Ska kvinnor med extremt höga nivåer av kroppseget testosteron få ställa upp i idrottstävlingar? Nej, ansåg Internationella friidrottsförbundet och satte en maxgräns. Men regeln ogiltigförklarades av Idrottens skiljedomstol. Nu väntar rond två. Svenska idrottsforskare är nyckelpersoner i en brännhet fråga som oavsett utgång kommer att påverka idrottsvärlden.

– I slutet av juni lämnar vi in vår rapport till CAS som beskriver kunskapsläget om hur mycket testosteron påverkar kvinnors prestationsförmåga. Sedan kommer det förstås dröja ett tag innan man gått igenom allt och kan ta ett beslut, säger Angelica Lindén Hirschberg som är professor i gynekologi vid Kvinnokliniken på Karolinska universitetssjukhuset.

Det har varit bråda tider för Angelica Lindén Hirschberg och hennes forskarkollegor. När Idrottens skiljedomstol (CAS) förra sommaren beslöt att ogiltigförklara Internationella friidrottsförbundets (IAAF) regel om en maxgräns för testosteron hos idrottskvinnor (10 nanomol per liter blod) lämnade man likväl en dörr på glänt. CAS höll nämligen med om att testosteron spelar en roll för prestationsförmågan hos kvinnor i många idrotter. Men hur stor roll? Den grannlaga uppgiften fick IAAF ett drygt år på sig att bevisa.

– Vi har nu fått två artiklar godkända för publicering i den ansedda tidskriften British Journal of Sports Medicine. Våra data där utgör ett stöd för att det finns ett samband mellan nivån av kroppseget producerat testosteron och den fysiska prestationsförmågan. Faktum är att det fram tills nu har saknats tillräcklig vetenskapligt underlag för detta hos kvinnor.

Det som tidigare är publicerat är en studie på Karolinska universitetssjukhuset som visade att kvinnor med så kallad PCOS (mild form av ökad testosteronaktivitet) presterade bättre än andra idrottskvinnor. Vidare fann amerikanska forskare ett signifikant samband mellan kroppseget testosteron och fysisk prestation i en studie på 22 idrottskvinnor.

Ökar prestationsförmågan

De två nya studierna bygger båda på data från kvinnliga elitidrottare. Den ena har studerat drygt 100 kvinnliga svenska olympier. Resultatet av olika styrkemätningar visar att det finns ett signifikant samband mellan nivåerna av kroppseget testosteron och prestationsförmåga samt muskelmassa.

Den andra vetenskapliga dokumentationen som IAAF nu kommer att luta sig emot i CAS är en studie som genomförts av förbundets egen medicinska expert Stéphan Bermon. Underlaget utgörs av drygt 1 000 kvinnliga elitidrottare, som alla deltog i friidrotts-VM i Daegu 2011 och Moskva 2013.

De resultat som nu ska presenteras visar att testosteron spelar en stor roll för människans fysiska prestationsförmåga.

Med hjälp av befintliga provsvar har forskarna kunnat dela upp idrottskvinnorna i olika testosteronkategorier. I vissa grenar, som exempelvis medeldistanslöpning, noteras ett samband mellan prestationsförmågan och nivån av testosteron hos utövaren.

Studierna kommer inom kort att lämnas över till de advokater som ska föra IAAF:s talan i CAS. Men i den bästa av världar – sett ur IAAF:s synvinkel – hade även en tredje studie kunnat lämnas in. Till det har dock tiden varit för knapp.

– Vi har precis fått godkänt för att sätta igång en randomiserad dubbelblind testosteronstudie på 50 kvinnor som idrottar på motionsnivå. Det kommer att bli en grupp som behandlas med testosteron till en måttligt ökad nivå och en kontrollgrupp som får placebo. Studien kommer att pågå under max tio veckor, vilket innebär att det inte finns några risker för bieffekter. Deltagarna får inte delta i några tävlingar under studien. Prestationsmätningarna för styrka och uthållighet kommer att genomföras på Gymnastik och idrottshögskolan.

Regelverk behövs

Hur utfallet kommer att bli i CAS vill inte Angelica Lindén Hirschberg spekulera i. Hon konstaterar bara att de resultat som nu ska presenteras båda visar att testosteron spelar en stor roll för människans fysiska prestationsförmåga – även om det förstås finns en hel del andra faktorer som påverkar. Det behövs, menar IAAF och Angelica Lindén Hirschberg, ett regelverk som reglerar förhållandet mellan manlig och kvinnlig idrott.

I Australien kan en person juridiskt tillhöra ett tredje kön.

I skrivande stund jobbar även Internationella Olympiska Kommittén (IOK) med att revidera sina riktlinjer vad gäller transsexuella. Skälet är att det i ett antal länder i Europa och Asien pågår förändringar i lagstiftningen när det gäller könsbyten. I exempelvis Australien kan en person i dag juridiskt tillhöra ett tredje kön. Men vad har allt detta med idrott att göra?

– Tidigare fanns det i många länder ett krav att individer som ville byta kön från man till kvinna skulle operera bort sina testiklar. Så är det inte längre. I vissa länder har man numera inte ens något krav på utredning för att få byta kön. Då kan man alltså börja tävla som kvinna direkt. Ännu är det visserligen ovanligt med transsexuella inom toppidrotten. Men det kommer säkert att bli fler med tanke på den exponentiella ökning man kan se i många länder, däribland Sverige.

Skillnader även hos män

Räkna alltså med att frågor om kön och idrott kommer att fortsätta att diskuteras. Men om det nu visat sig att skillnader i testosteronnivåer hos kvinnor har en stor inverkan på resultatet i många idrotter, borde det då inte även gälla för män?

– Jo, det finns vetenskapligt stöd för ett samband mellan naturliga skillnader i testosteronnivåer och prestationsförmåga även bland män. Spännvidden mellan mäns nivåer är normalt 10-30 nanomol per liter blod. Så det kan vara ganska stora skillnader även på den manliga sidan. Men hos män finns inte samma tillstånd som hos kvinnor, där en individ producerar testosteronnivåer som är flerfaldigt högre än normalnivån utan att ha en allvarlig sjukdom.

Frågan om hur hormoner påverkar prestationsförmågan är komplex. Testosteron är det hormon som sannolikt har störst betydelse, men det finns också andra manliga könshormoner som spelar roll. Därutöver finns så kallade prekursorer (en slags ”förhormoner”, exempelvis DHEA) som kan omvandlas i kroppen till testosteron.

Olika känsliga receptorer

I dag finns inget mått på totaleffekten när det gäller manliga könshormoner. Hitintills har man antagit att de koncentrationer som mäts upp i blodet också reflekterar effekten. Men det är inte säkert att det går att dra sådana slutsatser. För även om en individ har en viss koncentration i blodet kan receptorerna vara olika känsliga att ta upp hormonerna.

Risken finns förstås att man i vissa nationer istället börjar se fördelarna med att dessa kvinnor tävlar för landet.

Nu finns emellertid en ny teknik där det är möjligt att genom ett blodprov läsa av vilken effekt de aktuella hormonerna utövar på receptorerna. På så sätt kan forskarna få ett totalmått på aktiviteten.

– Det finns medicinska tillstånd, som visserligen är ovanliga, men där en kvinna kan ha väldigt höga testosteronnivåer men likväl inte få ut den effekten på grund av att receptorerna inte är riktigt mottagliga. Lägg därtill att omsättningen av olika könshormoner kan skilja sig mycket åt mellan olika folkslag. Exempelvis har det visat sig att asiater har en annan omsättning av testosteron än kaukasier. Men med detta sagt, i normalfallet finns det ett positivt samband mellan nivån av de androgena hormonerna (manliga könshormoner) och muskelmassa samt prestationsförmåga.

Risk att se fördelar

I Sverige behandlas kvinnor med uttalad så kallad hyperandrogenism (HA), det vill säga en kraftigt förhöjd kroppsegen testosteronproduktion. Skälet är att det anses ohälsosamt att leva med och vissa tillstånd kan innebära en ökad cancerrisk. Men så fungerar det inte i alla länder.

– I många utvecklingsländer kan man inte diagnostisera dessa tillstånd och därmed behandlar man inte uttalad HA. Risken finns förstås att man i vissa nationer istället börjar se fördelarna med att dessa kvinnor tävlar för landet. I förlängningen kan det leda till att de kvinnliga medtävlarna känner att det inte är rättvisa tävlingar och att publiken tappar intresset eftersom skillnaderna blir för stora, säger Angelica Lindén Hirschberg.