Vilka är de vanligaste alpina skadorna och vad man kan göra för att undvika dem? Vi har pratat med Jan Sandegård, pensionerad docent i ortopedisk kirurgi och författare till nya boken Skidskador.

Vintern lägger sig så sakteliga över Sverige och snart öppnar skidanläggningarna i fjällen. För många svenskar är det en av årets höjdpunkter att få susa ned för pisterna.

Men utförsåkning innebär också en risk för flera allvarliga skador. En person som vet det mesta om risker och skador inom skidåkning är Jan Sandegård som forskat om och behandlat skidskador sedan mitten av 1960-talet.

I boken Skidskador har han samlat sina viktigaste erfarenheter och tips.

–  Knäskador den klart vanligaste skidskadan i dag. De står för en tredjedel av alla alpina skador i Sverige, säger Jan Sandegård.

Ofta är det korsbandet som tar stryk när skidan skär ut, underbenet roterar utåt och knäleden inåt. Rehabiliteringen är både lång och besvärlig.

– En vanlig skadesituation är när skidspetsen kör fast i snön. Eller när åkaren hamnar djupt i knäsittande – nästan i bakvikt. Det kan inträffa både i branter och på flacka områden i backen, säger han.

Bedrägliga röda backar

Kollisioner ger de allvarligaste skadorna. Förr när åkarna var få dominerade kollisionsolyckor mot föremål. I dag när trängseln är betydligt större i populära pister är krockar mellan åkare vanligast. Särskilt i medelsvåra nedfarter med röda markeringar.

I USA har man nedfarter som enbart är till för nybörjare. Det finns nog en del att göra på det här området även i Sverige

– I röda backar trängs åkare som inte är så duktiga med dem som tycker att: här kan man släppa på. I USA har man nedfarter som enbart är till för nybörjare. Det finns nog en del att göra på det här området även i Sverige, säger Jan Sandegård.

Andra populära artiklar:

Räddade fotleden och underbenet

Med utrustningens utveckling har vissa skador nästan försvunnit, medan andra har blivit vanligare. Fotledsbrotten var väldigt vanliga när sporten var ung på 30- 40- och 50-talen. Då var pjäxorna mjuka med låga skoskaft.

– Den moderna pjäxan har räddat fotleden. I och med att den blev hårdare och sitter fastare på foten skyddar den fotleden, konstaterar Jan Sandegård.

Problemet är bara att kraften istället förskjuts uppåt och riskerar att bryta av underbenet. Det är ändå att föredra framför trasiga leder, anser han. Ledskador leder ofta till andra besvär senare i livet.

Men ofta kommer utlösningsbindningen till räddning. 1950-talsuppfinningen som lösgör foten från skidan har kraftigt minskat mängden underbensbrott.

Underbensbrott drabbar dock fortfarande de minsta åkarna. Det är den vanligaste frakturen hos barn, berättar Jan Sandegård.

– Bindningarna är svåra att ställa in för små barn, som inte väger så mycket. Kroppsvikten och låg fart ger inte tillräcklig energi för att lösa ut bindningen innan underbenet vrids av. Det är därför vanligt att uthyrarna sätter bindningarna lösare för barn än vad man egentligen rekommenderar.

Carvingrevolutionen

Carvingskidorna revolutionerade utförsåkningen på 1990-talet. Åkstilen blev aggressivare hos avancerade åkare. Det ledde till fler tvära kast med skidorna och fler skador. För amatörer blev effekten den motsatta.

– Mindre vana åkare utnyttjar ju inte carvingskidans egenskaper. De åker istället på en kortare skida. Det ger en mindre hävarm och minskar skaderisken av den anledningen, säger Jan Sandegård.

Ungefär samtidigt blev snowboarden populär. För bräd- och telemarkåkare är skador på övre kroppshalvan betydligt vanligare. De faller och tar emot med armar och skadar axlar och underarmar.

Friåkare, som kör utanför preparerade pister, har samma problem.

– Men farligast för dem är laviner.

Efterlyser bättre hjälmar och bindningar

Utrustningen kan fortfarande bli bättre. Jan Sandegård ser stor potential i nya hjälmar och bindningar.

– Vi väntar på hjälmar med bättre stötupptagande förmåga, som kan minska risken för svåra hjärnskador.

Utlösningsbindningen har många fördelar, men har inte minskat risken för knäskador. Men nu finns bindningar som löser hälen för att skydda korsbandet. En lösning som verkar lovande, enligt Jan Sandegård.

– Två amerikanska studier av ett ganska stort antal åkare visar en minskad risk för korsbandsskada bland dem som använt den typen av bindning, säger han.