Visst gör det ont när senor brista. Avslitna eller inflammerade hälsenor är ett ökande problem. Den goda nyheten är att nya metoder inom idrottsmedicinen kan förbättra situationen för de drabbade.

Det lär låta som ett pistolskott då en hälsena går av. Ett ljud som den drabbade säkert sent ska glömma. Resan tillbaka är dessutom lång – mycket lång. Det där är något professor Paul Ackermann på Karolinska Institutet kan allt och lite till om.

I en rykande färsk artikel från mars 2017 i tidskriften Minerva Ortopedica E Traumatologica beskriver han effekterna av olika behandlingsmetoder. Men innan vi fördjupar oss i det ber jag Paul att förklara vad som ligger bakom det faktum att antalet senskador har ökat under den senaste tioårsperioden.

Hälsotrend bakom fler fall

– Exakt vad det beror på vet vi faktiskt inte. Dock har man i studier sett att fler äldre ådrar sig hälsenerupturer och vi har i våra studier även kunnat se en ökande andel kvinnor som drabbas, säger Paul Ackermann.

– Rent allmänt kan man konstatera att vi har fått en ökande hälsotrend i samhället på senare år. Det är sannolikt fler människor som utövar olika former av idrott i dag jämfört med tidigare. En annan hypotes är att folk idrottar på ett annat sätt. Det verkar ha blivit mindre vanligt med vardagsmotion i form av exempelvis lugna promenader och cykelturer, och mer av intensivare aktiviteter. Detta samtidigt som många har stillasittande arbeten på dagarna. Sedan vill man kompensera det genom att till exempel gå ut och köra en stenhård triathlon på helgen. Och träning på högre intensitetsnivåer sliter mer på våra senor, fortsätter han.

Diabetes ökar risken

Men det är inte enbart träningsmängd och intensitet som har betydelse i sammanhanget. Många gånger kan det finnas andra underliggande faktorer. Paul Ackermann håller upp en nyutkommen bok han skrivit om kopplingen mellan typ-2 diabetes och senskador.

Förekomsten av typ-2 diabetes har ökat i samhället, men redan ett förstadium till sjukdomen kan öka skaderisken. En känd riskfaktor för diabetes är övervikt och nyligen kom rapporter om att varannan svensk klassas som överviktig eller fet.

Som lekman ligger det nära till hands att tro att det är kroppstyngdens belastning på senorna som förklarar att diabetiker ofta får problem. Men det är inte hela sanningen, förklarar Paul Ackermann. Det handlar också om att metabolismen i kroppen ändras vid diabetes. En ökad fettomsättning innebär att det bildas olika signalsubstanser som även påverkar senorna.

Hopp och monoton belastning

I idrottssammanhang visar statistiken att sporter som exempelvis långdistanslöpning, hoppidrotter som längd- och höjdhopp samt racketidrotter hör till riskidrotterna för senskador. Andelen långdistanslöpare som någon gång drabbats av inflammation i hälsenan (tendinopati) är enligt den vetenskapliga tidskriften Sports Health cirka 30 procent. För långdistanslöparen utgör den repetitiva belastningen en påfrestning på hälsenan.

– Det kom nyligen statistik från holländska forskare som visade att tendinopati till och med är vanligare än artros. Framför allt i åldersgruppen 40-50 år är det en väldigt vanlig skada. Monotona belastningsmönster är en sak som kan öka skaderisken. Vi vet också att en för snabb höjning av belastningsnivån utgör en riskfaktor.

Det verkar ha blivit mindre vanligt med vardagsmotion i form av exempelvis lugna promenader och cykelturer, och mer av intensivare aktiviteter.

I forskarkretsar har det en längre tid pågått en diskussion om huruvida tendinopati verkligen beror på en inflammation i hälsenan eller inte. Under en period var det många som ansåg att det överhuvudtaget inte fanns någon sådan koppling. Men pendeln har svängt tillbaka, förklarar Paul Ackermann. I dag är den gängse uppfattningen att det trots allt är någon slags inflammation, men att den inte nödvändigtvis finns där hela tiden utan endast i vissa skeden av processen.

Om långlöpare har en förhöjd risk att råka ut för hälseneinflammationer bör racketidrottaren – i synnerhet den medelålders – vara medveten om risken för bristningar. Även om det saknas jämförande statistik är den kliniska erfarenheten att racketidrottare, exempelvis badmintonspelare, i högre utsträckning söker vård för rupturer medan långdistanslöpare gör det för hälseneinflammationer.

Svår rehab

En total bristning av hälsenan hör definitivt till kategorin allvarliga idrottsskador. Rehabiliteringen är lång och kan vara besvärlig. Men som tur är pågår det högkvalitativ forskning på området – inte minst från Paul Ackermanns forskargrupp.

– Vi har bland annat undersökt om en så kallad intermittent pneumatisk kompression (en typ av manchett som fästs runt underbenet) under en plastortos kan minska risken för blodproppar under rehabiliteringen, som tyvärr är ett vanligt problem. Där kunde vi konstatera en halverad risk på två veckor, från 40 till 20 procent. Blodproppar i underbenen är något att ta på stort allvar eftersom de kan vandra upp i lungorna.

Utöver riskerna för dålig cirkulation, och i värsta fall blodproppar i underbenen i de tidiga rehabiliteringsfaserna, tillkommer senare i många fall problem med gång- och rörelsemönstret. Ett år efter en hälseneruptur har hela 70 procent problem att gå normalt och ungefär hälften känner fortfarande smärta.

– Därför är det väldigt viktigt att så snabbt som möjligt återfå ett normalt rörelsemönster. Annars finns också risken att man i förlängningen även får ont i andra leder. Det blir en ond spiral som slutar med att den skadade blir fysiskt inaktiv.

Den andra hälsenan mest utsatt

Den som en gång dragit av hälsenan har också en ökad risk att drabbas igen. Men det är, kanske något överraskande, den andra hälsenan som är mest utsatt. I de aktuella studierna på KI finns ett flertal patienter som skadat både vänster och höger hälsena.

– Risken för en re-reptur är som störst under de första månaderna. Den är också generellt mindre i den skadade hälsenan hos de som opererats. Vi vet även att personer med diabetes löper en större risk att drabbas av störningar i läkningen, säger Paul Ackermann.

Just nu pågår också studier i Paul Ackermanns forskargrupp för att försöka bringa klarhet i vilka patienter som gynnas mest av att sy ihop hälsenan samt vilka faktorer kring operationen som påverkar utfallet för patienten ett år efter operationen.