Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Bildbyrån

326
Delningar
Lägg i läslista
Bunkefloprojektet / Hälsa / Idrott & samhälle

Daglig skolidrott gav ökad fysisk aktivitet senare i livet

17 jan 2020
Text: Amanda Lahti, Björn Rosengren, Magnus Karlsson

Precis som vi tidigt lär våra barn att ta hand om sin tandhälsa, kan vi i grundskolan lära dem en vana av regelbunden fysisk aktivitet som de tar med sig senare i livet. Det visar den senaste studien från det stora Bunkefloprojeket.

Forskning visar att fysisk aktivitet bland barn och ungdomar är förknippad med flera fördelaktiga hälsoeffekter vad gäller exempelvis kroppsvikt (1), benmassa (1), blodtryck (1) psykisk välmående (1) och akademiska skolprestationer (2).

Det är särskilt viktigt att röra på sig under uppväxtåren, dels för att det är då man bygger upp skelettet, muskler och utvecklar motoriken, dels för att beteenden som etableras under barndomen tenderar att följa med in i vuxenlivet (5).

Men endast var tionde flicka och var femte pojke i Sverige når i dag WHO:s rekommendation om minst 60 minuters fysisk aktivitet per dag (3). Dessutom spenderar en genomsnittlig tioåring nästan nio timmar om dagen med stillasittande aktiviteter (4).

Bunkefloprojektet: daglig skolidrott genom grundskolan

Bunkefloprojektet startade år 1999–2000 på fyra närliggande grundskolor i Malmö, med det övergripande målet att undersöka effekten av daglig skolidrott under hela grundskoleperioden.

Så genomfördes Bunkefloprojeket

Den utökade schemalagda skolidrotten i Ängslättsskolan (interventionsskolan) var obligatorisk för alla barn, oavsett om man deltog i studien eller inte. Interventionsskolan var heller ingen speciell sportskola utan en helt vanlig kommunal skola där man blev anvisad plats utifrån hemadress. Den utökade skolidrotten bestod av en blandning av aktiviteter inom ramen för skolämnet idrott och hälsa och genomfördes på en nivå så att alla barn kunde delta.

Anledningen till att vi i interventionsskolan valde just 40 minuters skolidrott per dag var att detta var schematekniskt möjligt att införa och att rekommendationen om 60 minuters daglig fysisk aktivitet inte var etablerad då studien startade.

För att få skoltiden att räcka till den utökade skolidrotten användes alla elevens valbara timmar, skoldagen blev något längre och man skar delvis ner på estetiska ämnen (exempelvis bild och musik) och antalet skoltimmar kunde därmed hållas inom de nationella ramarna. Den extra skolidrotten genomfördes med hjälp av den befintliga lärarstaben och skolans idrottshall samt utomhusmiljö.

En av de största styrkorna med Bunkefloprojektet är att modellen är möjlig att genomföra på i princip alla skolor i Sverige. Interventionen kostade ingenting att införa och man använde sig av redan befintliga resurser. När timmarna i idrottshallen var uppbokade använde man utomhusmiljö och skolgård för att praktiskt få till undervisningen. Detta visar att varje enskild skola kan göra väldigt mycket på egen hand om bara viljan finns. Man behöver alltså inte vänta på nya lagar och reformer på nationell nivå för att börja med daglig fysisk aktivitet i skolan. Det är också viktigt att betona att målet med Bunkefloprojektet aldrig varit att skapa nästa generations elitidrottare utan att i en helt vanlig kommunal skola förbättra hälsan i den unga befolkningen.

Expandera

Fördelen med att använda skolan för att öka den fysiska aktivitetsnivån är att skolan har möjlighet att nå alla barn i samhället. Via skolan är det alltså möjligt att nå även dem som inte redan har ett etablerat intresse för idrott eller har föräldrar som betalar för idrottsaktiviteter på fritiden.

Studien genomfördes på Ängslättsskolan i området Bunkeflostrand, därav namnet Bunkefloprojektet. Eleverna i Ängslättsskolan ökade skolidrotten till 40 minuter per skoldag, medan tre kontrollskolor (Ribbersborsskolan, Fridhemsskolan och Mellanheds-/Slottstadens skola) belägna i närliggande område, fortsatte med 60 minuter skolidrott per vecka som var standard enligt läroplanen.

Årliga mätningar av barnen

När studien startade var barnen i genomsnitt åtta år gamla och gick i årskurs ett eller två. Under hela grundskoleperioden utvärderades barnen årligen med bland annat kroppsmätningar (exempelvis längd och vikt), fysiska tester (exempelvis hopptester och styrketester) samt frågeformulär där vi bland annat frågade om graden av fysisk aktivitet och stillasittande. Vid vissa år genomgick barnen även accelerometermätningar för att bestämma fysisk aktivitet. En accelerometer är en dosa som man bär runt midjan för objektiv mätning av fysisk aktivitet, till skillnad från frågeformulär som baseras på självskattning.

Fördelen med att använda skolan för att öka den fysiska aktivitetsnivån är att skolan har möjlighet att nå alla barn i samhället

Förutom årliga mätningar under grundskoleåren genomfördes ett uppföljningsbesök tre år efter att barnen slutat grundskolan, då gick sista året på gymnasiet. Vid denna tidpunkt var barnen i genomsnitt nitton år gamla, elva år hade gått sedan deras första besök i studien och tre år hade gått sedan interventionen avslutades.

Daglig skolidrott gav mer fysiskt aktiva barn

Tidigare publicerade studier från Bunkefloprojektet har visat att barn med 40 minuters daglig skolidrott, sammantaget (tiden utanför skolan inräknad) var mer fysiskt aktiva än barn som hade skolidrott 60 minuter per vecka under grundskoleperioden (7).

Dessa resultat kanske inte framstår som överraskande, men det har inte alltid varit en självklart att barns motionsvanor går att förändra. Resultaten motsäger till exempel Activitystat-teorin (6) som presenterades på 1990-talet, en teori som menar att varje barns fysiska aktivitetsnivå är centralt reglerad och förutbestämd till en särskild individuell nivå. Detta skulle innebära att om man ökade den fysiska aktiviteten i skolan så skulle barnen bli mindre aktiva på fritiden och vise versa, och därmed behålla samma totala aktivitetsnivå. Enligt teorin skulle alla försök att ändra barns fysiska aktivitetsnivå vara meningslösa. Men Bunkefloprojektet visade alltså att detta inte var fallet.

Långtidseffekter av daglig skolidrott

I en av de senaste studierna från Bunkefloprojektet ställde vi oss frågan om de barn som gått på Ängslättsskolan (där interventionen genomfördes) var mer fysiskt aktiva och/eller mindre stillasittande jämfört med de barn som gått på kontrollskolorna även efter att interventionen avslutats och de nått ung vuxen ålder. Med andra ord, kan vi, precis som vi lär våra barn att borsta sina tänder, också lära dem en vana av regelbunden fysisk aktivitet som de tar med sig senare i livet?

Kunskapen om eventuella långtidseffekter av denna typ av interventionsprogram är begränsade. Det finns studier som visat att frivilliga motionsvanor bland barn och unga tenderar att följa med upp i vuxen ålder (8). Men om ”påtvingade” fysiska aktivitetsnivåer, som till exempel uppnåtts genom ett interventionsprogram likt vad som gjorts i Bunkefloprojektet, också följer en individ över tid är tämligen oklart. De få studier som har försökt utvärdera detta har inte kunnat visa samstämmiga resultat (9-11).

Mer fysisk aktivitet senare i livet

Vid uppföljningsbesöket, tre år efter avslutad intervention, fann vi att de personer som haft daglig skolidrott i grundskolan i genomsnitt spenderade tre timmar mer per vecka på fysisk aktivitet än de som gått på kontrollskolorna. De spenderade även nästan fyra timmar per vecka mindre på stillasittande aktiviteter (12). Även om det bara var skillnaden i fysisk aktivitet som uppnådde statistisk signifikans är skillnader i stillasittande också intressanta eftersom graden av stillasittande beskrivs som en riskfaktor för sjukdom oberoende hur mycket man rör på sig (13).

De personer som haft daglig skolidrott i grundskolan spenderade i genomsnitt tre timmar mer per vecka på fysisk aktivitet i vuxen ålder

Våra fynd stärker resonemanget om att det går att öka barns fysiska aktivitetsnivåer, utan att detta kompenseras med mer stillasittande under andra perioder. Den ovan nämnda activitystat-teorin verkar alltså inte stämma.

Fakta: Mer om studien

Bunkefloprojektet är inte designad som en randomiserad studie, men efter att barnen slutat grundskolan så spreds de till olika gymnasieskolor beroende på vad de själva valt för gymnasielinje. Som resultat av detta kommer eleverna från intervention och kontrollskolorna att blandas med varandra och med elever från andra skolor under gymnasietiden. Vid sista året på gymnasiet är idrottsundervisning inte heller obligatoriskt i svenska skola.

Man kan därför inte hävda att våra resultat beror på varierande förekomst av fysisk aktivitet i de olika gymnasieskolorna. Randomisering diskuterades innan studiestart men var praktiskt mycket svårt att lösa, bland annat av schematekniska skäl. Så även om vår modell inte baseras på högsta graden av evidens är en prospektivt kontrollerad studiedesign kanske det bästa som går att genomföra rent praktiskt vid den här typen av frågeställning.

Om de resultat vi funnit i Bunkefloprojektet kan reproduceras under andra förutsättningar, till exempel i områden med annan socioekonomi behöver fortfarande undersökas. Området Bunkeflostrand är ett välmående område där stor andel av barnen bor i hus och har föräldrar med eftergymnasial utbildning med hög inkomst i jämförelse med andra stadsdelar i Malmö. Man kan därför påföra att generaliserbarheten av våra fynd begränsas till dessa förutsättningar. Vi vet att barn som kommer från familjer med högre socioekonomi är överrepresenterade inom föreningsidrott (15) och att det finns andra ojämlikheter i förutsättningar för idrott beroende på barnens sociala situation.

Expandera

Det ska också tilläggas att det vid studiestart i årskurs ett till två, inte var någon skillnad i fysiska aktivitetsnivåer eller stillasittande tid mellan skolorna. Det var alltså inte så att barnen på interventionsskolan var mer fysiskt aktiva redan från början, utan skillnaderna uppstod efter några år med daglig skolidrott och effekter kvarstod även efter att interventionen avslutats.

I en annan delstudie från Bunkefloprojektet fann vi att när vi justerade bort effekten av flertalet andra tänkbara förklaringar till barnens högre aktivitetsnivåer (exempelvis kön, föräldrarnas utbildningsnivå, förekomst av aktiva syskon) så kvarstod en association mellan daglig skolidrott och högre objektivt mätt nivå av fysisk aktivitet (14). Detta stärker resonemanget om att våra resultat faktiskt beror på den utökade skolidrotten i sig och inte på andra tänkbara orsaker.

Vad är förklaringen?

Hur kan det komma sig att ökad skolidrott påverkar beteendet på detta sätt? Vi har i vår studie inte kunnat undersöka vad våra fynd kan tänkas bero på, men spekulerar kring följande förklaringar:

– att barn som får rikligt med fysisk aktivitet under uppväxtåren tycker det är kul, lär sig motoriken som krävs för idrottsutövande och skapar goda fysiska förutsättningar att vara aktiv på egen hand, men även för att ta upp gamla motionsvanor igen efter en tids uppehåll i träningen.

– att det beror på en omedveten upprepning av ett inlärt beteende där man fortsätter att röra på sig på för att man alltid gjort det, utan att egentligen förstå varför.

– att den utökade skolidrotten och den massmediala uppmärksamheten kring projektet vid studiestart ledde till bättre kunskap om fysisk aktivitet och att den vetskapen blev en drivkraft att fortsätta vara fysiskt aktiv på egen hand efter avslutad intervention.

Oavsett den bakomliggande orsaken till våra fynd tror vi att det är möjligt att etablera goda motionsvanor i barndomen som följer individen över tid. Genom att göra detta kanske vi även kan minska insjuknandet i livsstilsrelaterade sjukdomar senare i livet.

För att återgå till exemplet om tandborstning tidigare i artikeln; precis som vi lär våra barn att ta hand om sin tandhälsa, verkar det som vi kan lära barn att ta hand om kroppen med daglig fysisk aktivitet – med bestående resultat i ung vuxen ålder.

Studierna fortsätter

I dag är barnen som var med när projektet startade vuxna och just nu pågår datainsamling vid 25-års ålder. Vi har en ambition att fortsätta följa studiedeltagarna och utvärdera om och hur länge effekterna håller i sig samt om interventionen faktiskt resulterar i det vi hoppas på; ett lägre insjuknande i inaktivitetsrelaterade sjukdomar och ett friskare åldrande.

Referenser

  1. Janssen I, LeBlanc AG. Systematic review of the health benefits of physical activity and fitness in school-aged children and youth. International Journal of Behavioral Nutrition and Physical Activity. 2010;7(1):40.
  2. Fritz J. Physical Activity During Growth. Effects on Bone, Muscle, Fracture Risk and Academic Performance. Lund: Lunds University, Faculty of Medicine; 2017.
  3. [Folkhälsomyndigheten] TPHAoS. The health behaviour in school-aged children in Sweden;2017-2018. 2017/2018.
  4. LeBlanc AG, Katzmarzyk PT, Barreira TV, Broyles ST, Chaput J-P, Church TS, et al. Correlates of Total Sedentary Time and Screen Time in 9-11 Year-Old Children around the World: The International Study of Childhood Obesity, Lifestyle and the Environment. PloS one. 2015;10(6):e0129622-e.
  5. Telama R, Yang X, Leskinen E, Kankaanpaa A, Hirvensalo M, Tammelin T, et al. Tracking of physical activity from early childhood through youth into adulthood. Medicine and science in sports and exercise. 2014;46(5):955-62.
  6. Rowland TW. The biological basis of physical activity. Medicine and science in sports and exercise. 1998;30(3):392-9.
  7. Cronholm F, Rosengren BE, Karlsson C, Karlsson MK. A Physical Activity Intervention Program in School is Also Accompanied by Higher Leisure-Time Physical Activity: A Prospective Controlled 3-Year Study in 194 Prepubertal Children. Journal of Physical Activity and Health. 2017;14(4):301-7.
  8. Raustorp A, Ekroth Y. Tracking of Pedometer-Determined Physical Activity: A 10-Year Follow-Up Study from Adolescence to Adulthood in Sweden. Journal of Physical Activity and Health. 2013;10(8):1186-92.
  9. Anderson EL, Howe LD, Kipping RR, Campbell R, Jago R, Noble SM, et al. Long-term effects of the Active for Life Year 5 (AFLY5) school-based cluster-randomised controlled trial. BMJ open. 2016;6(11):e010957.
  10. Nader PR, Stone EJ, Lytle LA, Perry CL, Osganian SK, Kelder S, et al. Three-year maintenance of improved diet and physical activity: the CATCH cohort. Child and Adolescent Trial for Cardiovascular Health. Archives of pediatrics & adolescent medicine. 1999;153(7):695-704.
  11. Meyer U, Schindler C, Zahner L, Ernst D, Hebestreit H, van Mechelen W, et al. Long-term effect of a school-based physical activity program (KISS) on fitness and adiposity in children: a cluster-randomized controlled trial. PLoS One. 2014;9(2):e87929.
  12. Lahti A, Rosengren BE, Nilsson J-Å, Karlsson C, Karlsson MK. Long-term effects of daily physical education throughout compulsory school on duration of physical activity in young adulthood: an 11-year prospective controlled study. BMJ Open Sport & Exercise Medicine. 2018;4(1).
  13. Stamatakis E, Ekelund U, Ding D, Hamer M, Bauman AE, Lee IM. Is the time right for quantitative public health guidelines on sitting? A narrative review of sedentary behaviour research paradigms and findings. British journal of sports medicine. 2018.
  14. Lahti A. Physical Activity in Childhood and Adolescence [Doctoral Dissertation ]: Lunds Univeristy; 2019.
  15. Centrum för Idrottsforskning [The Swedish Research Council for Sport Science]. Idrotten och (o)jämlikheten – I medlemmarnas eller samhällets intresse? [sports and equality- in the interest of the members or the society?]. 2018.

Forskare

Amanda Lahti

AT-Läkare och Medicine doktor, Skånes universitetssjukhus
Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet

Björn Rosengren

Professor, överläkare vid ortopediska kliniken, Skånes universitetssjukhus
Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet

Magnus Karlsson

Professor, överläkare vid ortopediska kliniken, Skånes universitetssjukhus
Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet

Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se