Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Vasaloppets bildarkiv
120
Delningar
Lägg i läslista
Förnuft eller känsla / Övrig forskning

Skidåkare med känsla för det rationella

27 Mar 2015
Text: Daniel Svensson, KTH

Naturen och känslan var viktigast för efterkrigstidens skidåkare. Fysiologerna förespråkade något annat. I dag är träningen mer vetenskapligt inriktad, men samtidigt är varje åkare unik. Finns det egentligen någon träning som är rationell för alla?

I dag är vetenskapligt underbyggda träningsupplägg en självklarhet i många sporter. Men vid mitten av 1900-talet såg det helt annorlunda ut. Längdskidåkningen var en av de första sporter som sökte hjälp av forskare, samtidigt som många aktiva var skeptiska till de nya rönen.

Därför följde en lång process där åkare, förbund och forskare försökte enas om ett svar på frågan: vad är rationell träning egentligen? Och varför skulle skidåkningen bygga på vetenskap?

Skapa en rationell idrott

Fysiologi är en vetenskap som var aktiv i rationaliseringssträvandena inom en rad olika områden. Träningen var inget undantag. På Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm började utvecklingen av rationell träning redan på 1940-talet, med fysiologerna i spetsen.

De fokuserade på grundforskning och nya träningsformer för skolidrotten, men hade även ett intresse för både bredd- och elitidrott. Eftersom fysiologerna forskade kring resultaten och utformningen av olika slags träning blev rönen snart intressanta för idrotten i stort.

GIH-fysiologerna lade ett stort fokus på konditions- och intervallträning, kolhydratrik kost, vätskebalansens betydelse och möjligheterna till kraftbesparing genom förbättrad teknik.1 Den forskning man bedrev ansågs kunna ligga till grund för en mer rationell träning än de traditionella, erfarenhetsbaserade träningsmetoder som var vanliga bland skidåkare vid den här tiden.

Naturlig träning

Det var inte bara fysiologerna som pratade om rationell träning. Även skidåkare använde sig av begreppet, men menade då något annat än vetenskaplig träning. Mora-Nisse skrev till exempel i sin självbiografi att han ägnat sig åt rationell träning sedan 17-årsåldern. Vad han då menade var att han tränat systematiskt och hårt.2 Själva ordet ”rationell” hade en positiv laddning genom sin användning i andra delar av samhället.

I praktiken hade upplägget väldigt lite med vetenskap att göra och byggde mer på beprövad erfarenhet. Träningen liknade det som den legendariske träningsideologen Gösta Olander rekommenderade. Olander hade sin bas i jämtländska Vålådalen och såg landskapet som en viktig del i träningen.

Vid den här tiden var skidåkarnas träningsupplägg väldigt individuellt. Man hade inga tränare och träningsläger var något mycket sällsynt. Inte heller Gösta Olander var någon tränare i modern bemärkelse, men han spelade ändå en viktig roll i träningsuppläggningen eftersom många åkare tränade i Vålådalen. Dessutom var Olander ledamot i Svenska skidförbundets längdlöpningskommitté och hade formell makt över träningsupplägget.

Bland anhängarna till Olanders naturliga träningslära fanns Mora-Nisse men också skidkollegan Nils Täpp och löparstjärnan Gunder Hägg, som fått en mosse uppkallad efter sig i Vålådalen. Men hur såg då Olanders träningsråd ut? I grund och botten handlade det om att lyssna på kroppen och träna i natursköna och rogivande landskap. Under sommarhalvåret skulle man springa på fjället, i myren eller i skogen. När snösäsongen infunnit sig var det snöpulsning och långa skidturer som stod i fokus.

Kritik mot det rationella

Olander inspirerades av samernas rörelser och av fjällvärldens djur och ansåg att skidåkare borde träna upp liknande smidighet och rörelsemönster. Hans metod innehöll knappast alls någon vetenskap men byggde desto mer på erfarenhet, från vandring och löpning och, indirekt, genom samernas framgångsrika anpassning till fjällens landskap.

Olander Vålådalen Rig Bildkälla Jamtlis arkiv och foto Hallings foto
Barmarksträning i Vålådalen med Gösta Olander (mitten) och flera av dåtidens största svenska manliga idrottsstjärnor. Utöver Olander syns från vänster: Lars ”Finnskoga-Lasse” Olsson, Assar Rönnlund, Ingemar Johansson, Sture Grahn, Rolf Rämgård och Ragnar ”Föllinge” Persson. Bilden är tagen i augusti 1962. Foto: Hallings foto/Jamtlis fotosamlingar

Det var också viktigt att träningen skulle ske utan stress och press. Naturupplevelserna var ett viktigt inslag och även lugnare aktiviteter som promenader och jakt sågs av Olander som bra träning. Med den naturliga träningen blev man enligt Olander väldigt vältränad, men undgick samtidigt att bli en träningsmaskin.3 Här fanns alltså en stark kritik mot den rationalisering som fysiologerna stod för.

Olanders status var mycket hög under 1940-talet, och Sverige gjorde fina resultat i längdspåren. Vid OS i St. Moritz 1948 blev det hela sex medaljer. Olanders instruktionsskrift Träningsråd för skidåkare trycktes i nya upplagor och han valdes in i den nybildade olympiska träningskommittén.

Men allt var inte rosenskimrande. Skidförbundet hade börjat oroa sig för hårdnande internationell konkurrens.4 Olander fick ansvaret att förbereda åkarna inför OS 1952 i Oslo, men väl där blev det fiasko med en enda medalj (brons i herrarnas stafett). En ändring måste till.

Fysiologerna äntrar scenen

Skidförbundets ordförande Sigge Bergman tog efter Oslo-spelen kontakt med Erik Hohwü-Christensen, professor i fysiologi vid GCI (nuvarande GIH) och bad om vetenskaplig hjälp med att förändra träningen. Per-Olof Åstrand, forskare på fysiologiinstitutionen, fick i uppdrag att sköta kontakterna med skidförbundet och åkarna.

Fysiologerna började snart testa skidåkarna på olika sätt, bland annat för att fastställa maximal syreupptagningsförmåga, mjölksyranivåer, energieffektiv åkteknik och mycket annat. Ambitionen var att förbättra prestationerna genom att hitta den mest effektiva träningen. Gjorde man det, kunde metoderna sedan spridas till breda folklager. Sverige kunde på så sätt få ett fysiskt uppsving och förbättrad hälsa genom en rationellt tränande befolkning.

Eftersom förbundet hade tagit initiativ till samarbetet hade fysiologerna ett starkt mandat att genomföra olika tester på åkarna och komma med förslag på hur träning och andra förberedelser skulle skötas.

Han kände sig risig under hela loppet och menar att sockervattnet kan ha kostat honom en olympisk medalj.

Skidförbundet var inte ensamt inom idrotts-Sverige i att närma sig vetenskapen. Friidrotten gjorde liknande försök och Gösse Holmér, som var den viktigaste tränaren, förespråkade vetenskapliga metoder. Men Olander tänkte inte ge sig utan strid, trots att hans naturliga träningsmetod successivt fick allt mindre utrymme.

I ett bitvis indignerat brev till Sigge Bergman år 1953 skriver Olander att ”det tycks finnas dom som begriper mycket bättre med en skeptisk inställning till all Vålådalsträning, och dom är ju svåra att överbevisa.” I tidigare brev samma vår ondgjorde sig Olander även över Gösse Holmér och dennes påstådda självgodhet. Olanders protester hjälpte inte. Förbundet hade bestämt sig för att vetenskapliggöra träningen. Dock fanns det en viktig grupp att övertyga – åkarna.

Åkarna var skeptiska

Hur togs de vetenskapliga råden emot av de aktiva? Bilden är inte entydig. Det fanns stora variationer i vad man ansåg om fysiologernas bidrag till verksamheten – och om dem som personer! Den övergripande trenden var visserligen att det blev mer och mer vetenskaplighet i träningsupplägget, men att det hos åkarna samtidigt fanns en hel del skepsis. Det ledde till att det dröjde länge innan förbundets och fysiologernas idéer slog igenom.

Detta vetenskapliggörande i olika hastigheter, som man skulle kunna kalla det, var möjligt eftersom varje enskild åkare skötte sin egen träning under större delen av säsongen. Undantagen var träningsläger och mästerskap, men även då hade åkarna ett stort mått av självbestämmande.

Förbundets idéer om träning är därför att betrakta som en norm eller ett ideal med begränsad praktisk förankring bland de aktiva. Först under 1970-talet (i begränsad omfattning) och 1980-talet blev det vetenskapsbaserade träningsupplägget mer centraliserat, genom skidgymnasier, ökad förekomst av professionella tränare, fler och längre träningsläger och så vidare.

I grannlandet Norge var utvecklingen delvis olik den svenska. Under 1950-talet rådde stor oenighet om vilken slags träning som skulle bedrivas, särskilt på barmark.5 Med Kristen Kvellos intåg som rikstränare på heltid 1958, förespråkades mer mängdträning i långsam takt, det som kallades ”rolig langkjöring”, med tydliga inslag av Olanders naturliga träning. Denna modell hade svag eller ingen underbyggnad i dåtida fysiologi (men har fått det sedermera). Inte heller i Norge var det enkelt att styra åkarnas träning. Först under 1980-talet med skidgymnasier och allt färre skogsarbetare i landslaget fick vetenskapliga inslag någon större betydelse.6

Det var alltså länge svårt för både svenska och norska skidförbund att föra ut sina träningsmetoder i praktiken. Och i de fall fysiologernas råd fick genomslag blev det inte alltid som man hade tänkt. Under Innsbruck-OS 1964 missade Janne Stefansson medalj på tremilen med 19 sekunders marginal. Han hade inför loppet fått ett glas sockervatten av P-O Åstrand. Stefansson frångick sina rutiner, drack sockervattnet och blev illamående. Han kände sig risig under hela loppet och menar att sockervattnet kan ha kostat honom en olympisk medalj.7

Kunskapsutbytet viktigast

Hans landslagskamrat, Karl-Åke Asph, visar på en annan uppfattning. Han säger sig ha fått mycket hjälp av fysiologerna. Ett konkret exempel är en forskningsstudie som Jan Karlsson och Lars Hermansen (båda från GCI-GIH) gjorde på skidåkarnas barmarksträning i mitten av 1960-talet.

Syftet med studien var att jämföra långdistans och intervall i barmarksträningen och hitta en effektiv balans mellan mängd och intensitet. Asph medverkade i studien som försöksperson och menade att detta gav kunskap om hur hårt man skulle pressa sig. Han ”upptäckte att man inte behövde ta i så hårt för att komma upp i maximal syretransport, gick man för hårt så sjönk syreupptagningen och det blev mjölksyra.”8

Asph anpassade alltså delvis sin träning efter vetenskapliga rön, vilket då var ovanligt. Intresset för fysiologi ledde honom senare till GIH, där han utbildade sig till idrottslärare. Detta var inte ovan ligt; flera andra åkare som var positiva till fysiologernas insatser, däribland landslagsåkaren och landslagstränaren Lennart ”Lill-Järven” Larsson, läste på GIH efter karriären.

Barbro Martinsson (numera Grahn), en annan av tidens storåkare, minns att de vetenskapliga inslagen var intressanta men att det praktiska genomslaget var begränsat: ”Vi fick reda på blodvolym och att det kunde bli bättre, men inte så att man tog det på väldigt allvar med att äta si eller så, göra si eller så, det var inte den andan.”9

Den samlade bilden av åkarnas mottagande visar att de vetenskapliga råden fick ett marginellt genomslag under 1950- och 1960-talen. Viktigare var kunskapsutbytet åkare emellan på träningsläger och i andra sammanhang samt den egna erfarenheten.

En träningsvecka såg för många av de manliga åkarna ut ungefär enligt följande: träning varje vardag, först åtta timmars kroppsarbete och sedan löpning på kvällen i cirka en timme i högt tempo, nära maxpuls med backlöpning eller liknande. På helgen var det ofta ett längre pass, 2-4 timmar i lite lugnare tempo. Styrkan kom mestadels av skogsarbetet. Vintertid blev det i princip enbart skidåkning. Någon vila var sällan inplanerad.

Man hade inte heller någon särskild plan gällande kost och vätskepåfyllning under träning och tävling. För de kvinnliga åkarna var upplägget ungefär detsamma, fast utan skogsarbetet och med något färre träningstimmar. Även om kopplingen till skogsarbetet saknades hos de kvinnliga åkarna var det flera, exempelvis Toini Gustafsson, som arbetade hårt med kroppen i sitt yrkesarbete och därigenom fick välbehövlig armstyrka.

Individualiserad vetenskap

I dag ser det annorlunda ut. Att vara skidåkare på landslagsnivå innebär en heltidssatsning, med träning uppemot 900 timmar per år. Ofta är det två pass om dagen, med mer fokus på högintensiva intervaller och grenspecifik styrka.

Planeringen är betydligt mer detaljerad än förr, både vad gäller antalet pass och deras innehåll. Arm- och överkroppsstyrka har blivit allt viktigare i takt med bättre spår och utrustning, samtidigt som skogsarbetet har försvunnit som träningsform. Därför behövs betydligt mer grenspecifik armträning i form av stakningspass på rullskidor eller stakmaskin. Generellt sett innehåller träningen betydligt mindre långlöpning. Planeringen och kunskapsläget kring kost, vätskeintag, vila med mera är klart bättre i dag.

Vad har då rationell träning utvecklats till i dag? I praktiken kan man säga att idealbilden av en helt vetenskapsbaserad träning som fungerar för alla har visat sig svår att infria. Kroppar är olika och åkare reagerar inte på samma sätt. Vissa tål mer träning än andra, någon behöver fler vilodagar, en annan har högre maxpuls eller mjölksyratröskel.

I dag är träningen starkt individualiserad, vilket den i praktiken har varit hela tiden, men också byggd på vetenskap. Varje åkare har noggrann kontroll på sin egen syreupptagningsförmåga, mjölksyratröskel och maxpuls och väl utvecklad förståelse av kost och vätskepåfyllning. Träningen är detaljplanerad och periodiserad.

Vi har också sett en ökad specialisering. Vissa åkare är renodlade sprinters och andra mer inriktade på längre distanser. I de riktigt långa loppen, som Vasaloppet, har en sprintspecialist inte mycket att hämta. Inte heller kan en långloppsspecialist konkurrera med en explosiv sprinter på kortare distanser; de åkare som ännu är framstående i alla grenar och alla distanser, som exempelvis Marit Björgen, Petter Northug och Dario Cologna, är numera undantag.

Unikt komplicerade varelser

Specialisering och rationalisering är tydliga tendenser, vilket ligger i linje med den utveckling som brukar kallas sportifiering och som pekar på att likartad utveckling sker i de flesta idrotter. I takt med hårdare konkurrens krävs allt mer av utövarna.

Ändå är träningen inte helt fri från det Gösta Olander fokuserade på – känsla, naturupplevelser och att lyssna på kroppen. Uppmaningen att träna många och hårda intervallpass, som fysiologerna vid universitetet i Trondheim rekommenderade norska landslagsåkare, motiverades visserligen med vetenskapliga argument. Men när Marit Björgen visade svaga resultat bröt hon med idéerna och började lyssna mer till sin egen kropps signaler. Det blev det en påminnelse om att vetenskaplig träning visserligen är viktig men också att varje kropp och varje människa är unikt komplicerad.10

Den enskilde åkaren har ett stort ansvar för att lyssna på sin kropp och säga ifrån när det blir för mycket träning. Och även om man numera kan göra en del av träningen i rationaliserade miljöer som skidtunnlar och testlabb är landskapet fortfarande viktigt för många åkare. Inför VM i Falun 2015 valde exempelvis landslagsåkaren Lars Nelson bort höghöjdsläger utomlands för att träna i Vålådalen. Gösta Olander hade säkerligen varit nöjd med det valet.

Referenser

  1. Svensson, D. The International Journal of the History of Sport. 2013. 30:8, 892-913.
  2. Karlsson, N. I vita spår. Bonniers. 1953. s. 108.
  3. Olander, G. Träningsråd för skidåkare. 1948.
  4. Svenska skidförbundet. Styrelseberättelse 1950-1951. s. 208.
  5. Gotaas, T. Først i løypa. Historien om langrenn i Norge. 2012. s. 266.
  6. Sandbakk, Ø. & Tønnesen, E. Den norske langrennsboka. 2012. s. 26-30.
  7. Stefansson, J. Intervjuad 8 juni 2013 i Transtrand av Svensson, D.
  8. Asph, K. Intervjuad 9 juni 2013 i Orsa av Svensson, D.
  9. Martinsson, B. Telefonintervju 8 januari 2013 av Svensson, D.
  10. Den stora debatten om intervall kontra langkjöring som fördes i Norge under och efter Björgens svaga säsonger 2007-2009 skildras i Sörlin, S. Kroppens geni. 2011. Särskilt s. 188-199.de Geer, H. Rationaliseringsrörelsen i Sverige. 2010.

Forskare

Daniel Svensson
Forskarstuderande
Kungliga tekniska högskolan, Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö
Sverker Sörlin
Professor
Kungliga tekniska högskolan, Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö

Läs mer om:

Daniel Svensson
idrottshistoria
Längdskidåkning
Sverker Sörlin

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

link

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se