Precis som vi tidigt lär våra barn att ta hand om sin tandhälsa, kan vi i grundskolan lära dem en vana av regelbunden fysisk aktivitet som de tar med sig senare i livet. Det visar den senaste studien från det stora Bunkefloprojeket.

Forskning visar att fysisk aktivitet bland barn och ungdomar är förknippad med flera fördelaktiga hälsoeffekter vad gäller exempelvis kroppsvikt (1), benmassa (1), blodtryck (1) psykisk välmående (1) och akademiska skolprestationer (2).

Det är särskilt viktigt att röra på sig under uppväxtåren, dels för att det är då man bygger upp skelettet, muskler och utvecklar motoriken, dels för att beteenden som etableras under barndomen tenderar att följa med in i vuxenlivet (5).

Men endast var tionde flicka och var femte pojke i Sverige når i dag WHO:s rekommendation om minst 60 minuters fysisk aktivitet per dag (3). Dessutom spenderar en genomsnittlig tioåring nästan nio timmar om dagen med stillasittande aktiviteter (4).

Bunkefloprojektet: daglig skolidrott genom grundskolan

Bunkefloprojektet startade år 1999–2000 på fyra närliggande grundskolor i Malmö, med det övergripande målet att undersöka effekten av daglig skolidrott under hela grundskoleperioden.

Fördelen med att använda skolan för att öka den fysiska aktivitetsnivån är att skolan har möjlighet att nå alla barn i samhället. Via skolan är det alltså möjligt att nå även dem som inte redan har ett etablerat intresse för idrott eller har föräldrar som betalar för idrottsaktiviteter på fritiden.

Studien genomfördes på Ängslättsskolan i området Bunkeflostrand, därav namnet Bunkefloprojektet. Eleverna i Ängslättsskolan ökade skolidrotten till 40 minuter per skoldag, medan tre kontrollskolor (Ribbersborsskolan, Fridhemsskolan och Mellanheds-/Slottstadens skola) belägna i närliggande område, fortsatte med 60 minuter skolidrott per vecka som var standard enligt läroplanen.

Årliga mätningar av barnen

När studien startade var barnen i genomsnitt åtta år gamla och gick i årskurs ett eller två. Under hela grundskoleperioden utvärderades barnen årligen med bland annat kroppsmätningar (exempelvis längd och vikt), fysiska tester (exempelvis hopptester och styrketester) samt frågeformulär där vi bland annat frågade om graden av fysisk aktivitet och stillasittande. Vid vissa år genomgick barnen även accelerometermätningar för att bestämma fysisk aktivitet. En accelerometer är en dosa som man bär runt midjan för objektiv mätning av fysisk aktivitet, till skillnad från frågeformulär som baseras på självskattning.

Fördelen med att använda skolan för att öka den fysiska aktivitetsnivån är att skolan har möjlighet att nå alla barn i samhället

Förutom årliga mätningar under grundskoleåren genomfördes ett uppföljningsbesök tre år efter att barnen slutat grundskolan, då gick sista året på gymnasiet. Vid denna tidpunkt var barnen i genomsnitt nitton år gamla, elva år hade gått sedan deras första besök i studien och tre år hade gått sedan interventionen avslutades.

Daglig skolidrott gav mer fysiskt aktiva barn

Tidigare publicerade studier från Bunkefloprojektet har visat att barn med 40 minuters daglig skolidrott, sammantaget (tiden utanför skolan inräknad) var mer fysiskt aktiva än barn som hade skolidrott 60 minuter per vecka under grundskoleperioden (7).

Dessa resultat kanske inte framstår som överraskande, men det har inte alltid varit en självklart att barns motionsvanor går att förändra. Resultaten motsäger till exempel Activitystat-teorin (6) som presenterades på 1990-talet, en teori som menar att varje barns fysiska aktivitetsnivå är centralt reglerad och förutbestämd till en särskild individuell nivå. Detta skulle innebära att om man ökade den fysiska aktiviteten i skolan så skulle barnen bli mindre aktiva på fritiden och vise versa, och därmed behålla samma totala aktivitetsnivå. Enligt teorin skulle alla försök att ändra barns fysiska aktivitetsnivå vara meningslösa. Men Bunkefloprojektet visade alltså att detta inte var fallet.

Långtidseffekter av daglig skolidrott

I en av de senaste studierna från Bunkefloprojektet ställde vi oss frågan om de barn som gått på Ängslättsskolan (där interventionen genomfördes) var mer fysiskt aktiva och/eller mindre stillasittande jämfört med de barn som gått på kontrollskolorna även efter att interventionen avslutats och de nått ung vuxen ålder. Med andra ord, kan vi, precis som vi lär våra barn att borsta sina tänder, också lära dem en vana av regelbunden fysisk aktivitet som de tar med sig senare i livet?

Kunskapen om eventuella långtidseffekter av denna typ av interventionsprogram är begränsade. Det finns studier som visat att frivilliga motionsvanor bland barn och unga tenderar att följa med upp i vuxen ålder (8). Men om ”påtvingade” fysiska aktivitetsnivåer, som till exempel uppnåtts genom ett interventionsprogram likt vad som gjorts i Bunkefloprojektet, också följer en individ över tid är tämligen oklart. De få studier som har försökt utvärdera detta har inte kunnat visa samstämmiga resultat (9-11).

Mer fysisk aktivitet senare i livet

Vid uppföljningsbesöket, tre år efter avslutad intervention, fann vi att de personer som haft daglig skolidrott i grundskolan i genomsnitt spenderade tre timmar mer per vecka på fysisk aktivitet än de som gått på kontrollskolorna. De spenderade även nästan fyra timmar per vecka mindre på stillasittande aktiviteter (12). Även om det bara var skillnaden i fysisk aktivitet som uppnådde statistisk signifikans är skillnader i stillasittande också intressanta eftersom graden av stillasittande beskrivs som en riskfaktor för sjukdom oberoende hur mycket man rör på sig (13).

De personer som haft daglig skolidrott i grundskolan spenderade i genomsnitt tre timmar mer per vecka på fysisk aktivitet i vuxen ålder

Våra fynd stärker resonemanget om att det går att öka barns fysiska aktivitetsnivåer, utan att detta kompenseras med mer stillasittande under andra perioder. Den ovan nämnda activitystat-teorin verkar alltså inte stämma.

Det ska också tilläggas att det vid studiestart i årskurs ett till två, inte var någon skillnad i fysiska aktivitetsnivåer eller stillasittande tid mellan skolorna. Det var alltså inte så att barnen på interventionsskolan var mer fysiskt aktiva redan från början, utan skillnaderna uppstod efter några år med daglig skolidrott och effekter kvarstod även efter att interventionen avslutats.

I en annan delstudie från Bunkefloprojektet fann vi att när vi justerade bort effekten av flertalet andra tänkbara förklaringar till barnens högre aktivitetsnivåer (exempelvis kön, föräldrarnas utbildningsnivå, förekomst av aktiva syskon) så kvarstod en association mellan daglig skolidrott och högre objektivt mätt nivå av fysisk aktivitet (14). Detta stärker resonemanget om att våra resultat faktiskt beror på den utökade skolidrotten i sig och inte på andra tänkbara orsaker.

Vad är förklaringen?

Hur kan det komma sig att ökad skolidrott påverkar beteendet på detta sätt? Vi har i vår studie inte kunnat undersöka vad våra fynd kan tänkas bero på, men spekulerar kring följande förklaringar:

– att barn som får rikligt med fysisk aktivitet under uppväxtåren tycker det är kul, lär sig motoriken som krävs för idrottsutövande och skapar goda fysiska förutsättningar att vara aktiv på egen hand, men även för att ta upp gamla motionsvanor igen efter en tids uppehåll i träningen.

– att det beror på en omedveten upprepning av ett inlärt beteende där man fortsätter att röra på sig på för att man alltid gjort det, utan att egentligen förstå varför.

– att den utökade skolidrotten och den massmediala uppmärksamheten kring projektet vid studiestart ledde till bättre kunskap om fysisk aktivitet och att den vetskapen blev en drivkraft att fortsätta vara fysiskt aktiv på egen hand efter avslutad intervention.

Oavsett den bakomliggande orsaken till våra fynd tror vi att det är möjligt att etablera goda motionsvanor i barndomen som följer individen över tid. Genom att göra detta kanske vi även kan minska insjuknandet i livsstilsrelaterade sjukdomar senare i livet.

För att återgå till exemplet om tandborstning tidigare i artikeln; precis som vi lär våra barn att ta hand om sin tandhälsa, verkar det som vi kan lära barn att ta hand om kroppen med daglig fysisk aktivitet – med bestående resultat i ung vuxen ålder.

Studierna fortsätter

I dag är barnen som var med när projektet startade vuxna och just nu pågår datainsamling vid 25-års ålder. Vi har en ambition att fortsätta följa studiedeltagarna och utvärdera om och hur länge effekterna håller i sig samt om interventionen faktiskt resulterar i det vi hoppas på; ett lägre insjuknande i inaktivitetsrelaterade sjukdomar och ett friskare åldrande.