Svenska idrottslärarutbildningars kursplaner tar sig an inkludering av funktionshindrade elever på olika vis. Medan vissa kursplaner framställer elever med funktionsnedsättningar som ett problem, problematiserar andra maktrelationer, normer eller ojämlikhet. Mängden kurslitteratur i ämnet varierar från över 1000 sidor till inga sidor alls.
Enligt grundskolans kursplan ska undervisningen i idrott och hälsa ”skapa förutsättningar för alla elever att under hela sin skoltid kontinuerligt delta i skolans fysiska aktiviteter” (1).
Tidigare forskning visar dock att idrottslärare upplever att de har för lite kunskap och utbildning i att undervisa elever med funktionsnedsättningar, och att de känner sig frustrerade, nervösa och rädda då de möter dessa elever (3-5). Elever med funktionsnedsättningar känner sig å sin sida ofta stressade, exkluderade och blir retade vid idrottsundervisningen (6-9).
Forskning visar att idrottslärare upplever att de har för lite kunskap och utbildning i att undervisa elever med funktionsnedsättningar
Något tycks alltså skava i undervisningen. Frågan som min studie ställer är hur kursplanerna vid de svenska idrottslärarutbildningarna skriver om inkluderande undervisning.
Att problematisera ett fenomen
I min studie använde jag statsvetaren Carol Bacchis (10) metod för att analysera policytexter. Bacchi går bortom ett specifikt problem och dess lösning, för att istället utforska vad en policytext definierar som ett problem. What’s the problem represented to be? frågar Bacchi. Är det exempelvis eleven med funktionsnedsättning som ses som problemet, eller kan problemet ligga i själva undervisningen eller kommer det ur en exkluderande organisation?
Vad som ses som ett problem påverkar hur vi tänker och agerar (10). Det påverkar vad som lärs ut på idrottslärarutbildningen, och i förlängningen hur idrottsundervisningen i skolan ser ut och hur läraren samverkar med eleverna. I kursplanerna framträdde två kategorier. I vissa kursplaner framställs elever med funktionsnedsättningar som ett problem, medan andra problematiserar maktrelationer, normer eller ojämlikhet.
Funktionsnedsättning kontra makt
Den första kategorin av kursplaner omnämner endast elever med särskilda behov eller funktionsnedsättning. Det är alltså individens nedsatta förmåga som står i fokus. Två kursplaner använder dock de bredare begreppen ”fysiska förutsättningar” och ”olika kroppsideal”. Dessa begrepp öppnar upp för diskussioner om ett större antal kroppsliga variationer i en skolklass som längd, vikt, kondition, kroniska sjukdomar, tillfälliga skador och medfödda och förvärvade funktionsnedsättningar.
Defintioner
Sedan år 2007 rekommenderar Socialstyrelsen att en åtskillnad görs av å ena sidan funktionsnedsättning, som rör den fysiska, kognitiva eller neuropsykiatriska förmågan, och å andra sidan funktionshinder, som skapas av samhälleliga hinder som exempelvis en otillgänglig miljö, diskriminering eller fördomsfullt beteende (11).
Den andra kategorin av kursplaner beskriver maktrelationer, normer eller ojämlikhet som problemet. Exempelvis står det i en av kursplanerna att studenterna ska få kunskap om ”maktstrukturer” i en ”heterogen undervisningsgrupp”. Detta pekar på att studenterna kommer att studera både maktförhållanden mellan läraren och eleverna och inbördes mellan eleverna. Här flyttar kursplanerna på ett konstruktivt sätt fokus från enbart elever med funktionsnedsättning till att inkludera även lärare och icke funktionsnedsatta klasskamrater.
Tystnader
Bacchi ställer också frågan om var tystnaderna finns i texten. Tre begrepp saknas helt i materialet: funktionshinder, funktionsförmåga samt funktionalitet. Tidigare forskning visar att lärarens och klasskamraternas negativa attityder till elever med funktionsnedsättning medverkar i hög grad till dessa elevers vantrivsel (8, 9, 12).
För att verkligen skapa en skola för alla är det alltså av stor vikt att utbildningarna även behandlar funktionshinder. Svensk funktionshinderforskning och kurslitteratur inom detta fält använder sedan många år begreppen funktionalitet och funktionsförmåga (13). Dessa begrepp inkluderar både de med och utan funktionsnedsättningar.
Om studien
Samtliga nio universitet som gav utbildningen för årskurs 7 till 9 år 2017 ingick i studien. Valet av årskurs 7 till 9 baserades på att det är vid denna tid som elever med funktionsnedsättningar i högre grad börjar uttrycka olust inför idrottsundervisningen (6, 7).
Alla kursplaner och litteraturlistor granskades i sin helhet. Formuleringar som gällde undervisning av elever med funktionsnedsättning eller anpassad, inkluderande eller specialundervisning markerades. Även formuleringar som skulle kunna beröra sådan undervisning markerades, exempelvis de som innehöll termerna jämlikhet eller normkritik.
De markerade delarna analyserades sedan med hjälp av Bacchis frågor: Vad är det som problematiseras i texterna? Vilka antaganden ligger till grund för problembeskrivningen? Vad lämnas oproblematiskt och vilka effekter har framställningen av problemet?
Ingen av kursplanerna har anammat något av de två begreppen. En typisk formulering är att ”I kursen problematiseras även skolämnets innehåll och ställs i relation till genus, etnicitet och elever med särskilda behov”. Medan genus och etnicitet inbegriper alla elever, så inbegriper ”elever med särskilda behov” bara vissa elever.
Inte heller i de fall då kursplanerna pekar på maktrelationer, normer eller ojämlikhet som problemet, framgår det om kursen kommer att ta upp just maktrelationer eller normer rörande funktionsförmåga eller funktionalitet. Normer gällande funktionsförmåga är alltså osynliga i kursplanerna, trots att kroppen och dess funktioner och förmågor är centrala i idrottsundervisningen.
Forskare har påpekat att idrottslärare ofta har en bakgrund inom idrotten. De har därmed ”heavy investments in the cult of the body”’ (14) med sig då de börjar idrottslärarutbildningen. De har ägnat mycket tid åt tävling och träning och har själva inga funktionsnedsättningar. Det kan göra det svårt att tillägna sig ett kritiskt förhållningssätt till ideal och normer kring kropp, rörelse, hälsa och idrott. Det är till och med möjligt att idrottslärarutbildningen förstärker tankesätten från idrottsvärlden snarare än att utmana dem (5).
Idrottens idealisering av vältränade och icke funktionsnedsatta kroppar och fokus på tävling och traditionella boll- och lagidrotter följer med in i skolans lektioner i idrott och hälsa (5). Just tävlings-, boll- och lagidrotter fungerar exkluderande för flera grupper av elever, både de med funktionsnedsättningar (4, 9) och framförallt flickor men även en del pojkar utan funktionsnedsättningar (2). Att idrottslärarstudenterna får studera normer kring funktionalitet och funktionsförmåga vore alltså betydelsefullt för möjligheten att skapa en idrottsundervisning för alla elever.
Mängden delkurser och litteratur
Antalet delkurser, lärandemål och mängden litteratur som kursplanerna ägnar åt inkluderande undervisning är en del av problemrepresentationen. Är det ett problem som tillskrivs betydelse eller inte? Vid lärosätena finns allt från en hel delkurs i kombination med att ämnet är integrerat i undervisningen under två hela terminer, till mycket lite eller ingenting alls i kursplanerna.
Antalet sidor kurslitteratur sträcker sig från över 1000 sidor på ett universitet, till 200-300 sidor på tre lärosäten, 20-70 sidor på tre andra universitet och slutligen några eller inga alls sidor på de två sista. När perspektivet pliktskyldigt läggs till i ett lärandemål och med några sidor text, kommer kursplanerna att framställa både inkluderande undervisning och funktionshindrade elever som marginella fenomen i undervisningen i idrott och hälsa (15).
En mer inkluderande idrottsundervisning
Jag anser att det är av stor vikt att idrottslärare har kunnande om funktionsnedsättningars effekter, som exempelvis smärta, behov av medicin eller nedsatt kognitiv förmåga. Men de behöver även kunskap om de funktionshinder som uppstår inom idrottsundervisningen – ibland som en följd av normer.
En medvetenhet om normer och ideal kring kropp, rörelse, hälsa och idrott kan leda till en mer inkluderande undervisning, både för elever med funktionsnedsättningar och för andra elever.
Referenser
1. Skolverket. Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet. 2018.
2. Skolinspektionen. Kvalitetsgranskning av ämnet idrott och hälsa i årskurs 7–9. 2018.
3. Hardin, B. Physical education teachers’ reflections on preparation for inclusion. Physical Educator. 2005.62(1):44–56.
4. Morley, D. m.fl. Inclusive physical education. Eur Phys Educ Rev. 2005.11(1):84–107.
5. Smith, A. m.fl. Including pupils with special educational needs in secondary school physical education. Br J Sociology Educ, 2004.25(5):593–607.
6. Apelmo, E. Sport and the female disabled body. 2016.
7. Apelmo, E. ‘You do it in your own particular way’. Sport Educ Soc. 2019.24(7):702–713.
8. Fitzgerald, H. Still feeling like a spare piece of luggage? Phys Educ Sport Pedagogy. 2005.10(1):41–59.
9. Fitzgerald, H. m.fl. Stories about physical education from young people with disabilities. Int J Disabil Dev Ed. 2012. 59(3):283–293.
10. Bacchi, C. L. Analysing policy. 2009.
11. Socialstyrelsen. Socialstyrelsens termbank. 2007.
12. Brittain, I. The role of schools in constructing self-perceptions of sport and physical education in relation to people with disabilities. Sport Educ Soc. 2004.9(1):75–94.
13. Grönvik, L. m.fl. Intersektionalitet och funktionshinder. Bara funktionshindrad? 2007. s. 9-24.
14. Tinning, R. m.fl. Pedagogical work and the ‘cult of the body’. Sport Educ Soc. 2002.7(2):109–119.
15. Dowling, F. m.fl. Narratives from the road to social justice in PETE. Sport Educ Soc. 2014.20(8):1029–1047.