Funktionshinderidrotten är ett tveeggat svärd - den kan både stärka deltagarnas identiteter och sociala relationer, men även upplevas vara exkluderande och marginaliserande från annan idrott. Men i slutändan väger det positiva över, menar deltagarna själva.
Idrotten är Sveriges största folkrörelse och är viktig för hälsa, sociala relationer, identitet och meningsfullhet. Den ska vara demokratisk, erbjuda jämlika möjligheter till delaktighet och engagera människor med olika bakgrunder, motivation och förmågor. På samma gång har personer med intellektuell funktionsnedsättning långt ifrån samma möjligheter som personer utan intellektuell funktionsnedsättning att delta i idrott (1).
Denna artikel bygger på en intervjustudie där idrottare från idrottsföreningar riktade till personer med intellektuell funktionsnedsättning ger sin syn på delaktighet i idrotten. Resultaten av studien finns även publicerade i en vetenskaplig artikel.
Funktionshinderidrottens betydelse
Funktionshinderidrotten pågår bredvid ”den vanliga idrotten” med målsättningen om att idrottsaktiviteter ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, skapa möjligheter för delaktighet (2) och därmed bidra till inkludering i samhället. En sådan målsättning utgår från att personer med intellektuell funktionsnedsättning delvis är marginaliserade i samhället (3).
En idrottare i studien säger att ”de i verkligheten stöter ut de som har en funktionsnedsättning i olika sammanhang, och jag kan svara, ja så är det”.
På samma gång finns det en gemenskap inom funktionshinderidrotten som bidrar till positiva identiteter, som kan överglänsa påtryckta och nedsättande identiteter.
En annan idrottare berättar att ”en viktig del i den utvecklingen att driva ungdomar att inte skämmas för att man har en funktionsnedsättning i sporten är alla lika värda”.
Ett tveeggat svärd
För personer med intellektuell funktionsnedsättning är idrottsaktiviteter ett sätt att uttrycka vem man är utan att fokus hamnar på funktionsnedsättning och dess associerade begränsningar (4). Två idrottare i studien berättar att idrott gör att ”alla känner sig accepterade, det är kul, det är roligt. Det handlar inte om våra brister” och ”ingen blir utesluten”.
I funktionshinderidrotten blir man accepterad för den man är. Likväl kan ett fokus på prestationer och vad kroppen klarar av, vilket är centralt inom idrottskontexten, göra att idrottare i funktionshinderidrott förblir marginaliserade (5). Funktionshinderidrotten kan bidra i synen på personer med intellektuell funktionsnedsättning som annorlunda och avvikande.
Inom funktionshinderidrott riktad till personer med intellektuell funktionsnedsättning berättar utövarna om sin tvådelade relation till idrotten. Å ena sidan ger funktionshinderidrotten en stark idrottsidentitet och främjar sociala relationer och självkänsla, en idrottare berättar:
”Delaktighet är när alla får vara med oavsett vilket funktionshinder man har, alla borde få vara med att träna och spela även om man har Downs syndrom till rullstol. Alla med funktionsnedsättning ska få vara med. Man ska inte peta ut någon för man har en funktionsnedsättning.”
Å andra sidan berättar man om hur funktionshinderidrotten bidrar till en exkludering från ”vanlig” idrott och en förstärkt marginalisering och känsla av att inte vara som andra.
Inkluderande och exkluderande kontext
Inom idrotten klassificeras och kategoriseras människor efter ålder, kön och prestationer. Men idrottare kategoriseras även utifrån fysiska, kognitiva eller intellektuella förmågor, eller snarare utifrån bedömd brist eller avsaknad av vissa förmågor.
För personer med intellektuell funktionsnedsättning är delaktighet i funktionshinderidrott viktig för gemenskap och skapandet av identiteter som fokuserar på vad man kan, snarare än vad man inte kan. En idrottare berättar: ”Såg du en kille som betedde lite annorlunda så var inte han klassificerad som normal. Utan klassificerad lite som att han blir utsatt, för han är inte som vi. Fotbollen är inte så”.
Delaktighet kan motverka känslor av att inte vara som andra och stigma associerat till funktionsnedsättning. Som en annan idrottare i stuiden säger: ”[Idrott] är en del att beskriva mig själv, går inte att vara utan. Så känns det. när vi inte tränar blir jag ledsen”. Men delaktighet i funktionshinderidrott kan även bidra till en ökad marginalisering och förstärkta känslor av utanförskap då den utgår från normer av vad en ”normal” idrottsutövare bör klara av och kunna prestera på en fotbollsplan, i en simhall eller på en löparbana.
Vägen framåt
Som en arena för inkludering och delaktighet kan funktionshinderidrott riktad till personer med intellektuell funktionsnedsättning stärka identiteter och sociala relationer. Men den kan även vara exkluderande och marginaliserande (från annan idrott) då den kan bidra till kategorisering av vissa idrottare som avvikande.
En ökad marginalisering är negativt och förstärker ”vi och dom”-känslan. Ändå är idrottarna vi har intervjuat överens; visst kan funktionshinderidrotten vara ett tveeggat svärd – men idrotten ger mest glädje, motivation och en känsla av gemenskap.
Referenser
1. Pack, S. Disability and Rehabilitation. 2017. 39(20): 2063-2070
2. Guerrero, M. & Martin, J. Phys Med Rehabil Clin N Am. 2018. 29(2): 387-396
3. Hardin, M. & Hardin B. Sport in Society. 2004. 15(9): 1275-1290.
4. Liu, Y-D. Soc Indic Res. 2009. 90(2): 325-337.
5. Apelmo, E. Svensk idrottsforskning. 2014. 1: 30-34.