Skolan ska ge alla elever daglig rörelse och kompensera för olika förutsättningar. Men i praktiken gynnas de som är vana vid idrott och tävling. För att nå fler behöver skolor bredda synen på rörelse och forma miljöer där fler kan, vill och får vara med.

Hur barn och unga rör sig i vardagen har förändrats tydligt de senaste 20 åren. Digitalisering, mer skärmtid, förändrade fritidsvanor samt förändringar i skolans arbetssätt har bidragit till ett mer stillasittande liv.

Mängden rörelse har stor betydelse för barn och ungas hälsa, både nu och längre fram i livet. Regelbunden fysisk aktivitet hänger ihop med socialt, psykiskt och fysiskt välbefinnande (1). Forskning visar att även små ökningar i vardagsrörelse kan göra skillnad. En ökning på så lite som fem minuter per dag bland de som rör sig i mindre utsträckning har visat sig kunna minska risken för förtida död med omkring tio procent (2).

Det handlar alltså inte om hård träning, utan om att fler behöver få möjlighet att röra sig lite mer utifrån egna förutsättningar. Samtidigt är det svårt för många unga att få till daglig rörelse, trots att många aktörer arbetar för att underlätta. Här har skolan en viktig roll.

Strukturer försvårar skolans uppgift

Skolan har ett särskilt ansvar att främja fysisk aktivitet och kompensera för elevers olika förutsättningar, bakgrunder och behov. Det står i läroplanen och genomsyrar ämnet idrott och hälsa. Många skolor driver också egna initiativ.

Unga rör sig också mer under skoltid än på fritiden och mer på vardagar än helger. I våra studier såg vi dessutom att elever på skolor med riktlinjer för fysisk aktivitet eller mobilförbud rörde sig mer under dagen än elever på skolor utan sådana strukturer (9).

Men skolans uppdrag är inte enkelt. Elevers möjligheter att röra sig påverkas av skolans elevsammansättning och yttre förutsättningar, organisatoriska ramar, ytor, scheman och av sociala normer. Våra studier visar också att deras egna initiativ till rörelse begränsas av täta scheman, vuxenstyrning och brist på tillgängliga ytor (11).

Stora skillnader mellan grupper

Forskning visar också att skolan har stora utmaningar att utjämna skillnader mellan ungas rörelsemönster (12,13). Skillnaderna mellan könen syns tidigt. Vid 9 års ålder rör sig pojkar i genomsnitt cirka 20 minuter mer per dag i högre intensitet än flickor, och i takt med att barnen blir äldre ökar även skillnaderna i stillasittande. Vid 15 års ålder sitter flickor i genomsnitt en halvtimme mer per dag än jämnåriga pojkar, vilket speglar deras lägre aktivitetsnivå (4).

I svenska högstadieskolor visar analyser att skillnaderna i fysisk aktivitet under skoltid framför allt följer könade mönster, medan skillnaderna på fritiden ökar mellan grupper av flickor beroende på skolans och familjens resurser (12). Svensk forskning visar att framförallt ålder och kön tillsammans utgör bland de viktigaste hindrande/möjliggörande faktorerna (15).

Även unga från familjer med lägre utbildningsnivå, med milda funktionsnedsättningar eller sämre psykisk hälsa rör sig mindre, framför allt på fritiden. De deltar också mer sällan i organiserad idrott (7,8).

Flickor med utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar befinner sig ofta i en dubbel utsatthet, begränsade både av skolans sociala normer och av fritidsmiljöer där kostnader, transport och känslan av att inte passa in med mera fungerar som barriärer.

Dessa erfarenheter visar hur sociala positioner, inte enbart kön, ålder eller etnicitet var för sig, formar vem som faktiskt får plats. Samtidigt pekar vår studie på att vissa pojkar i högutbildade familjer också rör sig mindre under skoltid, men av andra normer, exempelvis förväntningar om studiefokus och stillasittande ideal (12). Detta visar hur viktigt det är att se hur olika bakgrundsfaktorer hänger ihop (16).

Skolan gynnar idrottsaktiva barn

I praktiken gynnar rörelsemöjligheterna i dagens skola ofta dem som redan är trygga och aktiva i idrottsliknande miljöer. Andra elever hålls tillbaka av otydlighet, könsnormer eller rädsla att känna sig exponerad. Som en lärare uttryckte det i en av våra intervjustudier: ”De som redan har med sig idrotten hemifrån tar plats, de andra håller sig undan” (13).

När skolans aktiviteter dessutom domineras av traditionella sporter och starkt könade prestationsnormer (t.ex. att pojkar förväntas vara starka, snabba och tävlingsinriktade medan flickor förväntas vara mer försiktiga, samarbetsinriktade eller ’lagom bra’) riskerar skolan att snarare förstärka än motverka ojämlikheter.

Även skolsegregation förstärker skillnader. Elever i mer privilegierade skolor är generellt mer aktiva på fritiden, medan elever i mindre resursstarka skolor rör sig mer under skoltid och har färre möjligheter att vara aktiva efter skolan (12).

Detta visar på behovet av att rikta förändringsarbetet inte enbart mot individers vanor utan mot skolans organisation, normer och fysiska resurser.

Skolan har kraft att öka elevernas fysiska aktivitet och minska skillnader mellan grupper, men bara om förändringsarbetet riktas lika mycket mot strukturer som mot individer – annars riskerar insatserna att främst gynna dem som redan rör sig mest. Arbetet måste ske systematiskt och i samarbete med samhälle och familj.

Låt rörelse se olika ut

Samtidigt är det viktigt att problematisera begreppet ”rörelse”. Aktivitet ser olika ut för olika grupper, och alla former passar inte alla elever. För att nå fler måste rörelse förstås brett, som meningsfull vardagsaktivitet på ungas villkor, och skärningspunkterna mellan kön, ålder, funktionsvariation, etnicitet och socioekonomi med mera sättas i centrum (11,14,15). Då kan skolan gå från att reproducera skillnader till att faktiskt kompensera för dem.

Målet är inte att alla ska nå samma minutmätning varje dag, utan att fler får reella möjligheter att röra sig på sätt som känns trygga, möjliga och meningsfulla. När samhälle, skola och hemmen tar ansvar för både rörelseutrymmet och rörelsenormerna ökar chansen att de som rör sig minst faktiskt kommer i gång, och att vinsterna blir långsiktiga, jämlika och hållbara.