och bättre på att prioritera träningsinnehållet, vilket var positivt för idrottskarriären. Många beskrev att vardagen blev lättare så snart barnet hade börjat på förskola.

”Det [papparollen vs. elitidrott] är väldigt svårt att göra något åt det. Och du vill inte göra något åt det heller, för det innebär att du lägger ännu mer av bördan på din partner och det är också uteslutet. Så du fastnar där, att du känner att du inte är tillräckligt bra någonstans eftersom du skulle ha velat bidra mer. Men samtidigt vet du att du bidrar med för mycket i förhållande till att prestera [inom idrotten] […]. Det är ett lite märkligt mellanläge.” (Citat ur intervju)

Fas 4. Hitta den optimala balansen

Den största utmaningen över tid var att hantera det dåliga samvetet. Prioriterade man familjen gick det ut över idrottssatsningen. Gjorde man tvärtom gick det ut över barnen och partnern.

Idrottsmännen hanterade detta på olika sätt. Medan vissa föredrog att förlägga så mycket av träningen som möjligt på hemmaplan för att kunna vara nära familjen, var det för andra väldigt viktigt att regelbundet få åka på läger och ”bara få vara elitidrottare”. De senare försökte i stället kompensera för sin bortavaro under de perioder när de var hemma (mellan säsonger och läger). Några valde att stå över vissa tävlingar för att vara med familjen.

För att undvika att bli smittad av förkylningar valde flera att isolera sig under för idrotten viktiga perioder. En av de intervjuade spenderade till exempel julen ensam i stugan när barnen var krassliga.

Att bli förälder gav för en del ny träningsmotivation och livsbalans som förlängde idrottskarriären med flera år. Flera av de intervjuade uppnådde dessutom några av sina bästa resultat efter att de hade fått barn. Men studien visar också exempel på utövare som tyckte att kombinationen var för svår och därför valde att lägga skidorna på hyllan.

”Efter ett tag blir man lite trött på att åka på träningsläger och vara på samma platser och bo på hotellrum, men plötsligt var det `semester`(skratt) […]. När jag blev pappa uppskattade jag faktiskt att bo på hotell ännu mer, att ha mat som lagades varje dag, att inte behöva diska… du fattar… Jag tycker att det är väldigt positivt med den förändringen. För mig var det oerhört viktigt att kunna åka på träningsläger och ha fullt fokus både på träningen, men också på återhämtningen. Att njuta av att bo på hotell och äta frukost och inte ha några barn, blöjor eller disk. Det var nästan som om jag kände att `nu kan jag fortsätta ännu längre` [med min idrottskarriär] eftersom jag hade en helt annan inställning till att åka på träningsläger och tävlingar […] samtidigt såg jag väldigt mycket fram emot att komma hem till mina barn. Det satte saker i perspektiv och skapade en fin balans mellan att vara en elitidrottare och egoist och att vara en familjefar.” (Citat ur intervju)

Viktigt med trygga ramar

De utmaningar de manliga utövarna möter liknar i mångt och mycket det som kvinnliga elitidrottare beskrivit i tidigare forskning – men för kvinnorna tillkommer flera ytterligare osäkerhetsmoment som en graviditet medför.

En förklaring till likheterna kan vara de starka jämställdhetsideal dom råder i Skandinavien, till exempel att dela ansvaret för hemmet och barnens uppfostran (5,6). Dessa ideal måste utövarna försöka balansera mot elitidrottens krav: till exempel hög träningsvolym, mycket resande, tid för återhämtning och ett egoistiskt fokus.

Utifrån våra studier av både män och kvinnor kan vi konstatera att det behövs utvecklas bättre stödfunktioner. Det skulle underlätta för både kvinnliga och manliga utövare och förhindra att deras idrottskarriärer avslutas i förtid.

Våra resultat ger en tydlig indikation på att individuella och flexibla lösningar, tillsammans med trygga ramar (exempelvis tydligt formulerade kontrakt) och en god stödapparat, skapar goda förutsättningar för att kombinationen föräldraskap och elitidrott ska lyckas. Trots utmaningarna visar forskningen att det finns mycket att vinna i det långa loppet, både i form av resultat och utövarnas välmående.