Min läslista

Din läslista är tom.

Lägg i läslista
Ur boken Dolda utmaningar / Okategoriserade

Ung med adhd “Egentligen är jag jättesnäll”

23 maj 2017
Text: Lars Sandberg

Det är väldigt lätt att tycka om My Hertzberg. Och ändå har hon länge haft svårt att skaffa och behålla sina vänner. Hon har nära till känslor, blir lätt arg
men lika snabbt glad igen. Och hon förlåter direkt.

My som idag är 20 år var bara två år när hon tog sina första danssteg. Hon förstod direkt att dans var något för henne. Dansen har sedan dess utvecklats till en självklar röd tråd genom hennes liv, och hon undervisar i dans en dag i veckan.

– När jag dansar glömmer jag allt annat i hela världen. Då är jag bara jag. Det är så skönt! Jag brukar alltid gå till jobbet några timmar innan gruppen börjar, så att jag får dansa själv innan. Då får jag hela danssalen för mig själv. Det är jätteskönt! Då är det ingen som dömer mig utan jag får bara vara jag liksom.

Ville bli utredd

My är uppvuxen i Malmö, men eftersom hon har en hörselskada flyttade hon till Örebro för att gå Estetiska programmet med inriktning dans på ett gymnasium för hörselskadade. Det var under gymnasietiden, strax innan hon skulle fylla 18, som My utreddes för adhd.

Artikeln är hämtad från boken Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar. Läs den här.

– Jag kände ju att jag hade problem och att det var något som var fel. Det var därför jag ville bli utredd. Jag kunde aldrig behålla kompisar, pojkvänner eller någonting, och jag bråkade jättemycket med mina föräldrar. Jag förstod inte varför det blev så, för jag är ju jättesnäll egentligen. Jag vill aldrig något illa men jag hamnade ständigt i en massa konflikter.

My är glad, social och trevlig. Hon är bra på att uttrycka sig och vid första anblicken är det svårt att tro att den här tjugoåriga tjejen skulle ha svårt att behålla vänner. Mys största problem är impulskontrollen. Hon tänder till snabbt och kan då bli rasande arg om hon blir provocerad. Det kan räcka med en småsak, som att någon går in i hennes stol utan att be om ursäkt, för att hon ska tända till på alla cylindrar.

– Jag har fått sådana utbrott på mina kompisar så du anar inte! Det får jag ju på mina föräldrar också men de kan ta det på något sätt. De vet att ”Nu har My fått ett litet utbrott, det går snart över”, men mina kompisar orkade inte med det.

My stryker undan luggen som hon ofta gör och ser fundersam ut. Frisyren döljer hörapparaterna, men luggen är något kort och envisas med att falla fram.

– När jag var liten var det jättemycket barn som lekte tillsammans på gården i vårt bostadsområde. Vi samlades jämt där och spelade fotboll och brännboll tillsammans. Gården var liksom det enda stället jag kände mig hemma på. Där visste alla att ”My kan bli arg ibland, men det är bara att vara snäll mot henne så blir hon snäll tillbaka”.

En önskan att få höra till

Gemenskapen på gården väckte Mys intresse för att börja med andra saker utöver dansen. Hon provade bland annat på fotboll, handboll, judo, tennis och friidrott. Men utfallet blev inte det hon hade hoppats på.

– Det var ingen idé. Det gick inte. Det var stora grupper som redan kunde det man skulle göra, och så kom jag där och kände mig bara i vägen. De andra var redan helt frälsta i sporten medan jag bara ville testa lite. Dessutom har jag svårt att närma mig nytt folk. Jag kände mig inte välkommen där.

Mys osäkerhet i de nya sammanhangen gjorde att hon kände sig utanför. Hon kände sig ofta kritiserad och hamnade på defensiven gentemot de andra lagkamraterna. Särskilt när hon blev tillsagd att göra på ett visst sätt.

– Jag tog åt mig jättemycket om någon tillrättavisade mig. Jag skäms när jag tänker tillbaka på det nu, för de var faktiskt jättesnälla mot mig, men jag klarade inte av situationen liksom. Sade någon till mig ”Om bollen kommer utanför den linjen så kan du inte sparka på den” kunde jag svara ”Jaha?! Och vem fan är du då?! Vad vill du? Vill du bråka?”. Jag skäms jättemycket för det nu, för jag är ju inte sådan egentligen. Det känns bara så tråkigt att det var den bilden de fick av mig. De tänker säkert tillbaka och säger ”Du, kommer du ihåg hon tjejen som skällde ut oss?” och så där.

Mys tips!

  • Kom ihåg att alla som har adhd inte är likadana! Bara för att du känner någon annan som har adhd betyder inte det att jag och den personen fungerar likadant.
  • Döm inte för snabbt. Jag kanske kan bli arg fort, men det betyder inte att jag inte är snäll egentligen. Alla som har adhd är inte stökiga och dumma. Alla som känner mig på riktigt vet att jag är jättesnäll.
  • Var rak! Var tydlig om det är något du vill ta upp med mig. Hur ska jag veta varför du är arg om du bara går runt och surar och inte talar klarspråk? Linda inte in ditt budskap i en massa ludd utan säga precis hur du känner. Sedan är ju problemet löst.
Expandera

Även i skolan hade My det tufft att känna sig accepterad. Flytten till Örebro innebar en rejäl omställning utan någon trygghet i form av vare sig gård, familj eller kompisar. Den första tiden i Örebro blev jobbig.

– Hemma visste ju alla hur jag fungerar, men mina klasskompisar i Örebro kunde inte ta det alls. Om jag brusar upp är det bästa att säga ifrån på skarpen: ”Lägg av nu! Nu blir jag jättearg på dig”. Då stannar jag upp – för jag vill ju inte att den andra personen ska bli arg på mig! – det är ju jag som är arg, inte tvärtom. Då brukar jag skämmas lite och sen be om ursäkt. Sen är alltihop över. Så fungerar jag. Jag vill bråka, få saken ur världen och sen vara kompis igen. Men de kunde som sagt inte ta det. De kunde inte acceptera att jag faktiskt är som jag är. Det gjorde jätteont i mig. Det gjorde jätte, jätte, jätteont! Det gick ungefär ett halvår då jag var helt själv, jag hade inga kompisar alls.

En öppen omgivning

Vändningen kom då My började lyssna på ett rockband som var lokala kändisar. My blev så småningom tillsammans med trummisen i bandet och fick då helt nya vänner av en annan sort än de hon haft tidigare.

Mer läsning

Många med intellektuella funktionsnedsättningar rör sig för lite. Möt Shadi Jalalian som älskar Friskis & Svettis enkeljympa. Reportaget ingår i boken Recept för rörelse.

– Jag blev kompis med alla hans kompisar, och det var så underbart för jag passade in någonstans! De accepterade mig på ett helt annat sätt än vad mina andra kompisar hade gjort. Jag tror att det beror på att de inte var så mainstream som mina andra kompisar. De lyssnade på rock och hade en mer udda stil, vilket gjorde att de accepterade att andra också var annorlunda. Det var jätteskönt!

Efter fyra år i Örebro har My nu återvänt till Malmö igen. Hon kunde inte fortsätta hyra bostaden hon hade i Örebro, och arbetsmarknaden är mindre och svårare där än i Malmö. Hon förlorade då den rocktillhörighet hon känt sig så hemma i, och måste nu återigen börja om från början.

– Det tar tid att bygga upp sitt gamla umgänge igen. Många har flyttat och skaffat barn. Jag har tänkt börja studera sedan, och kanske träffar jag några nya vänner där? Jag ser fram emot att läsa ett ämne i taget, det tror jag passar mig bättre. Sedan får vi se vad jag gör i framtiden.

 

23 maj 2017
Text: Lars Sandberg

Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se