Till idrottsgymnasier antas unga talanger som får möjlighet att kombinera utbildning med en elitidrottssatsning. Men hur går antagningen egentligen till, vilka metoder används – och hur rättvisa är de tidiga urval där inte alla får samma chans?

Idrottsgymnasier gör det möjligt att kombinera elitidrott och studier (1). De har blivit en viktig stödform för talang- och prestationsutveckling i svensk idrott. Ungefär hälften av landets främsta elitidrottare har gått på idrottsgymnasium, visar en relativt ny studie (2). Tidigare forskning tyder på att andelen är ännu högre (3).

I vissa idrotter framstår antagning till ett idrottsgymnasium nästan som en nödvändig förutsättning för att nå elitnivå (2,3). Det gör att själva antagningsprocessen blir avgörande för många unga idrottare med höga ambitioner.

Så fungerar den formella antagningen

Antagningen till idrottsgymnasier följer formellt sett samma struktur som den ordinarie gymnasieantagningen – ansökan, bedömning och beslut – men skiljer sig genom att det, utöver betygsbedömningen, även görs en bedömning av idrottslig förmåga.

Betygen styr antagningen till det gymnasieprogram eleven söker – ett standardiserat system som gäller för all gymnasieutbildning i Sverige. Bedömningen av den idrottsliga förmågan följer i stället Riksidrottsförbundets riktlinjer för urval, där fem områden vägs in (4):

• Idrottsspecifika färdigheter
• Idrottspsykologiska egenskaper
• Social kompetens
• Organisatoriska färdigheter
• Studieambition

Med hänsyn till dessa riktlinjer ska en analys av idrottarnas kapacitet göras under antagningsprocessen. Men i praktiken sker ofta ett preliminärt urval redan innan den officiella antagningen börjar, vilket väcker frågor om rättvisa och transparens.

Så går antagningen till – i praktiken

Även om det finns skillnader mellan olika idrottsgymnasier och idrotter, har antagningsprocessen vissa gemensamma drag. Men i praktiken följer den inte tre, utan i huvudsak fyra steg:

1. Preliminärt urval:
Redan året innan den officiella ansökningsperioden startar, identifierar specialidrottslärare unga idrottare som kan bli aktuella för antagning. Lärarna närvarar vid ungdomstävlingar på lokal, regional och nationell nivå, och samlar in resultat och statistik.

Identifieringen sker ibland oavsiktligt – många lärare är verksamma inom både idrottsrörelsen och på idrottsgymnasier, vilket gör att de naturligt kommer i kontakt med potentiella elever utanför sin lärarroll. I andra fall sker identifieringen högst medvetet, detta för att säkerställa att lovande idrottare med rätt förutsättningar inte förbises.

2. Ansökningar:
Under höstterminen i årskurs nio ansöker elever till idrottsgymnasiet. De väljer program och rangordnar skolor efter var de helst vill gå. Ansökningarna granskas av specialidrottslärare, i vissa idrotter tillsammans med representanter från det aktuella specialidrottsförbundet.

Beroende på hur många som söker – vilket varierar stort mellan olika idrotter (5) – bjuds sedan alla sökande, eller ett urval, in till särskilda antagningsdagar. Urvalet baseras på tidigare idrottsprestationer, i individuella idrotter till exempel rankinglistor.

3. Antagningsdagar:
Under en till tre dagar får eleverna genomgå tester som bedömer deras idrottsliga, fysiska, psykologiska och sociala förmågor. Testerna av kondition och styrka är centrala i flera idrotter och kan ta upp en hel dag.

4. Beslut:
Efter antagningsdagarna sammanställer lärarna sina intryck och resultat. Det handlar både om mätbara data – som testresultat – och mer kvalitativa aspekter, till exempel hur eleverna agerat i intervjuer, övningar och sociala sammanhang.

Bedömningarna dokumenteras i särskilda formulär och matriser som lärarna själva har utformat. När allt är sammanställt träffas de för att diskutera varje sökande. Här kombineras individuella intryck med lärargruppens samlade erfarenhet. Beslutet om vilka elever som ska antas fattas gemensamt.

Är processen verkligen rättvis?

En rättvis antagningsprocess bygger på tydliga kriterier, likvärdiga metoder, transparens och gemensamma beslut. När dessa principer följs – och alla sökande bedöms på samma sätt – ökar chansen att processen upplevs som rättvis.

Men i praktiken ser det inte alltid ut så. Särskilt det preliminära urvalet, som ofta sker långt innan den officiella ansökningsperioden, kan vara problematiskt. I vissa idrotter beskrivs detta tidiga urval som nödvändig – det skulle helt enkelt vara alldeles för tidskrävande att gå igenom alla sökanden. I andra idrotter handplockas individer, ibland för att de redan tillhör en förening som samarbetar med ett idrottsgymnasium, i andra fall rekryteras dem dit inför gymnasiet.

Oavsett anledning kan det preliminära urvalet göra att inte alla sökande får samma chans. Det kan påverka förtroendet för antagningsproceduren – särskilt hos ungdomar som ännu inte haft möjlighet att utmärka sig idrottsligt, för rätt personer, innan den officiella antagningen börjar.

Konsekvenser av orättvisa antagningar

Om idrottsgymnasiet fortsättningsvis har stor betydelse för svensk talang- och prestationsutveckling, samtidigt som antagningen sker med hjälp av preliminära urval, riskerar det förstärka en utveckling där tidiga prestationer får en avgörande roll i allt yngre åldrar. Det starka resultatfokus som redan är framträdande inom ungdomsidrotten blir då ännu viktigare (6).

Det kan leda till att unga idrottare känner sig pressade att specialisera sig tidigt, alltså att välja en idrott och satsa fullt ut redan i låg- eller mellanstadiet, snarare än att uppmuntra ett bredare idrottsutövande under yngre år. Detta sker trots att forskning pekar på fördelarna med att specialisera sig senare – både för att nå elitnivå (7) och undvika skador orsakade av ensidig träning (8).

En komplex process som kräver fortsatt forskning

Idrottsgymnasier finns över hela Sverige, inom många olika idrotter av olika storlek (5,9). Antalet sökanden varierar, liksom förutsättningarna för att genomföra antagningsprocesser. Den beskrivning som ges här speglar inte alla varianter på hur antagningar går till, därför är det svårt att dra generella slutsatser. Det är tydligt att antagningen är en komplex process, där många aktörer strävar efter att göra sitt bästa, med rättvisa procedurer och i enlighet med etablerade riktlinjer. De aktörer som inte följer dessa principer riskerar att undergräva processens legitimitet och skapa ojämlika villkor för de sökande.

För att förstå antagningsprocesserna bättre behövs fler studier. Varje idrott har sina egna förutsättningar. Genom att studera dessa kan vi närma oss goda arbetssätt som är både rättvisa och transparanta. Med mer kunskap kan vi också föra en bredare diskussion om hur antagningar går till, vilka metoder och tester som används – och varför de ser ut som de gör. En sådan diskussion kan i sin tur väcka viktiga frågor om idrottsgymnasiernas syfte och vilka som faktiskt ges möjlighet att ta del av dessa utbildningar.